Terapi och nedtrappning

22 November

Det är svårt att lära en gammal hund nya tricks, som man säger på engelska. Och visst stämmer det. Men för min del handlar det nog om mer än lite cirkuskonster och jag förstår om det är svårt att förstå hur min hjärna fungerar. När jag hör mig själv berätta hur jag har gjort med min rehab, så hör jag ju själv hur konstigt det låter. Jag har kört på, enligt mina program, men jag har inte lyssnat. Står det tio repetitioner av en övning så gör jag tio rep. Och står det att jag ska göra tre set så gör jag det och även om det gör ont efteråt går jag på samma program igen två dagar senare - för så står det i min plan. 

"Men du har också fått ett mantra, eller hur?", säger sjukgymnast Johan.

Ja, just det. Mantrat är: det ska inte göra ont under, efteråt eller dagen efter. Hm, fast när det har gjort ont efteråt eller dagen efter har jag inte anpassat programmet efter det, utan kört på. Ja, och då blir det som det blir också!

Så dagens rubrik - terapi - står för det en-timmes-långa samtal som jag och Johan hade i veckan. Det tar sin tid att bygga nya vägar mellan hjärna och kropp. För svårigheten är att jag får inte göra för lite och inte för mycket, jag måste ligga precis under för mycket. Om ni förstår vad jag menar. Så nu gäller det att känna efter. Varje gång. 

För att ha koll på vad jag klarar av för jag en dagbok över varje träningspass och varje övning. 

Tanken är att jag ska köra tio repetitioner av varje övning x 3. Men som ni ser har jag slutat innan tionde repetitionen på flera övningar och jag har bara gjort två set av varje - hittills. Förutom min rehab får jag även köra stakmaskin, crosstrainer, rodd och cykel, men INTE alla samtidigt och INTE 40 minuter. Jag ska köra en åt gången och börja med typ 10 minuter och sedan öka om det fungerar.

Behövs väl ingen Einstein för att räkna ut det, eller?

Har även kommit överens med Dr Sansone om att jag ska få kortisonsprutor för att komma på rätt köl igen. 

Nog om det. Haha, ni skulle se mig och Andreas, vi ser ut som två gamla pensionärer. Jag har ont i höfterna och Andreas har fått en inflammation i ryggen. Nu menar jag inte att det är kul på något sätt, nej, jag tycker synd om Andreas som inte kan springa, men visst är det lite ironiskt att det som ska göra oss starka och friska i stället har fått oss att bli svaga. Med måtta, lagom och sansat är inget vi sysslar med här.

Jag avslutar med lite ljus i mörkret - i fredags kväll tog jag och Lily bussen till stan och tittade på alla ljuslyktor som barnen i stan hade gjort för att uppmärksamma FN:s konvention om barn rättigheter. Ett fint initiativ som kan behövas i dessa tider. Och även lite ljus, för nu är det allt fasligt mörkt. Snart sätter vi upp adventsstjärnorna, eller hur!

Om det känns ok i morgon tänkte jag ta mig till gymmet för 10 minuters stakmaskin. Det ni, det är inte illa. Jag har redan packat väskan, men däremot har jag inte bestämt mig ännu, det gör jag först i morgon - när jag känt efter!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar