Midsommardagsjogg och nya vägar

22 Juni

En dag sent fick jag i alla fall äta mycket jordgubbar. Vad är det med de svenska jordgubbarna som gör de så fantastiska? De är mycket sötare och smakar mycket mer än importerade jordgubbar. Konstigt, men gott! Eftersom vi var i Grekland under midsommarafton fick vi fira igår och det blev naturligtvis både sill, färskpotatis och gräddfil... och så massor av jordgubbar, så klart!

Och så har jag hunnit med att fundera lite också. Ha, nu trodde ni allt att ni skulle komma undan mina funderingar, men nej då, här har det tänkts. Och jag passade på att göra det medan jag sprang. Det blev alltså en rund i går, precis som jag utlovade. När frukosten hade slagit sig till ro i magen tog jag på mig löparkläderna och gav mig av. Det var behagligt löparväder och solen sken. Jag bestämde mig för att springa Kärlekens stig och runt kyrkan, fallen, Klaffbron och tillbaka till Skoftebyn. En nätt liten runda för att mjuka upp kroppen. Så bar det av. Och redan efter några hundra meter skrek min kropp av förtvivlan. "Vad håller du på med? Alldeles nyss låg vi på en strand med en jordgubbssmoothie i handen och läste en god bok. Nu skumpar vi upp och ner och rör oss alldeles för fort, utan något att dricka". Ja, stackars kropp. Flåset satt i halsen på mig och jag lät som en astmapatient. Herregud, vad jobbigt det var. 

Och det var då som jag började fundera. Det slog mig plötsligt vilken färskvara träning är. En bra kondition kan bytas mot ett rejält flåsande på bara någon vecka. Efter att jag sprungit marathon förra året tog jag det lite lugnt och sedan var jag chockad över att jag var trött varje gång jag sprang. Men nu så här i efterhand tror jag att jag på något sätt lyckades lura mig själv att jag tränade mycket mer än vad jag gjorde och resultatet blev naturligtvis att min form försämrades. Men i mitt huvud var jag ju i toppform - jag hade ju sprungit ett marathon. Det visade sig i och för sig att jag hade "sprungit sönder mina röda blodkroppar" och hade uselt blodvärde, men det var nog inte hela sanningen.

När jag sprang där i går slog det mig att på bara en vecka i sus och dus har jag tappat en del, inte mycket, men en del. Träna där du är och inte där du var! Lite svårt att förstå för oss som springer, men det ligger mycket i det. Jag kan inte förvänta mig att springa rackarns fort om jag inte har tränat. Så nu bygger vi upp igen och helt osökt återgår vi nu till gårdagens pass. Inga mer funderingar, jag lovar ...

Jag avslutar där med en inte helt okänd tillverkare av träningsutrustnings slogan. Kopplingen - ja, den får jag fundera på!

Jag sprang i alla fall förbi Slusscaféet och nerför backen. Då får jag syn på den nya vägen som går ner till Gamle Dal´n precis när man kommit ner från Slusscaféetbacken. Man går helt enkelt ner till höger på en grusväg och vips så är man mellan den gamla slussen och Gamle Dal´n. Så här ser det ut, steg för steg:

Första bilden är stigen ner till vattnet i gamla slussen, andra bilden är vägen som är tillfixad längs vattnet upp mot gamla slussen, tredje bilden är bron som tar oss över gamla slussen och fjärde bilden är mig flåsandes längs gamla slussen mot Gamle Dal´n.

Ja, det var en premiärtur och det är alltid roligt att hitta nya vägar. Vackert är det dessutom ute just nu - grönt och fint. Jag sprang därifrån vidare ner mot Kärlekens stig och bort mot Olidan. Och vid kraftstationen stötte jag naturligtvis på hinder.

 

Ja, ni har säkert sett det hundratals gånger när ni försökt springa här mellan Kärlekens stig och Insikten. Och jag visste om det. Trots det sprang jag hit i förhoppningen att det hade skett ett mirakel och att de hade öppnat vägen, som faktiskt tillhör en av stadens finaste och mäktigaste passager. Men nej, det hade de inte. Nu undrar jag: vad gör de här? Vad är det som är så viktigt att de måste stänga av den här bron varje år, och då menar jag varje år, under hela våren, sommaren och hösten? Jag förstår inte, ett evighetsjobb som måste göras under årets finaste månader, varje år. Om någon har svaret på frågan är jag intresserad av att höra!

Jag brukar springa den långa backen upp till Västergärdet, men i går bestämde jag mig för trapporna istället. Nio etapper, med mellan 9 och 17 trappsteg i varje, tror jag. Runt 120 trappsteg, bra träning. 

Ja, och sedan sprang jag förbi kyrkan, fallen, över Klaffbron och tillbaka till Skoftebyn, precis som planerat. Totalt 7,5 kilometer med backar och trappor. Härlig uppmjukning för kroppen, men attans så jobbigt. 

I dag ska det handlas, packas och fixas och trixas innan barnen ska skjutas ner till Glommen där de ska fira sommarlov i väntan på att Andreas och min semester börjar. En hel vecka utan mina sockertoppar - hur ska det gå? Får sysselsätta mig med jobb och träning. Vi får se om jag hinner med en runda i kväll - så ser planen ut i alla fall. Och i morgon är det SSS-passet på Active klockan 07.00. Ja, så här går det inte att sitta och skriva - mycket som ska göras! Ha en bra söndag!

 

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar