Två steg framåt och ett bakåt

23 Augusti

Visst ser det roligt ut? Rehab ska göras fyra gånger per dag och det känns som ett heltidsjobb just nu. Inga svåra eller jobbiga övningar, men det ska göras. Jag tycker att det är ok, lite svårt att hinna med fyra pass, men jag försöker tänka att det är prio ett i mitt liv just nu. Jag får inte sabba det här.

Hur går det då? Jo tack, det känns lite både och. Vissa stunder känns det jättebra och man är förvånad över att det bara är sex dagar sedan jag opererades. I nästa sekund gör det ont och jag blir lite orolig och rädd för att det ALDRIG kommer att bli bra. Som när jag vaknade i morse - då gjorde det riktigt ont och jag gick upp och tog mina starka alvedon och rörde lite på mig. Men nu har det släppt och det känns genast bättre. 

Mathias, som ska hjälpa mig med min rehab säger att jag ska låta känslan bestämma. Ja, det är ju det där med koppling mellan hjärna och kropp som inte riktigt funkar för mig. Men jag går omkring med mina kryckor mycket, kanske lite för mycket och jag gör min rehab. När det gör ont får jag sätta mig och lugna mig, helt enkelt. 

Och igår tog pappa med mig på en utflykt. Först åkte vi upp till Strömslund där Brunbergs bygg har byggt en liten oas där det tidigare låg en bensinmack. Vilket lyft! Jättemysig innergård och fina lägenheter. Grattis till alla som investerat i en lägenhet där. 

Sedan drog vi vidare till Slusscaféet för en räkmacka. Pappa släppte av mig med bilen vid slussarna på Skoftebysidan och sedan gick jag över slussen och upp till caféet. Jag fick sätta mig och vila halvvägs men det var trevligt att komma ut och se lite folk. 

Idag har pappa och Britt åkt hem till vackra Halland igen, nu får jag klara mig med mina juveler till barn och min älskling Andreas. Alla har varit fantastiska den här veckan och Britt har kämpat med allt hushållsarbete medan Andreas har lagat mat. Jag är grymt tacksam för alla runt omkring mig!

Nog om mig, det har ju hänt en hel del här i Trollhättan i helgen och jag måste ju ge en eloge till Magnus Larsson och Magnus Ölme Eriksson för deras insatser kring Alliansloppet. Andreas som kunde ge sig ut i vimlet stod i Landbergsliden och tog bilder åt mig.

Här kommer många starka tjejer uppför backen och jag är grymt imponerad. Jag gjorde ju som bekant ett försök förra året men efter tre fall på rumpan gav jag upp. Men här finns ingen rädsla för fall – bara muskler!

Och själva Alliansloppet är ju bara en del av helgens aktiviteter. Både Saga och Lily deltog redan på torsdagen i Skoljoggen - ett fantastiskt initiativ där barn uppmuntras till att röra på sig. Mer sådant med tanke på hur lite gympa barnen har i skolan. Det är ett helt annat ämne som jag kommer att återkomma till en annan gång.

Ja, som sagt - ett par steg framåt och något bakåt. Det går sakta men säkert. I morgon tänker jag försöka att ta mig till jobbet och göra en insats - vi får se hur det går. Och på torsdag ska jag träffa Mathias Brunberg för att sätta igång med rehab steg 2. Ska bli jättespännande och jag tänker ta det på största allvar. 

Ni då? Jo, jag tycker att ni ska springa för kung och fosterland. Det gör i alla fall Andreas, han kom precis tillbaka efter en 19-kilometer lång runda i solen. Jag är inte alls bitter!

Ha det gott så hörs vi snart!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar