Färdigältat om Lidingö

29 September

Lidingöloppet - ett otroligt vackert och extremt jobbigt lopp. Något man vill ha gjort som löpare, det hör liksom till. Men för min del fanns det en annan dimension till Lidingöloppet. En ganska löjlig sådan, men ändå. Jo, så här är det. Jag brukar ju munhuggas lite med min far och vi tävlar om det mesta - fast lite på skoj. För många år sedan, typ på stenåldern, så sprang även han. Han och vår granne Kalle, kutade runt som två jagade kaniner och sprang lopp härs och tvärs i Sverige. Jag tror att de hade riktigt roligt och visst kan det ha smittat av sig på mig. Ja, nu är det ju så att jag har väl i stort sett klarat av alla lopp som min pappa sprang, och som fortfarande går att springa ska tilläggas. Alla utom ett - just det, Lidingöloppet. Det är det sista loppet som han kan raljera om. Därför kändes Lidingöloppet väldigt viktigt.

Så ni förstår att det retar mig lite extra när jag tvingades bryta. Nu kommer han tjata om det här i tid och otid. Men jag får väl bjuda på det, helt enkelt. Nog om det, nu ska jag älta Lidingöloppet i resten av inlägget och sedan tar vi nya tag och går vidare. Sedan nämner vi inte det loppet en enda gång till det här året.

Som ni vet hade jag ont i halsen och det hade suttit i i flera veckor. Men på onsdagen innan loppet kändes det plötsligt bra. Min arbetskompis Camilla trodde att det var mentalt för att jag skulle kunna springa, men jag trodde helt seriöst att basilusken jag drabbats av hade lämnat mig. Så jag började hoppas på att kunna springa, trots att jag inte hade sprunigt värst mycket som uppladdning. Vi styrde mot Stockholm och åkte vi ut till Lidingövallen för att hämta våra nummerlappar.

Ser ni vad nöjda och glada vi ser ut?

Nästa morgon laddade vi med långfrukost och jag åt min sedvanliga gröt. Jag är så trött på gröt så jag tror att jag dör. Jag brukar ha hallon och blåbär på men nu satsade jag på socker och kanel, allt för att få i mig den.

Andreas kör lingon, som ni ser.

Tillbaka till loppet! Vi åkte ut till Lidingövallen igen och gjorde oss startklara. Det var en underbar dag, blåste ganska mycket men det gjorde inte så mycket eftersom vi var ute i skogen. Vid startområdet var det mycket folk och jag stötte på grannen Harri.

 

Det var trevligt och vi pratade tills startskottet gick och sedan sprang vi tillsammans de första hundra metrarna. Men sedan försvann Harri långt framför mig. Jag kände redan från starten att det var ganska trögt. Jag försökte hålla ett lugnt tempo och la mig till vänster i spåret. Fler och fler sprang om mig och jag tänkte hela tiden att "det där borde varit jag". Men benen kändes konstiga och det var jobbigt. Backarna avlöste varandra och när jag väl tagit mig uppför en backe var jag helt slut. Jag försökte öka tempot i nerförsbackarna, men jag kom liksom aldrig i kapp. Klockan visade på över 6-tempo och jag var chockad över att det inte gick snabbare för jag kände mig betydligt tröttare.

Så kom vi till första västskestationen. Jag drack bara vatten och sportdryck och hoppades att det skulle hjälpa mig på traven. Men inget hände. Det blev snarare värre och vid sex, sju kilometer var det riktigt tungt. Jag började se mig om efter funktionärer för vid det här laget hade jag bestämt mig - det var dags att ge upp. Men jag hittade inga. Först när jag kom fram till vätskestationen vid 10 kilometer hittade jag någon att rapportera "mitt bryt" till. Hon tog mitt chip och bad mig gå till målområdet en kilometer därifrån. 

De springer vidare, men jag svängde av åt vänster. Och där träffade jag en annan funktionär som körde looser-bilen tillbaka till målområdet. I bilen satt redan två andra som givit upp och efter att jag satt mig i bilen kom ytterligare en man som kände sig sjuk. Vi beklagade oss över vår situation hela vägen tillbaka och hittade kanske lite tröst i varandra. Vi var i alla fall inte ensamma.

Jag gick runt lite och väntade på att min överdragspåse skulle komma dit. Under tiden fick jag en filt och värma mig med och lite kaffe. De var så himla snälla alla som jobbade där. Min syster Emma rykte ut från hemmets lugna vrå och höll mig sällskap och sedan väntade vi på att Andreas skulle gå i mål. Jag kan säga att besvikelsen avtog inte när jag stod där och såg alla lyckliga och trötta löpare springa i mål.

Ni ser ju hur det skulle ha sett ut. Andreas kom i mål på 2:44:55. Grymt bra jobbat och han var riktigt nöjd. 

Ja, det var Lidingöloppet. Jag vaknade nästa morgon och började sträcka lite på benen. Innan jag insåg att jag inte hade sprungit förväntade jag mig att det skulle göra lite ont, men sedan mindes jag vad som hade hänt. Jaja. i och med det här inlägget får det vara nog. Nu sätter vi punkt för det här Lidingöloppet och ser till att vara friska nästa år. Då jäklar!

Nu väntar inga lopp. Nu ska jag i stället se till att bli frisk och sedan dra upp lite nya planer och riktlinjer. Hoppas ni vill fortsätta att följa mitt äventyr.

 

Jenny Johansson Träning 6 st

Kommentarer

Göte - 2014-09-29 21:32

Jag vill bara tillägga i all enkelhet att vi inte skuffade omkring på loppet som två kaniner Kalle hade tiden 2,39,45 och jag med ett skadat knä 2,56,40 .Så vill jag också tillägga att jag menar alvar med allt jag säger,,,,Men det var bra att du bröt, man skall inte springa med ont i halsen.det är bara att göra ett nytt försök nästa år,,Du kan börja på min springskola,,,,

Jenny - 2014-09-29 22:30

Som sagt - du är bättre på att raljera än att springa nuförtiden. Annat var det förr!

Peter Gustafsson - 2014-09-30 13:19

Jag "vann" en startplats till nästa års Lidingölopp på Kraftprovet och tänkte att du kan få den av mig om du lovar att göra ett försök till.

Tack för bra bloggande.

Elliots pappa.

Jenny - 2014-09-30 16:25

Självklart, Peter, vill jag ha den om du inte ska ha den själv. Jag måste ju få min revansch. Tack för fin kommentar!

Jocke - 2014-10-01 00:13

Jag lider med dig både vad gäller rullskidor och nu Lidingöloppet. Men det visar också hur litet skillnaden är mellan att ta sig imål och att inte starta/bryta. Förhoppningsvis har du nu lärt dig något av detta som har skett och kan ta lärdom av det i framtiden. Även om jag förstår att du just nu ältar sjukdomar, knän, rullskidor m.m. hela tiden. Fortsätt gärna att blogga för jag tycker det är så kul när en helt vanlig "svensson" skriver om sina vardagssysslor - Man känner igen sig en hel del i vad du upplever/skriver på bloggen.

Jenny - 2014-10-03 15:01

Tack Jocke, jag lovar att fortsätta blogga ett tag till. Roligt att du gillar att läsa den och att du kommenterar. Ja, den här veckan har jag ältat lite men nu får det vara bra med det. Nya tag mot nya mål. Vad har du själv på gång?

Lämna en kommentar