Det spritter i benen

20 Juni

Hej igen! Det var längesedan nu, jag vet, och jag ber om ursäkt, det har varit mycket annat i vägen. Men å andra sidan har jag mycket att berätta. Så håll i er, nu kör vi och förbered er för ett marathoninlägg!

Men, tänker ni, vad är det för en gammal bild som hon har lagt upp? Jo, tänk att det är ingen gammal bild, den är alldeles rykande färsk, men jag kommer dit så småningom - en cliffhanger så att säga.

Vi börjar där vi slutade. Jag avslutade förra inlägget med att jag hade varit på IFK-kliniken och fått nya bud och att det kanske inte skulle bli någon operation. Samtidigt fick jag börja cykla och lånade därmed grannen Annas cykel och gav mig ut på en 3-mils tur. 

Sen packade vi våra väskor och drog till Korsika - bara sådär!

  

Helt underbart - gott väder, fantastiskt mat, vila, glass och långa dagar vid poolen och stranden. Vi gjorde faktiskt inte så många utflykter på grund av åska i bergen (inte så populärt bland barnen) men vi var ganska nöjda med det. Skönt att inte flänga omkring i värmen.

Andreas sprang som en tok varje morgon - och jag sov. Haha, riktigt roligt faktiskt. Jag brukar vara den som vaknar tidigt och går upp, men nu var det tvärtom. Jag vaknade när Andreas hade sprungit 45 minuter, duschat och gjort sig klar för frukost. Men jag behövde väl det antar jag...

Men visst försökte jag också röra på mig. Jag har ju en inre boende Luther som säger till mig när jag slappat för mycket att nu är det dags. Så jag tog på mig baddräkten, simglasögonen och tog med mig dolmen ner till 25-meters bassängen. Och det blev det en hel del längder faktiskt.

  

Om man simmade före frukosten var det ganska tomt i bassängen och det var bara att breda ut sig. Underbart! Efteråt blev det god frukost med yoghurt, kanel, honung, nötter, fikon, kokos och ja, mycket annat gott. 

Men för första gången kändes det ok att bara ta det lugnt på semetern och inte känna att jag måste träna varje dag - när jag väl har chansen. Ja, det är faktiskt sant. Mathias Brunberg berättade för mig en gång att när han är på semester så har han inga sådana krav på sig själv utan då har han semester. Och kan han, så kan jag. Sen måste jag väl erkänna att det funkar inte riktigt en hel vecka, jag måste röra på mig lite, men det kanske också är bra.

Nog om det, när vi väl kom tillbaka till Sverige var det dags för IFK-kliniken igen. Ni kanske minns att ortoped Dr Mikael Sansone behövde mer information för att kunna bestämma vad han ska göra och det första steget var att röntga höften i operationssalen och andra steget att bedöva höften och se om det gjorde ont när jag sprang. Sagt och gjort. Jag anlände till IFK-klinken på tisdag eftermiddag och fick komma in i operationssalen. Plötsligt kände jag mig som om jag var med i Grey´s anatomy när Sansone stod där med full mundering. Men det gick väldigt fort. Sansone tittade i den mer avancerade röntgenapparaten och kunde konstatera att det såg värre ut än han först hade sett på röntgenbilderna. 

Efter att han injicerat både bedövning och kortison i höften fick jag ta mitt pick och pack och ge mig ut i solskenet. Jag gick bort till Slottskogen där jag bytte om och väntade på att bedövningen skulle sätta in. 40 minuter senare tänkte jag att det var fritt fram så jag började springa runt. Upp och ner, fram och tillbaka och jag kände absolut ingen skillnad i höften, benet eller ryggen. Det gjorde ont.

Besviken tog jag mina saker och började promenera in mot stan. Men då hände något. Jag kände ingenting i höften. Ingenting i bakbenet. Jag ställde mina saker på en bänk och började tokspringa, småskrattandes upp och ner i skogen. Det gick hur bra som helst. Visst fanns det småkänningar, men 80 till 90 procent var helt borta!

Så här glad blir man när man kan springa i slottskogen en solig junidag, efter 4 månaders uppehåll!

Efter någon timma var bedövningen borta och smärtan kom tillbaka med full kraft. Då hade jag dessutom sprungit både kvällen före och under eftermiddagen, men endorfinkicken som jag fick från löpningen gjorde det väl värt.

Ja, så där är jag nu. På måndag ska jag prata med Dr Mikael Sansone igen för att berätta hur det gick med löpningen och förhoppningsvis tar han ett beslut efter det. Så får vi se hur det blir. 

Tills dess går jag promenader med min pappa. Vi gick 9 km på midsommaraftons morgon och 10 km idag. Underbart att få gå en runda i Glommen, röra på sig och småprata med pappsen! Sen är ju han en värre duracellkanin än vad jag är så det går undan, och jag får ont i höften efteråt, men det är det värt.

Visst är han cool i sin bakåtvända keps?

Ha en fortsatt trevlig midsommarhelg, spring utav bara den, så hörs vi nästa vecka. Jag lovar att bli bättre på att höra av mig!

Jenny Johansson 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar