Allt på en gång

01 November

Oj, vad frustrerad jag är. Jag vill så gärna träna kondition. Jag vill köra slut på mig själv, svettas och bli helt slut, som vi säger i Trollhättan. Men än så länge har det närmaste jag kommit en hög puls varit när jag trampat på en gammal damcykel längs havet här i Glommen. Så i takt med att jag samlar på mig mer och mer energi och blir mer och mer frustrerad googlar jag frenetiskt på nätet för att hitta en lösning. Det är så jag brukar lösa problem eller i alla fall tro att jag löser problem - i själva verket blir jag nog bara mer förvirrad. För en stund sedan hittade jag ett blogginlägg av Jonas Colting, även han opererad för FAI på IFK-kliniken och han var naturligtvis tillbaka i sadeln efter två månader... Ja ja, jag ska inte jämföra mig med honom eller någon annan heller, men just nu skulle det varit härligt med en lätt löptur.

Det har gått drygt en vecka sedan mitt senaste inlägg, men det betyder inte att det inte har hänt något. Herregud, snarare tvärtom, här har vi inte legat på lagsidan, trots höstlov och långledigt. Vi tar det från början. 

Ungefär vid samma ögonblick som jag la ihop min dator efter förra veckans inlägg kom Saga och klagade på att hon hade ont i magen. Några timmar senare kräktes hon som en tok och vi trodde att magsjukan hade anlänt med buller och bång. Men det skulle visa sig vara allvarligare än så. När kräkningarna inte hade upphört på söndagseftermiddagen samtidigt som hon började klaga på ont i höger sida av magen, började jag ana oråd. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen åkte vi till akuten där vi blev förpassade det till det här charmiga rummet. 

Men vi var inte de enda besökarna på akuten den dagen så vi fick vänta en stund - eller rättare sagt 5 timmar innan läkaren kom. Men när han väl uppenbarade sig och undersökte henne, blev det annat ljud i källan. Några timmar senare var hon opererad och en blindtarm fattigare. Hon var så modig och tuff. Nervös, men tuffare än någon annan, mitt lilla hjärta. I stället var det jag som nästan svimmade när jag träffade henne på uppvak - pinsamt. 

Ja, ingen dålig start på höstlovet - usch, Saga var trött och ville inte äta. Hon sov och Andreas och Lily fick hitta på andra saker för att inte störa henne de första dagarna efter operationen. Men fram mot onsdag började hon repa sig och piggna till. Samtidigt var det dags för mig att göra ett återbesök hos sjukgymnasten på IFK-kliniken. Och tyvärr var det inga goda besked. Ett litet bakslag skulle man kunna säga. Johan, som han heter, misstänker att jag fått en inflammation i båda sidor av höften och det kan bli aktuellt med kortisonsprutor för att dämpa inflammationen.

Jag fick ett nytt program som syftar till att stärka rumpan, som i stort sett är obefintlig, och avlasta mina överdimensionerade lår. Nej, så illa är det inte, men visst finns det i en liten sanning i det - mina lår har jobbat hårt genom åren för att kompensera för en liten rumpa. Så nu får det bli andra bullar. Jag tycker att det känns hoppfullt - gäller bara att blicka framåt och ta nya tag, även om det naturligtvis är roligare när det bara går framåt.  

Här gör jag tre av alla tio övningar jag fick. Mycket boll och mycket gummiband. Ganska smart att använda sig av ett gummiband i övningarna för att avlasta mina lårmuskler och låta rumpan jobba. 

På onsdag ska jag ha ett samtal med Dr Sansone igen eftersom det är han som beslutar om eventuell kortisoninjektion. Sedan är det återträff med Johan om tre veckor. Förhoppningsvis är jag tillbaka på rätt spår då. 

Vad har jag då gjort för fel för att hamna i den här situationen? Ja, det är svårt att säga, men som vanligt beror det säkert på min oförmåga att lyssna på min kropp. Jag tror dessutom att jag sitter för mycket på jobbet på dagarna och att jag kanske haft lite för tung belastning i mitt senaste program - något som jag kanske kände av men inte gjorde något åt. Men som sagt, ingen idé att rota i det, nu tänker vi framåt.

Så när jag hade fått min dom och Saga började piggna till drog vi till Glommen för att fira Alla helgons dag eller Halloween som det också kallas kommersiellt numera.

 

Lily gjorde läskiga girlanger och jag och pappa besökte min farmors och farfars grav. Lite av varje, så att säga. Det var härligt att vara tillbaka vid havet och lite frisk luft gjorde susen. Vi lyckades dessutom klämma in en tur till Gekås och ett besök hos min mamma. 

Så efter en alldeles för händelserik vecka återgår vi till ordningen i morgon. Jag tänker ta mig till gymmet och försöka ge mig på konditionsredskapen, typ cykel, crosstrainer, stakmaskin och rodd - så får vi se om något funkar. Håll tummarna för att jag lyckas köra slut på mig själv.

 

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar