Jäkla rumpa!

07 Augusti

Ja, då var man tillbaka i Trollis och jobblivet - och det är redan torsdag. Men veckan har varit händelserik, även om det inte direkt har handlat om träning. När vi kom hem i lördags var vi trötta men utvilade. Vi packade upp, spolade i kranarna och gjorde oss hemmastadda. Det brukar för min del innebära att jag måste baka något. Vet inte riktigt vad det är med den där bakningen, men jag tror att jag gillar att det luktar gott i huset och man får ett konkret resultat. Så det fick bli min goda granola (müsli). Alltid bra att fylla upp skåpen inför arbetsveckan.

Ja, sen kom söndagen och regnet. Som ni känner till öste det ner och vi lyckades inte klara oss undan de värsta skyfallen. Tyvärr kom det in vatten i källaren och vi har sedan dess haft fullt upp med att rensa, slänga och städa efter vattnets framgång. Men nu börjar det bli ordning igen. 

Så igår passade jag på att ge mig ut på en liten runda. Barnens farfar, farbror och kusin var på besök så jag tänkte att då passade det ju bra att jag sprang hem från jobbet. Det krävdes minitiös planering för att få min planer att falla på plats. Så här tänkte jag på tisdag kväll: jag springer hem från jobbet på onsdag och springer till jobbet på torsdag morgon. Totalt 3 mil under ett halvt dygn. Det betydde att jag var tvungen att ta med mig träningskläder, handduk, necessär, nya arbetskläder och löparskor till jobbet redan på onsdag morgon för att kunna duscha och göra med redo för jobb på torsdag morgon. Sagt och gjort, jag packade alla väskor och drog till jobbet. Och när klockan slog 16 var jag nästan startklar. 

Här lämnar jag Quality Hotel och börjar springa mot Trollhättan. En härlig sommarkväll och det var varmt ute.

Det kändes lite i rumpan, som fortfarande gör ont efter mina fall med rullskidor. Men jag tänkte att det går nog över när jag har värmt upp mig. Så jag sprang gladeligen vidare. För att mota Olle i grind hade jag tagit på mig mitt nya knäskydd så att jag inte skulle behöva avbryta passet på grunda av knäont.

Jag vet, det sitter upp och ner, men det verkar funka bäst för mig.

Jag sprang längs kanalen bort till Brinkebergs sluss och det gick bra. Det gjorde fortfarande lite ont i rumpan och ner i benet, men jag ger mig inte, så jag sprang vidare. Det konstiga är att det känns som om jag inte har någon kraft i benet och rumpan, vilket gör att efter ett tag gör det ont i hela övre benet. Jaja, efter 3,5 kilometer var jag framme vid Brinkebergs sluss.

Så vackert så! Därifrån kutade jag vidare mot Onsjö golfbana och det visade sig vara ett populärt ställe en solig sommareftermiddag i augusti. Det var fullt av golfspelare som slog bollar till höger och vänster. Det gäller att se upp och passa sig så man inte får en boll i huvudet.

Strax innan Överby tog jag en västskepaus och rättade till vätskebältet för hundrade gången. Ja, det där med vätskebälte... jag vet inte om jag gillar det. Det sitter ju aldrig på plats. Jag drar åt det och drar åt det, men trots det lossnar det och guppar runt midjan som värsta badringen. Ju mer vatten man har kvar desto mer guppar det, ja, det säger ju sig självt, men man vill ju inte dricka upp allt på en gång. Jag kanske får skylla mig själv, köpte ett billigt vätskebälte, men attans, det är inte lätt.

Även vid Överby var det full kommers. Många shoppingglada invånare, men jag sprang fort förbi - det gäller att inte luras in på någon lockande Stadiumrea mitt under passet.

Ha, full kommers. Det ser inte riktigt ut så på bilden, jag vet. Men det kändes som om det var mycket folk...

Ja, och när jag nu entrat Trollhätteland var det bara att springa på - Överbyrakan, förbi Knorren, över Järnvägsbron och Spikön och längs kanalen hem igen till Skoftebyn. Det var längesedan jag sprang på de här vägarna och kanalstranden var naturligtvis lika vacker som jag mindes den.

Hur gick det då med rumpa och knä? Nja, inte så där riktigt bra, faktiskt. Värken i baken släppte aldrig och knät började ge sig till känna, om än bara lite. Jag kämpade på ända hem och väl hemma kändes det i kroppen att jag hade sprungit ganska långt. Fast egentligen är det ju inte så långt, det borde inte kännas så mycket. Vilket skrämmer mig lite, eftersom Lidingöloppet närmar sig med stormsteg. Kroppen känns inte i balans efter mina vurpor, det känns som om något har blivit skevt. Jag tror att jag måste ta ett snack med Mathias Brunberg för konsultation.

I alla fall så väntade laxmiddagen på mig när jag kom hem och det var underbart gott. Därefter gick vi ner till slussarna.

 

Brunt är fint - glass och bilar! Det är en härlig stämning nere vid slussarna på onsdagskvällarna. 

När vi kom hem laddade jag för mitt nästa pass. Jag plockade fram mina löparkläder, åt en extra macka med mycket kalkon och ställde klockan på 05:45. Sedan somnade jag, men sömnen var ryckig och flera gånger vaknade jag av att det gjorde ont i rumpan. 

Kvart i sex ringde klockan och jag smög upp. Men redan när jag klev ur sängen gav smärtan sig till känna. Envis som jag är förträngde jag det och fullföljde min plan. Jag tog på mig, käkade en miniportion gröt och gav mig ut i den vackra morgonen.

Morgontrött? Inte jag, här ska springas, mot alla odds. Men den planen höll inte så länge. Det gjorde ont från första steget, men jag kämpade vidare. Som vanligt trodde jag att det skulle ge med sig. Vid slussarna var jag tvungen att ge upp och vända tillbaka. Attans, det funkade inte. 

Ja, nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Vila någon dag och försöka igen. Men först ska jag ringa Mathias och se om det finns något att göra åt saken. Så - fortsättning följer...

Jenny Johansson 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar