Lata dagar

21 Juni

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag, men vi har varit på semester. Hela familjen Johansson/Andersson packade väskorna och drog till Kreta en vecka och det var naturligtvis helt underbart. 30-35 grader, strålande sol, god mat, svalkande drinkar (många utan alkohol) och mycket, mycket bad. Nu är vi som torra russin och något mer utvilade än vi var innan vi åkte. 

Men det där med semester utomlands och träning är ingen bra kombo. Andreas gick ut stort de första dagarna och satte ribban högt.

 

Han sprang och han simmade. Men tyvärr kunde han inte riktigt leva upp till sina höga ambitioner eftersom han har fått ont under foten efter marathon. Och jag då? Jo, det blev faktiskt en runda - under viss protest. Ni som har läst min blogg under årens lopp vet att jag inte är så förtjust i hundar och jag tycker inte att det är någon ordning på just det husdjuret i Grekland. De skäller, springer omkring och under vissa rundor har jag till och med blivit jagad av herrelösa hundar. Så jag drar mig lite för det där med att springa i bergen och titta på den underbara utsikten.

Men som ni också vet så vill jag ju alltid prova... När jag hade svullat till mig ordentligt under ett par dagar steg jag därför ur sängen en tidig morgon klockan 07.00. De andra sov fortfarande så jag tog mina springkläder och skor och gav mig ut i den stekande solen. Ja, den steker redan klockan sju. I frukostrestaurangen hittade jag personalen som var snälla och tipsade mig om en runda på 5 kilometer som var garanterat "hundfri". Låter ju bra, tänkte jag och gav mig ut. Det började uppför. Visste ni att Kreta består av 80 procent berg? Med andra ord var det bara att börja arbeta sig uppför. Ganska snart hittade jag ett vägskäl - hm, vilket håll ska jag välja? Enligt pesonalen var det ju bara att följa grusvägen - lite jobbigt när grusvägen delar sig. Ok, men jag valde höger. Där gick det ännu mer uppför och efter en lång uppförsbacke nådde jag vägs ände - och en skällande hund. Var kom den ifrån? Den skällde som en tok och jag sprang som en ännu större tok nerför backen. Som tur var, var hunden bakom ett stängsel, men vem vet var det stängslet tar slut.

Jag fortsatte bort på vägen jag tidigare valt bort och det tog inte lång tid innan jag kom till ett nytt vägskäl. Men herregud, vad hände med den enda grusvägen? Jag valde att springa tillbaka! Och fortsatte sedan ner till byn och ner mot strandpromenaden. Men eftersom jag varit här förut, vet jag att den tar slut och den är inte speciellt lång så jag sprang upp mot grannbyn Plaka istället. Uppför igen! Långt och brant. Efter någon kilometer började jag känna igen mig och det var här som jag blev jagad av en byracka för ett par år sedan. Jag vände på klacken och sprang ner igen. Som ni förstår börjar det likna backintervallträning.

Ner till strandpromenaden igen.

 

Full fart längs vägen och det gäller att se upp för palmblad - vilket lyxproblem!

Vid slutet av strandpromenaden stannade jag och nöjt av utsikten. Visst är det vackert!

Och så här morgontrött och rädd för hundar såg jag ut:

Efter den här selfien bar det av tillbaka till hotellet och den grekiska frukosten. 5 kilometer med backar och mycket velande hit och dit. Men ändå en liten runda och ett kryss i boken. Ibland måste man bara inse att semester är semester och man får vara nöjd med det man lyckas åstadkomma. Jag (och resten av familjen, antar jag) var mycket nöjd över att jag lyckades vara lugn och harmonisk trots att jag inte tränade mer än vad jag gjorde. Några mentala framsteg har jag ändå gjort under våren.

Efter många lata, härliga dagar i solen anlände vi i alla fall i Skoftebyn tidigt på midsommarnattsmorgonen. Och nu har vi ätit frukost. Ska bara låta den landa i magen, sen ger jag mig ut på en liten lugn runda. Det bästa är trots allt att när man inte tränar så mycket under en vecka - då blir man taggad igen!  Vi hörs!

 

 

 

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar