Hämtad av servicebilen!

29 Juli

Ungefär så här känns det just nu - lata dagar och varmt i luften. Lily och Andreas bestämde sig för att sova utomhus och Lily sov som aldrig förr. 

Men det finns också mycket tid för träning och träning har det blivit. I söndags var det dags för långpass innan min syster Emma och Kristian skulle åka hem till Stockholm. Och det passade ju dessutom bra eftersom morgontimmarna är den enda tiden på hela dagen som det går att ägna sig åt fysisk aktivitet. Sedan känns det rätt kört. 

Vi förberedde oss väl. Gick upp klockan sju och åt frukost. Två timmar senare hade vi smält maten och var klara för start.

Planen var att springa 10 kilometer åt ett ena hållet och sedan vända. Emma som inte har sprungit så långt den senaste tiden hade bestämt sig för att springa de första 10 kilometrarna tillsammans med oss och därefter bli hämtad av servicebilen - alltså vår far, Göte. Sagt och gjort, vi började springa. Det var lite disigt men det var redan varmt och vi hann inte många kilometer förrän solen bröt igenom morgondiset. Fullt solsken rakt emot oss och vi började känna av värmen. Springa klockan nio var alltså försent. 

Men vi kämpade på och höll ett jämt tempo runt 5:45. När vi kom in till Falkenberg stod servicebilen på bestämd plats och väntade.

Göte var på plats med ett välkommet vätskebälte i högsta hugg. Vi drack lite vatten, vilade benen en kort stund och sedan åkte Emma och pappa tillbaka till Glommen. Vi gjorde samma sak, fast med hjälp av benen.

Nu var det riktigt varmt. Medvind och solsken är en varm kombination. Vattnet tog snabbt slut och vi började törsta rejält. Det var då det hände. Det började göra ont i knät igen. Men vad tusan, jag trodde att det var borta. Jag tänkte som vanligt att det går nog bort, men icke. Kniven rakt in i knäskålen var definitivt där och den tänkte inte flytta på sig. Efter 15 kilometer gav vi upp. Värmen i kombination med ont ben gjorde att jag ringde efter servicebilen igen, som snabbt hämtade upp oss längs vägen. 

Jaja, 15 kilometer är ju ändå 15 kilometer, men med tanke på att Lidingöloppet börjar närma sig vill jag komma upp i antalet kilometrar under mina långdistansrundor. Känns som om jag ligger lite efter. Nu måste jag gå till Intersport och köpa ett knäskydd för att kunna springa långt utan att få ont. Och naturligtvis göra mina rehabövningar som Mathias Brunberg har gett mig.

Efter dusch kom våra kompisar från Trollhättan på besök och vi käkade lunch och solade och badade på stranden. En härlig dag som avslutades med att tjejerna hade tjejkväll. Disco, chips, killsnack och godis stod på menyn.

Så här suddigt blev det mot slutet av kvällen.

Nästa dag var vi uppe med tuppen, i alla fall med Jonas Blomqvists mått mätt. Vi hade bestämt att vi skulle ge oss ut och köra lite rullskidor tillsammans. Han har kört en del innan och skulle ge mig lite tekniktips. Jonas var väldigt trött när han tryckte i sig lite frukost innan start.

Men så fort han stod på rullskidorna och vi rullade iväg var han munter som en gök. Vi stakade oss fram och han gav mig riktigt bra tips. Bland annat har jag alldeles för korta stavar vilket gör att jag måste böja på knäna och jobba långt nere för att komma framåt. Dessutom sätter jag i stavarna alldeles för långt fram. Så när jag satte i dem lite längre bak tyckte jag faktiskt att det gick lite lättare. 

Vi körde bort till Olofsbo och genom hela badgästland. Vi rullade vidare ut mot cykelbanan in mot Falkenberg och efter drygt 5 kilometer vände vi och rullade tillbaka. Det gick bra och jag tyckte att jag var stabil. Men helt plötsligt hände det. Jag tror att jag fick staven under skidan fram och lyckades tappa balansen. Just den där sekunden då man fattar att man håller på att tappa balansen och att man kommer att falla rakt ner i asfalten med en väldig duns, det är nog den värsta. Men tappar all kontroll och benen far upp i luften. Men det går inte att ta emot fallet med händerna, där sitter ju stavarna i vägen. 

Jag skrek! Stackars Jonas, han stod där och visste inte vad han skulle göra medan jag kippade efter andan. Det gjorde så ont så jag skrek, skrek och skrek. Tredje fallet med smäll på samma ställe, min stackars stjärt. Det svartnade för ögonen och jag försökte andas så att jag inte skulle kräkas, så ont gjorde det. Jonas var snäll och tog av mig skidorna och hjälpte mig åt sidan där jag fick fram lite vatten och försökte andas. Hade Andreas varit med hade jag förmodligen storgråtit, men nu försökte jag skärpa mig något. När jag lyckats ställa mig upp igen ringde jag Andreas och bad honom hämta mig. Herregud, vilket fall. Hade det varit mitt första hade det kanske inte gjort så ont, men eftersom det var det tredje var smärtan obeskrivlig. 

Jonas körde de sista två kilometrarna hem själv och fick sig ett kort intervallpass. 

Stackarn, men ändå nöjd efter en tur på morgonen.

Resten av dagen gick jag på värktabletter och jag var trött hela tiden. När jag gick och la mig var jag tvungen att ta nya värktabletter för den molande värken och jag bestämde mig för att uppsöka läkare nästa dag. Men när jag vaknade i morse var det mycket bättre. Det känns fortfarande i rumpan, men det är mycket bättre. Herregud, det tar på krafterna att ge sig ut på nya äventyr. 

Vi får väl se när mina ben och bak är redo för en löparrunda eller rullskidortur igen, men det kan ta någon dag till innan jag vågar. Tror jag börjar med en joggingtur...

Så förutom det lilla missödet har vi haft det underbart här nere i goda vänners lag. Snart är det dags att byta lata dagar mot jobb och stress igen. Snart måste jag byta havsluften mot friska höstdagar och det kommer att ta emot att lämna Glommen. Det gör det alltid. Men allting och all tid har sin charm. Vi ses!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar