Yoga - nästan på riktigt

18 December

Här är han - Johan - min sjukgymnast och mentala coach. Man kan säga att han har gjort underverk med min hjärna. Under några intensiva veckors tid har han lyckats koppla på den del av min hjärna som normalt sett ligger i träda. "Du måste känna efter", brukar folk säga och jag har lyssnat med ena örat och släppt ut information genom det andra. Johan lyckades väl fånga upp informationen när den flög ut och stoppade in den i örat på mig igen. Vi har pratat, pratat och pratat och Johan har, med stort tålamod, förklarat, förklarat och förklarat - om och om igen. Jag har ställt många frågor, en del självklara och dumma, men jag tror att det har såtts ett litet frö i mitt huvud vad det innebär att känna efter.

Han har såklart gett mig många bra övningar också, men de skiljer sig nog inte så mycket från de jag hade förut, men skillnaden är att jag har förstått att jag måste känna hur mycket av övningarna jag ska göra. Och vet ni, det verkar funka. Jag vet egentligen inte riktigt hur mycket kortisonsprutorna har gjort, men jag tycker att det känns rätt ok. Visst har jag fortfarande lite ont, men inte i närheten av hur det var för några veckor sedan. Så bra kämpat, eller hur!

Och det bästa av allt - jag har fått ett yogapass. Hur kul som helst, men också väldigt jobbigt. Jag är ju stelare än en gammal häst. Redan innan jag träffade Johan i onsdags hade han utlovat att vi skulle yoga så jag var laddad till tusen. Vi satte igång direkt och lika snabbt insåg jag att min kropp har förvandlats till en stelbent häst. Se bara på de här bilderna, och då ska ni veta att det krävdes mycket tjat och coaching från Johans sida innan jag fick till det så här bra.

   

Men även om jag är stel och det nästan gjorde ont (kanske lite otränad också) så var det otroligt skönt. I morse gjorde jag passet igen och det gick ganska bra, trots att jag hade på mig fleecemorgonrock - inget att rekommendera. Prova gärna passet, det är riktigt kul.

Så just nu ser jag positivt på framtiden, hoppas det håller i sig.

Jag har såklart hunnit med annat ockå - köpt katt, gått promenad med Andreas och tittat på Sagas cheerleading. Svepte över det där med katten lite snabbt, det är faktiskt helt fantastiskt (det är såklart promenad med Andreas och Sagas cheerleading också). Hon är en ragdoll, tretton veckor och underbart söt. Säg hej till vår Mimmi.

Och så Andreas, jag och Saga - också söta:

 

Så ut med er nu och kör lite extra innan jul - det hade jag gjort!

Jenny Johansson Träning 0 st

Kommentarer

Lämna en kommentar