Edsvidsleden avklarad

26 Juni

Det kan vara svårt att förstå hur glad man kan bli av att se en liten fyrkantig, svart/vit ruta sitta på ett träd. Det kan vara svårt - ända tills man själv försökt att springa Edsvidsleden genom Trollhättans naturreservat. Det vore naturligtvis roligt att kunna säga att den är lätt att hitta och att det finns markeringar som gör att den är lätt att följa. Men ack nej, det är inte lätt. 

Men igår hade i alla fall jag och grannen Harri Boström, som för övrigt är både personlig tränare och massör vilket inte skadar när man ska ge sig ut på långtur, bestämt oss för att nu skulle vi banne mej hitta rätt väg. Eftersom vi båda gjort försök på egen hand hade vi bestämt att slå våra kloka huvuden ihop och göra ett gemensamt försök. Med kartan i högsta hugg sprang vi ner mot Slussarna och Kärlekens stig för att starta leden vid Hängbron. Så här ser rutten ut - enligt kartan:

Kanske lite svårt att se, men det är den gula slingan som går runt hela Trollhättan på den västra sidan. Totalt 14 kilometer i backar, både upp och ner.

I början hade vi båda koll och vi tog oss upp för de första trapporna och backarna med säkra steg. Det var härligt i luften och längs vattnet stötte vi på lite kompisar.

De hade i stort sett blockerat hela stigen så vi fick springa upp på berget för att inte bli nafsade i baken. 

När vi började näma oss Hjärtumsvägen (vet inte om om den heter så, men jag tror ni vet vilken jag menar) kom den första utmaningen, det var här som jag sprang fel förra gången jag gav mig på Edsvidsleden, men Harri visste vilken väg vi skulle ta. Och vips så kom vi ut på rätt ställe.

Så här ska det se ut när man närmar sig parkeringsplatsen och springer över vägen för att fortsätta Edsvidsleden på andra sidan Hjärtumsvägen.

Vi sprang ner i den vackra dalen som pappa visade mig för några veckor sedan och sedan fortsatte rutten bort mot Ängens gård. Men där någonstans gick det fel. Vi tror att vi missade stigen upp till vänster och tog en stig lite längre bort, vilket gjorde att plötsligt var de svart/vita markeringarna som bortblåsta. Vi pustade och klagade lite över att vi tappat bort oss men när vi lyckats lokalisera oss på Harris karta sprang vi över skjutbanan och så var vi på rätt spår igen. Som belöning stannade vi och drack lite vatten och åt en Risentakaka. Lyxigt värre.

 

Kolla in Hightech-Harris utrustning. Väska med vattenslang. Jag var grymt imponerad där jag stod med mitt gamla vätskebälte. 

Tillbaka på banan – så vi fortsatte vår tur. Efter backar, kringelikrokar och stigar var vi plötsligt ute vid Öresjövägen som vi korsade med några snabba steg. Och efter lite mer springande kom vi upp på motionsspåren i Strömslund. En tur där och sedan gick rutten vidare bland husen i Torsred och vidare upp i Strömslund. Ner i Forngården och nerför trapporna till Hängbron. Ja, och sedan var det bara någon kilometer kvar längs fallen för att ta oss i mål. Eller bara och bara, vid det här laget var jag helt slut i benen och det gick uppför en hel del. Mjölksyra stod skrivet i pannan på mig, men jag kämpade på efter Harri. Vi lyckades dessutom springa fel här på sluttampen, och dessutom var löpningen förenat med livsfara på vissa ställen.

Vi trotsade varningsskyltarna och sprang längs vattnet. Kanske lite dumt för på vissa ställen låg det mycket stenar som hade rasat ner längs berget.

Ja, 14 kilometer senare kom vi då fram till Hängbron och det kändes som om att vi gick i mål. Underbar känsla. Det tog drygt två timmar och om vi lägger till rutten från och till Hängbron blir det nästan 20 kilometer och vi var nog ute i 2:45. En underbar kväll! För skillnaden mellan att springa längs stigar och snår mot att mala mil efter mil på asfalt är faktiskt ganska stor. Man tänker inte riktigt lika mycket på att man springer och det är enormt bra träning. Kan rekommenderas. 

Glada i hågen och trötta. Andreas var grymt avundsjuk när jag kom hem där han satt i solstolen och hade ont i foten. Usch, stackarn, han är inte nöjd över sin situation. Jag käkade lite mat och sedan gick jag och lade mig - och stensomnade direkt. Hela min kropp värkte av trötthet och det är en fantastisk känsla. Det här var absolut inte sista gången vi gav oss ut på ett sådant här äventyr, det lovar jag. Vi får se när vi får tillfälle nästa gång.

Nej, nu blir det slutspurt på jobbet innan semestern tar vid. Ha det gott så länge och ge er ut i spåret!

Jenny Johansson 2 st

Kommentarer

Lisa Falk - 2014-08-31 23:02

Hej Jenny,

Jag hittade just detta inlägg om Edsvidsleden och såg sen att det var du som skrivit inlägget.:)

Idag utmanade jag mig och tänkte springa hela leden som min första terrängträning inför Tjurruset. Efter en mil var jag helt färdig och jag sprang dessutom lite fel i slutet så jag bröt där men det var verkligen en underbar sträcka. Jag får nog testa igen! Den sista sträckan borde väl bara vara nerför?

/Lisa

Martin LT - 2014-12-18 20:30

Hej! Kul att ni hittade runt. Kom och spring leden igen när vi snitslat den på #edsvidsledentrailrun http://www.aktivoresjo.se/etr

Lämna en kommentar