En riktig jäkla vurpa

25 Juli

Oj, det har gått några dagar sedan mitt förra inlägg men i hettan, semestern och allt annat som kommit i vägen kan jag bara be om ursäkt och hoppas att ni har haft tålamod med mitt lilla uppehåll. Nu är jag tillbaka med full kraft.

Jag ska börja med två, eller kanske till och med, tre utropstecken. Det första är Värmen! Herregud, vad varmt det är. Vi har en underbar sommar och jag som under de senaste åren blivit värsta badkrukan har faktiskt tagit mig ett och annat dopp. Men tyvärr blir löpningen lite lidande. Det är varmt att springa just nu!

Det andra utropstecknet är Smärta! Ajaj, vad ont det gör att landa hårt på baken. Mer om det senare i inlägget.

Och det tredje lilla utropstecknet är Morgonträning! Jag som trodde att jag var kass på att springa innan frukost, men ack så fel jag hade. 

Ja, det var mina aha-upplevelser den här veckan och innan jag börjar med veckans genomgång vill jag bara be om ursäkt för att jag utelämnade en hel del viktiga fakta i mitt förra inlägg. Jag måste ha drabbats av tillfällig förvirring efter Kraftprovet för det fanns ju ingen statistik och inga siffror med i min rapport om hur det gick. Detta påpekades i kommentarsfältet, och för er som är intresserade såg det ut så här:

Kraftprovet 2014:

  • Sluttid: 59:17, alltså nettotiden.
  • Bruttotiden: 59:45.
  • Jag har sprungit Kraftprovet två gånger tidigare med tio års mellanrum och tro det eller ej, jag hade exakt samma tid båda gångerna - 01:02:43. 

Så, då var det avklarat och vi kan gå vidare. Nu till den senaste veckan.

Vi bokade hotell i Malmö och drog ner till Glommen på söndag kväll för att slippa köra hela sträckan på måndag förmiddag. När vi kom fram förberedde jag för en morgonjogg. Jag visste att när vi väl var i Malmö skulle det inte bli mycket tid över för löpning och dessutom blev jag inspirerad av de här orden:

 

Och det blev en underbar runda. Eftersom klockan bara var sju på morgonen hade det inte blivit så varmt ännu, vilket var härligt. Jag sprang längs stranden bort till något som kallas Pannebo håla. 

Lugnet före stormen. Här håller en hel del soldyrkare till under dagarna. 

Jag vek av in mot samhället men sprang vänster och över vägen till Stranninge. Då kommer man in i en skogsdunge som nästan liknar en skog.

Vackert eller hur?

Efter lite kringelikrokar kom jag tillbaka hem och hade sprungit nästan en mil före frukost. Det gick förvånansvärt bra. Jag har inte gillat att springa på morgonen förut, det känns som om benen inte riktigt är med. Men nu var det inga problem. Och eftersom det fortfarande var realtivt svalt, var det förmodligen den bästa tiden på dagen att springa.

Efter en dusch och frukost bar det iväg till Malmö. Och där fyllde vi dagarna i ett rasande tempo. Bad, sightseeing, god mat, glass i massor och nätter på hotell. Riktigt mysig, och när vi åkte hem till Glommen på onsdag eftermiddag var barnen jättetrötta.

 

Lily var faschinerad över Turning Torso och vem är inte det? På hemvägen stannade vi naturligtivis på Riccardos i Halmstad för att äta glass. Åh, det är verkligen världens godaste glass!

Men även om barnen var trötta, och även vi, fanns det ingen tid för vila. Jag och Andreas gav oss ut på en tur i värmen. Andreas till fots och jag på rullskidor. Och det gick la sådär. Vi åkte upp till Olofsbo och cykelvägen in till Falkenberg. Jag stakade mig i väg längs vägen och försökte hålla balansen. Bara efter någon kilometer åkte en av skidorna ut i vägrenen och gräset där det tog tvärstopp och jag gjorde en framåtvolt med skidor och stavar i luften. Andreas som kom några hundra meter efter skrattade så han höll på att pinka på sig. Det såg nog roligt ut och som tur var landade jag mjukt. Inga skrapsår och eller blåmärken - efter den vurpan. Upp på benen igen och iväg. Det gick rikigt bra och jag försökte mig på att skata (jag vet, det är inte meningen att man ska skata med klassiska rullskidor). Men jag kämpade på och hade lite svårt för att hålla balansen på mitt vänsterben, det svaga benet. 

Ja, ni kan ju räkna ut hur det gick. Plötsligt förlorade jag balansen totalt och inom loppet av några sekunder stutsade min rumpa som en stor tung medicinboll i asfalten. Det small till och gjorde så ont att jag tappad andan. Jag försökte ta mig upp men just då kändes det som om hela bäckenet hade fått sig en rejäl smäll. Till slut stod jag på benen igen och rullade vidare tillbaka mot Olofsbo (totalt 9 kilometer). Det gjorde ont i baken och jag upptäckte att jag skrapat upp både händer och armbågar. Förbannade rullskidor, tänkte jag och svor åt min iver att hoppa på nya utmaningar.

När jag inspekterade min vänstra skinka efter fallet var den sårig och uppriven. Jaja, som Saga (och naturligtvis min far) sa: "Bit ihop och kom igen!" Herregud, hur har jag uppfostrat mina barn.

Dagen efter åkte jag in till Team Sportia i Falkenberg och fick hjälp av en jättetrevlig kille. Han hade själv åkt Alliansloppet flera gånger och kunde tipsa mig om lite olika knep. Han bytte piggen på mina stavar och talade bland annat om så väsentliga saker som att man inte ska skata med klassiska skidor, där är det stakning som gäller. Så nu vet jag det!

Ja, lika bra att bita ihop då, med andra ord. Torsdagen gick och jag gjorde inga större ansträningar mer än dopp i havet och promenad till stranden. Men i morse kravlade jag mig ur sängen när alla sov igen och satte på mig löparkläderna. Helt underbart igen. Det gjorde lite ont i ena skinkan när jag började springa, men det släppte ganska fort. Vid 7.30-tiden var det redan riktigt varmt ute.

Jag ser lite vild ut i blicken, måste vara alla Boråsare man får syn på i Olofsbo. Åtta kilometer senare kom jag hem igen och alla sov fortfarande, ingen hade ens märkt att jag var borta.

Och så här såg det ut utanför vår grind när jag pustade ut. Är det inte vackert! Jag är så lyckligt lottad som får njuta av det här varje sommar.

Det var den senaste tiden i mitt liv, och veckan är inte slut än. Det måste nog bli lite stakningsintervaller på rullskidorna på lördag och sedan ett långpass på söndag morgon. Då ska jag springa med min syster Emma som är här nere i Glommen. Vi får väl se hur vi orkar med värmen.

 

 

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar