Liten längtan till marathon

28 Maj

I dag känns det lite konstigt, nästan lite vemodigt. Vi har packat för vår Stockholmsresa och för ett år sedan var jag i det närmaste ett nervvrak. Jag och Andreas skulle springa Stockholm Marathon tillsammans och så här några dagar innan loppet hade jag lyckats dra på mig alla sjukdomar som finns. Ja, i alla fall i mitt huvud. Jag kommer ihåg hur jag i panik ringde Mathias Brunberg för att jag hade fått ont under vänsterfoten. Han rekommenderade mig att sitta och rulla en liten boll under foten hela dagen och det gjorde jag naturligtvis. Det onda släppte men inte min nervositet. 

Loppet var i alla fall en fantastisk upplevelse. Vi sprang alla 42 kilometer tillsammans och även om vi inte pratade speciellt mycket med varandra under de nästan fyra timmar som vi sprang (3:59:20, för att vara exakt) så kändes det bra att ha honom där. Vi gick i mål och hamnade på en bar i närheten av Stockholm stadion. 

I år springer Andreas själv och i år är det han som är ett nervvrak. Han yrar omkring här hemma och vet varken ut eller in. Han vet inte vad han ska äta eller hur han ska springa och när han var ute på en kortare runda i kväll, kom han tillbaka och var helt slut. Jag kan ju inte ens springa 6 kilometer, hur ska det gå att springa ett marathon? Ja, det sitter i huvudet. Jag gjorde precis samma sak förra året, och då var han nog fokuserad på att hålla mig lugn. I år har han bara sig själv att ta hand om.

I morgon bär det i alla fall av till Stockholm och just nu ångrar jag faktiskt lite att jag inte anmälde mig. Jag ångrar att jag inte har tränat lika mycket för jag kommer ihåg hur underbart det var. Men det tjänar ingenting till, nu får jag bara heja på Andreas och hoppas att det går lika bra för honom under loppet - utan mig!

Hur går det med min löpning då, undrar ni? Jo tack, det blev en tur i går kväll. En underbar kväll, lite blåsigt, men det var friskt och härligt i luften. Solen sken och jag hade bestämt mig för att lämna gps-klockan hemma och ta det lugnt. Men för säkerhets skull satte jag på Runkeeper så jag kunde mäta hur långt jag hade sprungit. Ja, ni förstår ju att det inte finns speciellt mycket logik i mitt handlande. 

Det bar i alla fall av ner mot Gamle Dal´n och ut på Kärlekens stig. Bedårande vackert och det kändes bra i ben och flås.

  

När jag kom ur Kärlekens stig tänkte jag springa bort mot Håjumsstationen men som vanligt så här års är det ju avstängt. Jag antar att man kan komma igenom, men jag vågar inte chansa. Och den stora frågan är: vad gör de där varje år som kräver att de måste stänga av den vackra bron? Jag valde i alla fall att springa upp för den långa backen till Västergärdet. Bra träning för mina ben som i stort sett bara har fått springa platt sedan i vintras. 

När jag kom bort till Insikten sprang jag ner för backen och tillbaka bort mot Håjumstationen. Där vek jag av på stigen som går längs vattnet bort mot Oscarsbron. Här är det verkligen vackert, har ni inte sprungit här förut, så gör det.

Vägen fortsätter ända bort till Olidanstationen, tror att den heter så, och där får man ta trapporna upp till Fallen. Ännu en härlig ansträning för benen att springa upp för alla steg. 

Det här är bara den översta trappan. 

Ja, sedan fortsatte turen bort till kyrkan, längs vattnet bort till Klaffbron och sedan tillbaka på samma sida kanalen till slussarna och hem till Skoftebyn igen. Totalt 8,6 kilometer i 5:30-fart. Helt ok, och det kändes bra. Jag blev trött i benen av alla backar och trappor, men det är allt enligt plan. Och jag fick inte ont i känt, trots att jag lämnade skyddet hemma.

När jag kom hem hade Andreas grillat lax och gjort pasta. Riktigt gott! Jag gjorde te med ingefära för att mota Olle i grind. Lily har åkt på en förkylning och eftersom hon är väldigt frikostig med pussar, gäller det att ta till alla beprövade trix. Ingefära är ett sådant. 

  

I dag skulle jag ha tränat ett lunchpass på Active, men som jag brukar säga: det blir inte alltid som man tänkt sig. Lily är som sagt sjuk så jag fick vara hemma med henne i stället. Ganska mysigt, men inte roligt att missa ett inplanerat pass. 

Så nu bär det av till Stockholm. Jag ska försöka rapportera om hur det går för Andreas under marathon, men jag kan inte lova när det blir. Vi får se när jag kommer över en dator.

Ha det gott så länge och håll tummarna!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar