Ute på andra sidan

20 Augusti

Swisch så var man ute på andra sidan. Efter många månaders väntan är operationen nu över. Dr Mikael Sansone har gjort sitt - nu är det upp till mig. Som ni ser ser jag väldigt nöjd och glad ut där jag ligger i sjuksängen på IFK-kliniken. Inte helt vid mina sinnens fulla bruk, men nöjd är jag. Det gick i alla fall bra. 

Andreas släppte av mig utanför entrén vid 09.00 och jag staplade in på kliniken. Jag var så nervös att jag inte kunde sitta ner, men jag fick ganska snart träffa sjukgymnasten Johan. Han pratade mycket, och jag nickade. Vet inte riktigt hur mycket som gick in men han hade varit med förr och printade ut all information på papper som jag stoppade ner i min goodiebag som jag fick. 

Därefter kallade operation på mig och det var dags att göra sig redo. Byte till snygga sjukhuskläder och preppande med alla sorters mediciner man kan komma på. Jag hade förvarnat dem om att jag mår illa av narkosen så jag tror att de proppade i mig allt de hade i skåpet. Och jag tog tacksamt emot. 

Efter lite extra skrubb av mina ben och höfter kom Sansone och började rita på mig med sin spritpenna. Ja, och sedan bar det av in i operationssalen. Tre timmar senare vaknade jag upp och det var över. Nyfilade höfter och alldeles groggy. 

Och kan ni tänka, två timmar senare gick jag ut med kryckor från kliniken. Andreas stod utanför med bilen och vi körde hem. Vilken grej! Jag är så grymt imponerad av alla på IFK-klinken, vilka proffs. Snälla, goa, förstående och de stod ut med mina nervösa skämt, trots att de kanske inte var så roliga. De till och med skrattade!

För att inte tala om Mikael Sansone, vilken tur jag har haft som fått komma till honom. Nu vet jag ju inte hur det här går och hur slutresultatet blir ännu, men jag tror inte att någon annan hade gjort ett bättre jobb. Och så är han dessutom som en vanlig människa också som det går att prata med - inte bara tråkig doktor. 

Direkt när jag kom hem kom tjejerna utspringande på trappan och jag började stapla uppför med mina kryckor. Det gick la sådär. Mitt högerben vek sig och jag föll rakt fram i betongtrappan. Benet var fortfarande bedövat nedanför knät vilket jag inte riktigt insåg förrän senare på kvällen och då hade jag hunnit stupa i golvet en gång till. Men det var nog ingen fara skedd, Andreas gick inte många decimeter i från mig när jag skulle upp och gå vilket var tur eftersom jag höll på att svimma också av lågt blodtryck.

Så han köpte lite lakrits åt mig och jag åt gladeligen. 

Nu, så här några dagar senare börjar det rätta till sig. Jag har faktiskt inte haft så ont och jag har inte behövt ta mina morfintabletter. Däremot får jag någon annan medicin som gör mig illamående och trött så det går lite i vågor. Men mina första rehabövningar som jag skulle börja med dagen efter operationen, kan man göra liggandes på marken så där finns inga ursäkter. 

Och rastlös som jag är har jag svårt att sitta stilla så idag tog jag och Britt, som har åkt ända från Falkenberg för att komma hit och hjälpa mig, en promenad på 300 meter. Jag var trött efteråt och det känns att jag har gått tillräckligt för idag. Svårt att veta hur mycket jag ska röra mig och hur mycket jag ska sitta still. Mina rehabövningar har jag i alla fall gjort som jag ska - och så ska det förbli.

Och tack alla för era fina ord och påhejningar inför operationen. Att det finns så många som bryr sig, är ju inte riktigt klokt, tänk vad bra man har det. De här fina blommorna fick jag av min pappa och Britt och mina kollegor på Mölnlycke Health Care. 

 

Så med andra ord - ute på andra sidan och tacksam för att allt har gått bra hittills. Nu är det upp till mig att göra något av den här andra chansen som jag har fått. 

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar