Starstrucked och tillbaka på ruta ett

01 Februari

Kolla, så är såg det ut förra veckan. Jag var ute och sprang för första gången på en vecka och tänkte ta en lugn runda runt kanalen. När jag kom fram till Klaffbron skymtade jag några löpare i ögonvrån. "Men, var inte det där Rune Larsson", tänkte jag. Efter så många mil och år på Trollhättans gator har jag i bland funderat över varför jag aldrig sprungit på löparkungen Rune. 

Jag sprang över bron och funderade på vad jag skulle göra - jag kunde ju inte bara låta det här ögonblicket passera. Jag böjde mig ner och knöt skosnöret (inte för att det hade gått upp, men vad gör man inte för att vänta in Rune) och sedan sprang jag lugnt ner på andra sidan kanalen. Rune och hans fru Mary var hack i häl. Då bestämde jag mig! Jag vände mig om och sa "Är det Rune Larsson?" "Jajamen, och det här är min fru Mary", sa Rune och så var samtalet igång. Herregud, vad mycket skoj de hade att berätta. Vi pratade på om allt från hur mycket vi springer i veckan (Rune mellan 5-8 mil och Mary runt 10 mil!) till skador, böcker, min blogg och löpning på isar.

Efter en stund kom vi på att vi skulle åt samma håll så vi slog följe och sprang längs kanalen bort till Innovatum, där skulle Rune och Mary vika av och jag fortsatte min runda själv. Jag flög fram i snön längs kanalen och jag var riktigt starstrucked. Vad trevliga de var! Ja, varför skulle de inte vara det? Men, jag vet inte, det var så roligt. Hoppas vi träffas fler gånger!

Jag fick med mig två tips från Rune om utrustning som jag tänkte dela med mig av. Efter alla år på löpande fot finns det två saker som han tycker har förändrat löpningen:

1. Funktionsunderställ. Att byta bomull mot funktionsmaterial var som en revolution. Slut på blöta underställ som är kalla.

2. Icebugs. Broddar och annat i all ära, men Icebugs is da shit. Både Rune och Mary sprang i var sitt par medan jag tultade på med mina broddar.

Och jag tror inte att Rune är någon prylgalning, så jag tror att det är riktigt bra tips. Det får nog bli ett par Icebugs snart.

Det var mitt första möte med Rune Larsson. Men hur har det gått med löpningen i veckan? Jo, det har ju gått både bra och dåligt. Rundan i söndags gick bra. Jag sprang lugnt i det vackra vinterlandskapet.

Jag har hittat min löparklocka igen, eller rättare sagt min pappas fru Britt, har hittat den. Den låg i Glommen, som jag misstänkte. Härligt att ha den tillbaka. Och under söndagen visade den 6,5 kilometer. 

Jag fick inte ont i höften så jag var nöjd efter rundan. Under veckan har jag fortsatt med mina rehabövningar och mina Styrka, rörlighet och stablitets-pass på Active.

Måndag morgon, onsdag lunch och fredag morgon. Så här ser min frukost ut:

Det här är chiapudding! Jag vet, helt galet, men jag tyckte att det var värt ett försökt. Jag blandade 3 msk chiafrön med 2 dl havremjölk och 1 krm vaniljpulver. Det fick stå över natten så när jag vaknade var chiapuddingen klar. Jag på la lite hallon och blåbär och rostade kokosflingor (jag vet, nu börjar det bli riktigt pretto) och hör och häpna, det var faktiskt gott. Till och med Andreas, som smakade under viss protest, tyckte att det var gott. Och med tanke på att det är nyttigt, man känner sig mätt, men inte proppmätt, och det är lätt att göra, så kan det nog bli en del chiapudding till frukost för min del. Jag är ju så förbaskat trött på gröt.

Men tyvärr gör chiapudding inget åt min rumpa och höft. Efter söndagens pass var jag nöjd, det kändes som om det gick åt rätt håll. Jag kände mig starkare och det gjorde inte så ont. Men när jag vaknade i lördags morse gjorde det lite ont igen. Det går liksom nervimpulser ner i benet och det känns riktigt otrevligt. Jag övertygade mig själv om att det var inbillning eftersom jag hade planerat ett löparpass med Josefine på eftermiddagen. Men tyvärr blev det inte direkt bättre när jag väl var ute och kutade. Det gjorde ont när jag startade och efter 5-6 kilometer började det göra ritkigt ont. Jag och Josefine fick gå ett par hundra meter och sedan sprang vi hem. Totalt 8 kilometer. Attans, inte roligt. Jag var riktigt knäckt när jag kom hem och hade gett upp tankarna på ett marathon i slutet av maj. Hur ska det här gå?

Men sedan försökte jag tänka på vad Oscar sa, att det sitter i huvudet och att oro bara förvärrar tillståndet. Så jag gick direkt ner i källaren och gjorde mitt rehabpass, samtidigt som jag åt en macka med jordnötssmör:

Hm, det här däremot, vet jag inte riktigt om jag gillar. Det är liksom riktigt strävt och fastnar i hela munnen och på tänderna. Säkert jättebra, men jag får hitta ett annat sätt att äta det. 

I alla fall kändes det bättre i baken efter rehabpasset och lite rullningar på skumrullen. Ska försök att inte oroa mig, men jag funderar på om det kanske till och med är bättre att springa lite oftare, men kortare, för att kroppen ska vara van vid det. Nu blir det en gång i veckan och då känns det som en jättestor belastning. Ja, jag vet inte. Jag får nog hitta på något. Jag får prata med Mathias helt enkelt och se vad han tror. 

Så här glada var i alla fall jag och Josefine när vi kom tillbaka från vår runda.

Skenet bedrar något, och vi är ganska mörka, men vi ville visa hur mycket det snöade. Och oss har ni ju sett många gånger...

Ha det gott nu så ska jag lova att blogga lite oftare den kommande veckan. Jag vet att jag har varit dålig! Ut i snön med er!

Jenny Johansson 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar