En marathonupplevelse från Andreas

01 Juni

Det har gått en hel helg och lite till sedan sist och jag har inte sprungit en meter. I alla fall inte med träningskläder på. Däremot har jag sprungit runt i Stockholm med två barn och ätit gott, shoppat och tittat varit på Gröna Lund. 

Men nog om mig, det här inlägget får handla om något mycket intressantare - Stockholm Marathon! Jag var ju som bekant inte anmäld i år, något jag djupt ångrade. Men på grund av mitt låga blodvärde efter förra årets marathon vågade jag inte riktigt ge mig på ett marathon igen. Men attans, nu är det slut med daltandet med mitt blod. Nästa år är det jag som springer - jag får väl proppa i mig järntabletter så det står härliga till.

Däremot har jag en rapport från Stockholm Marathon 2014 att avge, men det var ju inte jag som sprang, utan min man Andreas. Förra året sprang vi tillsammans, det här året skulle han ge sig ut på egen hand. Och ni vet ju hur det brukar låta - bakom varje framgångsrik man står en kvinna, så jag var lite nervös hur han skulle klara sig utan mig. 

Här står han och laddar på hotellrummet inför loppet. Grymt allvarlig och faktiskt riktigt nervös. Ser lite samlad ut. 

Så hur gick det nu då för honom? Jo, jag tänkte intervjua honom så här efter loppet så får ni en bra beskrivning. Kanske lite konstigt att intervjua sin egen man, men vad attans, det får gå.

Hur kände du direkt innan starten och hur var början av loppet?

– Precic som förra året blir man nästan euforisk när man står och väntar på att startskottet ska ljuda. Ett års träning och mycket slit ska nu ge resultatet med stort R. Jag hade bestämt mig för att starta lugnt och om jag orkade skulle jag öka den sista milen. Allt kändes grymt bra första 15-20 km.

Det låter ju bra, fortsatte det så?

- Nja..inte direkt, efter halva loppet låg jag före min planerade sluttid på 4h. Tänkte att 3.50 var en ny realistisk tid. Men sen började det bli tungt. Fick riktigt ont i magen, inte "bajamaja-ont" utan mer som en krampkänsla i magen. Helt nytt för mig och inget trevligt alls. Jag hade tidigare hittat en löpargrupp som siktade på 4h så jag försökte hänga med i den klungan. Men det gick till slut inte längre 

När var det som jobbigast och när njöt du som bäst av loppet?

– Jag mådde riktigt kass de sista 12 km in i mål, det var en kamp mellan kroppen som ville ge upp och hjärnan som ville gå in i mål. Jag bestämde mig för att strunta i vilken sluttid det skulle bli och hittade små delmål att klara. Till kaffet, till nästa kurva, bara en kilometer till osv.. Det som i all smärta ändå är så upplyftande och sporrande är allt folk som står runt banan och hejar på. Funktionärerna skriker hela tiden att man är duktig och önskar en lycka till. 

Vad skulle du ha kunnat gjort annorlunda?

– Inget tror jag, jag körde loppet efter min bästa förmåga och det är trots allt är 42 km som ska springas, kroppen och humöret skiftar ganska mycket under dessa 4h.

Tror du att din uppladdning och träning inför loppet spelade roll?

– Jag missade 4-5 långa långlopp i träningen på grund av en rejäl förkylning men det vet jag inte om det påverkat. Tror inte det. Uppladdningen i lördags var perfekt, jag mådde hur bra som helst före loppet. Och har mycket mindre smärtor i ben och rygg än förra året nu efteråt!

Blir det något marathon 2015?

– Just nu är det lite svårt att längta efter den smärtan igen men ge det ett par veckor så :-)

Andreas gick över mållinjen 4 timmar och 15 sekunder efter startskottet och jag tycker att det var riktigt bra - även om det var något långsammare än förra året. Alla som genomför ett marathon gör en fantastisk prestation och sedan finns det ju de som är riktigt, riktigt bra. Minns ni springkillen? Min före detta arbetskompis Daniel Berggren. Han är helt grym och jag kan inte förstå hur han kan genomföra ett marathon på 2:35, drygt. Det är typ 03:40 min per kilometer. Jag kan nog knappt springa så fort - alls. Grattis Daniel!

En annan som sprang som en tok var ytterligare en före detta kollega, Magnus Nordberg. Han genomförde loppet på 3:39:06. Vet inte om han var så nöjd själv, men jag är full av beundran. 

Ursäkta den mörka bilden, men här sitter i alla fall Magnus och Andreas med sina medaljer i hotellbaren. Stolta och glada.

Ja, som sagt, nästa år hoppas jag att jag och Andreas springer tillsammans igen. Jag börjar knapra mina järntabletter redan imorgon!

Vill bara avsluta med en bild från vad jag och barnen höll på med medan Andreas och alla de andra hjältarna sprang ett marathon. Här är jag, Saga, Lily och min syster Emma i Vilda musen:

Med denna fina bild säger jag God natt, vi kanske ses på SSS-passet i morgon klockan 07.00 på Active. Jag kommer i alla fall vara där om allt går enligt plan.

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar