Ett soligt långpass och en rejäl omgång

06 Januari

Ja, så var den här ledigheten slut. Det har varit så otroligt skönt och avslappnande och nu känns det bra att börja jobba igen. Eller, ja, det hade ju inte varit fel att vara ledig några dagar till... 

Men innan dess är det dags att sammanfatta de senaste dagarna och som ni ser har jag sprungit ett par rundor och gjort en hel del annat också, för den delen. Bilden ovan är från i fredags då jag gav mig ut i min ensamhet på kvällen. Jag har vant mig vid att springa med Josefine nu, men vi fick inte ihop tiderna så det fick bli en tur alldeles själv. Jag satte på lite musik i lurarna och sprang in mot stan och bort till Järnvägsbron. Det var ganska kallt ute, men jag fick snabbt upp värmen. Vid bron sprang jag runt Älvhögsborg och sedan hemåt igen. Totalt blev det en runda på 8 kilometer i relativt bra fart - 5:20-tempo.

När jag nu tittar på den här något suddiga bilden igen från fredagslöpningen påmindes jag om ett sms jag fick för några dagar sedan om att det där med löpning är bra, men när man väl har fått upp konditionen och det börjar bli lite lättare att springa - ja, då kan löpningen ibland kännas som ett tvång. Man vill ju inte tappa det man har byggt upp. Jag förstår precis vad personen menar och jag kan också känna så ibland. Man vill ju inte behöva börja om från början.

Så jag funderade lite på det där, hur ska man bli av med den där känslan av tvång, eller är det kanske till och med bra att man känner så? Och jag kom nog fram till att det är kanske den känslan som gör att man tar på sig underställ, tights, mössa, vantar och ullsockar mitt i vintern och kutar i väg. Om man hade ägnat sig åt något annat, som frimärken, hade de ju legat kvar på samma ställe tre månader senare, men konditionen, den ligger inte och väntar. Den måste man jobba för att behålla. Och tvånget blir ju liksom ytterligare ett hjälpmedel att hålla igång. Sedan är det naturligtvis bättre om man gör det för att man tycker att det är kul och härligt - men i sanningens namn så är det ju inte alltid det.

Ja, det var årets första fundering - det lär bli fler. Ett annat sätt att öka motivationen är att shoppa, som jag brukar säga och jag hittade de här gobitarna på rean. Sport-bh:ar kan man aldrig få för många av. Och när vi ändå var ute i affärerna passade vi på att käka Sushi - barnens stora favorit och jag och Andreas hänger gärna på.

 

Så spenderade vi lördagen men på söndag morgon var det dags för löpning igen. Jag och Josefine hade bestämt oss för att springa redan klockan 10 så jag planerade en tidig frukost. Men tänk vad tokigt det blev. Jag slog upp mina grå-blå först vid 08.30 och fick i stället slänga i mig en portion gröt. Ur led är tiden. När vaknade jag 08.30 sist? 

Solen sken och det var kallt i luften. Vad passar då bättre än en runda till... just det – Överby! Nja, Josefine var nog inte lika imponerad över mina planer, som jag var, men hon hängde på. Jag hade planerat 14 kilometer och jag vet ju att det är exakt 7 kilometer till Etagehuset, alltså 14 kilometer fram och tillbaka. Dessutom har jag ju en viss förkärlek till Överbyrakan. 

Ja, här står jag på Överby, kanske inte jordens vackraste plats men vägen dit har sina ljuspunkter. Till exempel den här:

Josefine njöt allt lite när vi sprang på Spikön. Däremot njöt inte jag speciellt mycket av rundan. De senaste veckorna har min skinka börjat göra riktigt ont igen. Kommer ni ihåg mina tokigheter i somras när jag ramlade på rullskidor och fick ont i vänster rumphalva och vänster ben. Det har fortsatt att spöka hela hösten och även dragit med sig knät, men jag tycker att jag har kunnat hålla det i schack. Men under senaste tiden har smärtan ökat och under 14-kilometersrundan blev det för mycket. Jag fick jätteont. När jag kom hem stretchade jag så gott det gick och rullade på min skumrulle. Men det gjorde fortfarande ont. Så vad gjorde jag? Kontaktade Mathias Brunberg, så klart!. Samtidigt som jag åt den här:

Men Mathias var fullbokad så i stället fick jag en tid hos kollegan Oscar - oj, oj, oj, den behandlingen gick inte av för hackor! Han drog, knakade, masserade och tog i för kung och fosterland. Det gjorde ont, riktigt ont, men det var meningen. Jag gillar inte lätt massage, jag vill att det ska göra ont och nytta. Han satte även i långa nålar i höften. Spännande! Nu känner jag mig som om mina lår, skinkor och bakben är som ett enda stort blåmärke, men det är de så klart inte. Huvudsaken är att jag redan känner mig bättre, det har lättat – trots att Oscar sa att det skulle ta ett par dagar. På fredag ska jag tillbaka till honom för ytterligare en omgång och sedan är jag förhoppningsvis fit for fight.

Ja, det var allt för den här gången. Tanken var att jag skulle springa idag, men fastnade på Ikea i stället - det sög musten ur mig. I morgon blir det 10 kilometer med Josefine igen - ska bli kul. Just det, jag har ju helt glömt av att berätta om mitt marathonupplägg. Nu är det nämligen hög tid att dra igång. Men det får bli nästa gång, det här inlägget är redan marathonlångt. Ha det gott och spring för livet!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar