Värme och folkfest på Kraftprovet

19 Juli

Ja, här är den. Den fina Kraftprovsmedaljen. 11,6 kilometer i backar - upp och ner. Och en härlig folkfest. Ja, Kraftprovet hör till ett av de bästa loppen i Sverige, måste jag nog säga. Kanske beror det på att man känner fler i Trollhättan och därmed har mycket publikstöd, men ändå, Kraftprovet är en riktig utmaning.

Men som vanligt tar vi det från början.

Vi hade ju kommit hem till Trollhättan på torsdagskvällen och på fredag var vi laddade för den stora löparutmaningen som väntade. På förmiddagen åkte hela familjen ner till Älvhögsborg för att efteranmäla oss till de olika loppen. Saga och hennes kompis Emma skulle springa 1,8 kilometer, Lily och hennes kompis Milla skulle anmäla sig till 800-metersloppet och jag och Andreas satsade på självaste Kraftprovet. Med våra nummerlappar i högsta hugg åkte vi hem och barnen bytte om till sina löparmunderingar. Lily hann som vanligt byta kläder ett antal gånger och efter att hon slängt av sig bikinin (som var ett allvarligt förslag till springkläder) blev det till slut linne och shorts. Puh, tänkte jag, man vet aldrig vad hon hittar på.

Nere vid starten träffade de sina kompisar och alla var taggade för att springa sina lopp.

Se så fina de är och tänk - det här var deras första lopp. Roligt att minnas i framtiden!

Först ut var Lily och Milla och de sprang iväg med stor iver och entusiasm. När de kom tillbaka var de röda i ansiktet men stolta och nöjda. De hade definitivt förtjänat en medalj och glass.

Sedan var det Saga och Emmas tur. Herregud vad barnen i den startgruppen sprang iväg fort och det mest chockerande var att de kom tillbaka i samma fart. Jag trodde aldrig att det skulle hålla, men se där hade jag allt fel. Även Saga och Emma gav järnet in i mål.

Vilken löparglädje! Saga ville genast springa ett nytt lopp.

När barnens lopp var avklarade fick vi snabbt åka hem och byta om för vårt kraftprov. Eftersom vi hade varit fokuserade på kidsen i stort sett hela dagen, hade jag inte haft tid att tänka på mitt eget lopp över huvud taget. Så när vi kom hem och träffade våra gäster som även skulle passa barnen, min kusin Ickan och hennes familj, kom nervositeten som ett brev på posten. Vi bytte om och för en gångs skull var vi ute i god tid. När vi kom till startområdet fanns det gott om tid för att värma upp och se till att vattna en buske - för att stå i kön till bajamajorna var det inte tal om, den var ju nästan längre än på Göteborgsvarvet.

Ja, så stod vi då där i startfållan och stolen stekte på oss. Jag hade inhandlat en ny keps för att slippa solen i ansiktet och det skulle visa sig att det var ett bra inköp. In i det sista funderade jag över om den verkligen behövdes, men när jag scannade av himlen insåg jag att den var mer blå än vit - keps på alltså!

I startfållan stötte jag även på den här damen, eller dam och dam, tjejen:

Kommer ni ihåg välgörenhetsloppet vi sprang den 6 juni? Ja, då träffade jag Anna Skoglund och nu möttes våra vägar igen. 

Så gick starten och vi började springa. Som vanligt rusar folk iväg men jag lyckades hålla mig runt 4:45 över broarna och bort mot Gransäter. Det kändes bra och jag vågade hålla tempot. Så började backarna upp till Strömslund. Här har jag lärt mig av erfarenhet att det är smart att ta det lite lugnt. Min plan var att ligga runt 05:20, men det kändes bra så min fart var närmare 05:00. 

Och så kom vi upp till Strömslund där det alltid är härligt med mycket folk och alla är glada och hurrar. Dessutom var det flera som satt ut vattenspridaren, vilket var skönt och avsvalkande. Det tackar vi för.

Vid det här laget hade jag och Anna Skoglund sprungit om varandra flera gånger. När det gick uppför sprang hon förbi mig och när det gick nerför var det min tur att springa förbi henne - under loppet blev det en liten fartlek som vi höll på med. Bra att han någon att dra ihop med. 

Jag försökte återhämta mig något när vi väl kommit upp till kastanjen i Strömslund och längs vägen bort mot Fagerstrand. Där lutar det ju neråt och jag vet ju att efter Fagerstrandsbacken går det lite uppför förbi Alberts och efter en kortare nerförsbacke till Forngården går det uppför hela vägen genom Forngården och till Strömslund. Men nu började det kännas i benen och tröttheten började komma smygande. Men jag kunde ändå hålla en bra fart. Väl uppe i Strömslund var det stekhett igen men med hjälp av en hejande publik kämpade vi vidare. Vid Konsum kom första vätskepausen och jag satsade på sportdryck, vilket var gott och gav extra energi. Nu väntade dessutom några kilometer av nerförsbackar så nu tänkte jag satsa på det jag är bra på - kuta neråt! Här får jag passa på att tacka Kristin Hammarsträng för alla goda tips för hur man springer nerför - det har man hjälp av under Kraftprovet.

Så jag sprang som en tok, ända till Kärlekens stig, där var det dags att börja kämpa uppför igen. Inte min starka sida. Det finns som bekant inte många backar i Glommen och tre veckors träning på slät mark har satt sina spår. Jag fick kämpa riktigt ordentligt i uppförsbackarna och som ni alla vet är det just vid den här sträckan som den stora utmaningen väntar. Men jag gjorde så gott jag kunde och undvek att titta på vilken fart jag hade. Det hade förmodligen bara bidragit till att jag blivit missnöjd så jag avstod och försökte istället upprepa mitt mantra "jag är stark". Kärlekens stig avverkades, likaså backarna upp till nedre slussen och sedan var det dags för backen vid Slusscaféet. Och där väntade mina älsklingar. Vad glad man blir när de står där och skriker heja, heja. 

Här kommer jag uppför backen. Ickan var snäll och tog lite bilder. Jag ser ju ändå ganska pigg och glad ut. Men skenet bedrar.

Kepsen sitter som en smäck uppför backen. 

När väl den här backen är avklarad väntar "bara" några kilometer och sedan är man i mål. Men de här kilometrarna kan ibland kännas som de jobbigaste. Efter många backar har man inte så mycket energi kvar och då återstår ändå ett par backar och några kilometers löpning. Men det är bara att kämpa på. Jag var riktigt trött, men sprang på. När jag kom nerför backen från kyrkan och sprang ner på raksträckan in i mål kom oanade krafter från ingenstans och jag kutade in i mål. Attans trött och stel i benen korsade jag mållinjen. En underbar känsla infann sig. Loppet var över. Missförstå mig inte, jag led inte igenom hela loppet, men det är alltid skönt att komma i mål.

Och där började det stora kalaset. Det känns som om de flesta stannar kvar vid målgången en liten stund och pratar av sig, jämför tider och har det trevligt. Jag träffade på många duktiga löpare:

Lotta Lundberg, Karin Engqvist, Rosmarie Lindberg och Magnus Nordberg. Alla gjorde de riktigt bra lopp och var, som ni ser, nöjda löpare.

Hur gick det då för Andreas. Jo, det gick jättebra. Han sprang in i mål på 53:06. Herregud, vad bra. Jag är så imponerad och lite mallig faktiskt. Det var dessutom första gången som han sprang Kraftprovet och då kan det alltid vara lite svårt att veta hur man ska springa. När ska man satsa och när ska man spara på energin? 

Här kommer han (till höger i röd tröja) glad i hågen upp för backen till Slusscaféet.

Så för att summera Kraftprovet 2014 måste jag säga att det var ett härligt lopp, som krävde en hel del kraft och energi, men som ändå levde upp till mina förväntningar. Mitt mål var att springa på en tid under en timma och det gjorde jag. Min snittid var 05:07 och jag måste säga att det är jag riktigt nöjd med. Sedan hade det ju varit roligare om.... nej, nu får jag lägga av!

Nu drar vi ut på roadtripp till Skåne. Springaskorna är naturligtvis med så håll utkik här på bloggen så får ni se vad vi hittar på!

Jenny Johansson Träning 2 st

Kommentarer

Nyfiken - 2014-07-20 13:13

Sluttid?

Skillnad netto-bruttotid?

Sprungit tidigare Kraftprov?

Bästa sluttid?

Bra träningstips?

Jenny - 2014-07-20 16:29

Men herregud, jag ser att jag lyckades utelämna en hel del viktig information. Tack för att du påminde mig! Då ska vi se: Sluttiden blev 59:17, alltså nettotiden. Bruttotiden var 59:45. Jag har sprungit Kraftprovet två gånger tidigare med tio års mellanrum och tro det eller ej, men jag hade exakt samma tid båda gångerna - 01:02:43. Vet inte hur man lyckas springa på samma tid två gånger! Så det här var alltså min bästa sluttid av de tre gångerna som jag har sprungit Kraftprovet. När det gäller träningstips inför Kraftprovet kan jag väl säga, med facit i hand, att jag inte hade tränat tillräckligt med backe. Jag blev trött och tung i benen och jag var stel under hela lördagen. Så mitt bästa tips för Kraftprovet är att träna backintervaller och lite längre distanser för uthålligheten. Sprang du också?

Lämna en kommentar