Ingen allians för mig

22 Augusti

Det började ganska bra, men slutade med ett brak. Jag tyckte att jag var ganska stadig, och det var kul att rulla iväg på skidorna. Men så hände något. Jag föll handlöst ner i asfalten och slog mig i baken. F....n ta den som ger sig, tänkte jag och rullade vidare. När andra fallet kom hade jag högre fart och smärtan var betydligt värre. Jag kämpade för att få luft, men jag tänkte banne mig inte ge upp. Bit ihop och kom igen, sa min äldsta dotter, Saga, och det var precis vad jag gjorde. 

Så kom tredje dunsen i marken - på samma ställe. Nu sa baken ifrån ordentligt och jag hamnade på Mathias Brunbergs bänk. Du kan åka Alliansloppet, men du får ta det försiktigt, sa Mathias och konstaterade att jag fått ett rejält slag mot bäckenbenet. 

Sedan dess har jag åkt kortare sträckor med rädslan hack i häl för att jag ska vurpa igen. Och frågan infinner sig - när ger man upp? Under veckan som gått har jag haft siktet inställt på lördag och Alliansloppet, men smärtan i baken finns fortfarande där. Trillar jag igen är Lidingöloppet i fara och det vill jag inte riskera. Så svaret på frågan om när man ger upp får ni nu. Härmed ger jag upp, jag är besegrad av min bak och rädslan för att trilla igen. 

Men jag ger inte upp rullskidorna, jag ska tillbaka i sadeln och få det att funka, men inte nu. Kanske senare i höst. "Det är roligt att åka rullskidor när man behärskar det", sa Alliansloppets Magnus Larsson, när jag gav honom beskedet om att jag fegar ur. Och jag tror att han har rätt, det är kul och det är grymt bra träning. Så vi får väl se - bli inte förvånade om ni ser mig rulla omkring på Överbyrakan en mörk oktobereftermiddag. Tills dess ska jag leta efter ett par vadderade byxor som håller för rejäla fall.

Lycka till alla andra som ska köra imorgon - jag är imponerad över det ni gör!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar