Idoler, lopp och gympremiär

28 September

Lite såhär känns helgen som gått - snabb, suddig och alldeles galen - och resten av veckan också för den delen. Det har hänt mycket, vi har varit i Stockholm, det har varit hektiskt på jobbet och jag har gjort premiär på gymmet - äntligen! Men vi börjar med det viktigaste - Lidingöloppet, såklart!

För andra året i rad ställde Andreas sig på startlinjen till Lidingöloppet. Jag var ju med förra året, men fick bryta efter 1 mil eftersom min förkylning inte hade lämnat kroppen riktigt. Historien upprepade sig i år då jag åkte på en pangförklylning torsdag kväll och näsan började rinna som ett öppet vattenfall. På fredag morgon var jag som en enda stor bakteriehärd - jag nös, snorade och hostade om vartannat. Men nöden har ingen lag, in med hela familjen i bilen och vi styrde kosan mot Stockholm. Jag försökte att hålla mig så långt till höger som möjligt i bilen med Andreas såg ut som om han ville krypa genom bildörren och ut i friska luften. 

Sex timmar senare anlände vi till storstaden och medan Andreas tog tunnelbanan ut till Lidingö för att hämta sin nummerlapp hade jag och tjejerna helt andra planer. Om ni trodde att vi följde med till Stockholm för att heja på honom, så har ni helt fel. Vi gjorde något helt annat, men mer om det senare. 

Lördagen kom och Andreas började bli tät i näsan, attans. Jag blev faktiskt riktigt nervös, jag vet ju att han inte ger sig i första taget och det sista jag sa var: "Bryt om det blir jobbigt!". Ha, precis som om det skulle ha någon som helst inverkan på en löpares psyke. Men det gick riktigt bra - grymt bra till och med. Andreas kom i mål på 02:38:04 - sju minuter snabbare än förra året och han var inte ens trött. Eller, trött och trött, klart att man är trött efter Lidingöloppet, men han var pigg när han kom i mål. Bra jobbat!

Och på tal om bra jobbat, måste även nämna min före detta kollega Daniel Berggren, springkillen, ni vet. Han sprang på 01:46:14! Ärligt talat, det är ju inte klokt. Han sprang i mål på en 15:e plats och hade en snittfart på 3:30. Helt makalöst, jag är stum av beundran. Grattis Daniel!

Ja, så det var Lidingöloppet. Funderade lite över helgen om jag tror att jag någonsin kommer att genomföra det. Det är ju det enda lopp som min pappa har sprungit som inte jag har gjort, och det retar mig naturligtvis. Ja, vi får se hur det går. Frågan är om jag kommer att kunna springa långlopp över huvudtaget igen - jag är i och för sig glad om jag kan springa igen - vare sig det är en mil, 5 kilometer eller ett 3-milslopp i backar. 

Så vad gjorde vi när Andreas slet i Lidingös skogar. Jo, ni vet när Andreas åkte till Lidingö för att hämta sin nummerlapp, då åkte jag och tjejerna åt ett helt annat håll. Nämligen hit:

Ni kan ju tänka er, vilken lycka för barnen att få se idolerna på nära håll. Jag är också barnligt förtjust i tv-inspelningar, så roligt att se hur allt går till och hur mycket folk som springer omkring och gör olika saker. Min brors tjej, Anna, jobbar på tv-bolaget och hon hade varit snäll och fixat biljetter till oss allihop. Det var många timmar i publiken, men tjejerna och kusin Kalle var på topp hela tiden. Ni ser ju Lily på bilden överst i det här inlägget - hon var helt tokig och tog naturligtvis chansen att dansa på den lilla scenen.

Vid 24-tiden kom vi hem igen, trötta, men adrenalinstinna, och stupade i säng. Men ingen rast och ro i Stockholm, inte. Efter en god natts sömn och en härlig frukost var det dags att besöka alla affärer i Stockholm som inte finns i Trollhättan - och det är ju en hel del. Vi sprang  shoppade, fikade och åt lunch på TGI Fridays. Måste bara tillägga att det är ingen bra restaurang, redan när jag bodde i London för drygt 20 år sedan tyckte jag illa om det stället, och det är fortfarande lika dåligt. "Vad du är negativ, du bara klagar", sa Lily när jag satt och petade i min sallad utan smak (för det var i stort sett det enda på menyn som inte innehöll gluten eller laktos). Så jag fick skärpa mig för barnens skull - men snälla, gå aldrig dit! Då var det betydligt bättre på AG, dit vi gick på lördagskvällen för att fira Andreas insats. Vi var ett stort gäng och tjejerna hade roligt med kusin Kalle.

Som ni förstår gick jag en hel del både på fredag och lördag, det blev nästan 8-9 kilometer per dag, vilket är alldeles för långt för mig. Dessutom försvann tiden under lördagen och jag fick aldrig till mitt tredje rehabpass. Attans. 

Så på tal om rehab, hur har det gått under veckan. Jo, förutom fadäsen på lördag så har det gått bra. Jag har skött mig. Eller i alla fall nästan alla dagar. Jag missade faktiskt torsdagspasset också. Måndag lunch gled jag i alla fall in på gymmet Kristinedal som ligger vid mitt jobb i Gamlestaden. 

Rehabprogrammet i högsta hugg och jag gav mig på cyklarna för tio minuters uppvärmning. Passet tog ungefär en halvtimma att genomföra vilket är perfekt för lunchträning.

 

Men jag har också upptäckt att man inte alltid behöver ett gym för att göra sina övningar. Man får ta till det som finns och med hjälp av ett gummiband kan man ändå göra det mesta. På vägen upp till Stockholm stannade vi för att inta våra lunchsallader på en rastplats och då passade jag på att göra mitt rehabpass.

 

Det enda som är lite svårt att göra är cyklingen - men jag får klura ut något. 

Ja, det var veckan i en rasande fart, och väldigt långt. Hoppas ni har orkat läsa ända hit. Nu ska jag kurera min förkylning som förhoppningsvis håller på att nå sin peak. Andreas drabbades naturligtvis också - söndag morgon slog den till med full kraft. Så nu sitter vi här hemma med varsin dator och jobbar. Men alla ni andra som kan - ut och njut av det underbara höstvädret, perfekt för en promenad, en cykeltur eller en härlig löprunda i skogen. Good luck!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar