Inlägg i kategorin Träning

Vila för motivation

25 Maj

Konstig bild, eller hur? Ser ut som om jag och Leif G W Persson är på väg ut till en brottsplats. Men nej, det stämmer inte. Jag återkommer till vad jag och min far gör ute i skogen...

Ja, hur har då veckan varit. Alldeles förträfflig faktiskt, och jag har nästan inte fått till ett enda träningpass. Hur hänger det ihop tänker ni? Jo, så här är det. Efter att jag inledde veckan med att gå ut stort och köra ett sss-pass på Active klockan 07.00, måndag morgon, var jag taggad till tusen. Det kändes bra i kroppen, lite träningsvärk, men annars var jag pigg och laddad inför mina nya planer. 

För er som inte har läst min blogg tidigare så ligger det till så här: Jag sprang Göteborgsvarvet förra lördagen och jag blev väl inte riktigt nöjd med min tid på 1:54:27. Mitt mål låg närmare 1:48 så ni förstår att jag var lite missnöjd. Jag har ju haft lite krångel med kroppen den senaste tiden. Det har varit nackspärr, förkylning och bara två veckor innan varvet åkte jag på någon form av knäskada. Men som vanligt hänger inte min hjärna och min kropp ihop så medan min hjärna förväntade sig stordåd, var kroppen lite mer inställd på att ta sig runt 21 km i Göteborg. 

Summa av kardemumman, min egna enkla analys, är att jag måste låta hjärta och hjärna få bli vänner och satsa på lite mer styrka. Så den här veckan har min mentala del och min fysiska kropp varit på kick-off tillsammans. Efter passet på måndag morgon blev det inte så mycket mer träning. Livet kom emellan och jag har jobbat hårt på att tycka att det är ok. Att jag inte behöver kämpa som en tok för att få till ett träningspass eller gräma mig över missade löprundor. Naturligtvis är det bra att ha ett samvete som rycker in när det är motigt, annars skulle man väl kanske aldrig träna, men det får inte gå till överdrift - då blir det en stressfaktor istället för något hälsofrämjande. 

Så när jobbet och sånguppvisningar på dagis tog över, tyckte jag det var ok att låta det vara så. Och när nätverkslunchen på Active ställdes in på torsdagen på grund av sena återbud, då var det också ok. Även om det var synd eftersom det är himla trevligt att kombinera träning, lunch och mingel med andra. 

När helgen kom och alla sprang, simmade och cyklade Butlers triathlon tog jag det lugnt. Det såg i och för sig riktigt roligt ut, det måste jag erkänna, men jag fokuserade på ett annat cykelevenemang - cykelfesten i Skoftebyn. Jag och Saga åkte till Överby för att fixa lite grejer och stannade till på Espressohouse och köpte deras Frapino. Jag var naturligtvis hälsan själv och valde fruktalternativet (även om de häller i onödigt socker) och den var supergod.

Gröna äpplen och ingefära. Smaskigt värre! Saga valde kola och kokos...

Cykelfesten var trevlig och det blev både sent och blött, så idag har jag bara firat Mors dag delux. Inte gjort någonting, förutom en femkilometers promenad på förmiddagen. Jag blev naturligtvis firad av mina godingar och kolla här vilka fina presenter jag fick:

  

Saga gav mig BB-kräm, Lily ett rosa hjärta i papper och Andreas en fin bakbok för godsaker utan gluten, socker och mjölk - är det möjligt? Ja, han bakar muffins till mig just nu, mixar mandel och kokos och grejar och har sig, så vi får väl se. Jag tror det blir mums. 

Och vet ni, i takt med att jag inte har tränat under veckan har lusten att springa kommit smygande. Jag har sett andra joggare och löpare och kommit på mig själv med att vilja ge mig ut på en runda. Och det för oss osökt tillbaka till där vi började. I skogen med pappa. Jo, han har ju sprungit en och annan mil här i våra trakter och eftersom han nog har märkt att jag har tappat sugen lite så ville han visa mig en härlig runda som jag kan springa. Vi åkte ut mot Hjärtum och stannade på en parkering. Därifrån gick vi några hundra meter in i skogen och kom ner i en underbar dal med en bäck som flöt förbi. "Rena paradiset", säger pappa, och jag måste hålla med. Fantastiskt fint, det kommer att bli en runda dit väldigt snart. 

Här står han, nöjd och glad, Göte Johansson. Ingen mordutredning, bara en visning av löparparadiset.

Så planen för veckan som kommer:

Styrka: lunchpass på Active på onsdag

Löpning: Hm, helst vill jag imorgon, men det hinns nog inte med, ska med till Scouterna på kanotpaddling, men tisdag och någon dag till. På torsdag åker vi till Stockholm för på lördag är det dags för Andreas att springa Stockholm Marathon. Heja, heja. Mina löpardojor hänger naturligtvis också med, ska försöka få till ett pass i huvudstaden.

Nej, nu är det morsdagsmiddag. Glad Mors dag alla fantastiska mammor, unna er själva ett löfte att få tid till att springa - det är värt varenda minut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Att springa kan göra gott

21 Maj

Välkomna ska ni vara till Jennys joggblogg. Det känns lite konstigt att välkomna många av er eftersom jag vet att ni har följt min blogg i många år nu, men eftersom det är mitt första inlägg här på Actives webbplats, tyckte jag att det lät lite passande. Jag vill också passa på att tacka alla som har läst mina texter genom åren. Tack för alla kommentarer, tips och råd och tack för alla fina ord. Det värmer och det är ni som gör att jag vill fortsätta att skriva om min löpning. Det är ni som motiverar mig och förhoppningsvis får jag en och annan av er att ge er ut i spåret ibland.

Så, när det nu är gjort kanske det är på sin plats med en liten presentation. Jo, så här ligger det till. Jag heter Jenny och jag är en inflyttad Trollhättebo sedan snart 35 år tillbaka. Förutom en kortlång period utomlands har jag faktiskt bott här större delen av mitt liv, men mitt blod är Halländskt. Det är där jag har mina rötter och det är i det lilla fiskesamhället Glommen som jag trivs som fisken i vattnet. Ni kommer naturligtvis att få följa med dit - titt som tätt - och jag hoppas att ni blir inspirerade att ta en tur till vackra Halland för lite löpning.

Ja, ni ser ju, vem kan inte älska en sådan här plats och vem skulle inte vilja springa här?

Nog om Halland. Jag bor i Skoftebyn med min man Andreas och min två döttrar Saga och Lily. Och ja, ni lär få höra en del om dem också eftersom de naturligtvis är det viktigaste i mitt liv. Andreas springer också lite grann, men inte alls lika seriöst som jag... Haha, det var ett skämt. Ska jag vara helt ärligt så är han till och med lite bättre än mig, men säg inte att jag har sagt det. Han blir lite mallig då. Man skulle kunna säga att vi har ett ganska inrutat liv för att få till allt och framför allt för att hinna med träningen båda två, samtidigt som vi försöker rodda familjeföretaget. Men mer om det i senare inlägg. Så här ser i alla fall mina gangsters ut:

   

Visst är de fina, allihop!

Jo, så var det ju det där med löpningen. Jag älskar att springa, sedan några år tillbaka känns det som den mest naturliga saken i världen. Utan löpningen mår jag inte bra, jag blir rastlös och irriterad så man skulle väl kunna säga att det har blivit som en drog för mig. Men samtidigt skulle jag vilja passa på att klargöra en sak från början - jag är ingen elitlöpare. Långt ifrån. Sedan jag startade min blogg på TTELA har jag fått många kommentarer om att "du som springer så fort" eller "du som är elitlöpare" eller "expert". Nej, jag är en vanligt motionär, men jag har en tävlingsinstinkt som saknar motstycke och jag gillar att utmana mig själv. Det betyder inte att jag är speciellt snabb eller springer mer än tre pass i veckan. Och det gör mig verkligen inte till någon expert. Men det gör att jag läser mycket, googlar och intresserar mig för löpning. Jag älskar att läsa om olika träningsprogram, få tips på andra bloggar, leta efter nya skor och kläder, eller älta olika skador. Och det i sin tur, gör ju att man lär sig en hel del om träning och löpning. 

Med andra ord är löpningen en stor del av mitt liv och jag ägnar mycket tid och tanke åt det. Och så springer jag naturligtvis också. Och det är om det jag berättar här på bloggen. Om när det går bra, som när jag sprang Glommens Kräftlopp på 48 minuter (1 mil) eller Stockholm marathon under fyratimmarsgränsen förra året. Men också när det går sämre och jag blir besviken på mina resultat eller när det känns tungt och jobbigt. För det är inte alltid roligt att springa, ibland är det attans så tungt. Men med åren som gått har jag lärt mig att efter regn kommer solsken och även om det känns jobbigt är alternativet, att inte springa, ännu jobbigare. Och jag måste erkänna att de bästa träningspassen har jag haft när jag varit som tröttast innan.

Så för mig handlar löpning om att springa för en god sak. För hälsa och välbefinnande, för bra tider och för att utmana mig själv - och framför allt att göra mig av med min överskottsenergi! Så häng med mig här på bloggen så hoppas jag att ni ska bli inspirerade att utföra stordåd - eller ja, i alla fall ge er ut på en tur!

    

    

Ni som har följt mig sedan tidigare vet att det blir en del selfies på min blogg. Jag springer ju oftast själv och får fixa det där med bilderna utan fotograf. Så de här selfisarna får avsluta mitt första inlägg här på Active! Ha en go dag!

Jenny Johansson Träning Kommentera (6331 st)

Liten längtan till marathon

28 Maj

I dag känns det lite konstigt, nästan lite vemodigt. Vi har packat för vår Stockholmsresa och för ett år sedan var jag i det närmaste ett nervvrak. Jag och Andreas skulle springa Stockholm Marathon tillsammans och så här några dagar innan loppet hade jag lyckats dra på mig alla sjukdomar som finns. Ja, i alla fall i mitt huvud. Jag kommer ihåg hur jag i panik ringde Mathias Brunberg för att jag hade fått ont under vänsterfoten. Han rekommenderade mig att sitta och rulla en liten boll under foten hela dagen och det gjorde jag naturligtvis. Det onda släppte men inte min nervositet. 

Loppet var i alla fall en fantastisk upplevelse. Vi sprang alla 42 kilometer tillsammans och även om vi inte pratade speciellt mycket med varandra under de nästan fyra timmar som vi sprang (3:59:20, för att vara exakt) så kändes det bra att ha honom där. Vi gick i mål och hamnade på en bar i närheten av Stockholm stadion. 

I år springer Andreas själv och i år är det han som är ett nervvrak. Han yrar omkring här hemma och vet varken ut eller in. Han vet inte vad han ska äta eller hur han ska springa och när han var ute på en kortare runda i kväll, kom han tillbaka och var helt slut. Jag kan ju inte ens springa 6 kilometer, hur ska det gå att springa ett marathon? Ja, det sitter i huvudet. Jag gjorde precis samma sak förra året, och då var han nog fokuserad på att hålla mig lugn. I år har han bara sig själv att ta hand om.

I morgon bär det i alla fall av till Stockholm och just nu ångrar jag faktiskt lite att jag inte anmälde mig. Jag ångrar att jag inte har tränat lika mycket för jag kommer ihåg hur underbart det var. Men det tjänar ingenting till, nu får jag bara heja på Andreas och hoppas att det går lika bra för honom under loppet - utan mig!

Hur går det med min löpning då, undrar ni? Jo tack, det blev en tur i går kväll. En underbar kväll, lite blåsigt, men det var friskt och härligt i luften. Solen sken och jag hade bestämt mig för att lämna gps-klockan hemma och ta det lugnt. Men för säkerhets skull satte jag på Runkeeper så jag kunde mäta hur långt jag hade sprungit. Ja, ni förstår ju att det inte finns speciellt mycket logik i mitt handlande. 

Det bar i alla fall av ner mot Gamle Dal´n och ut på Kärlekens stig. Bedårande vackert och det kändes bra i ben och flås.

  

När jag kom ur Kärlekens stig tänkte jag springa bort mot Håjumsstationen men som vanligt så här års är det ju avstängt. Jag antar att man kan komma igenom, men jag vågar inte chansa. Och den stora frågan är: vad gör de där varje år som kräver att de måste stänga av den vackra bron? Jag valde i alla fall att springa upp för den långa backen till Västergärdet. Bra träning för mina ben som i stort sett bara har fått springa platt sedan i vintras. 

När jag kom bort till Insikten sprang jag ner för backen och tillbaka bort mot Håjumstationen. Där vek jag av på stigen som går längs vattnet bort mot Oscarsbron. Här är det verkligen vackert, har ni inte sprungit här förut, så gör det.

Vägen fortsätter ända bort till Olidanstationen, tror att den heter så, och där får man ta trapporna upp till Fallen. Ännu en härlig ansträning för benen att springa upp för alla steg. 

Det här är bara den översta trappan. 

Ja, sedan fortsatte turen bort till kyrkan, längs vattnet bort till Klaffbron och sedan tillbaka på samma sida kanalen till slussarna och hem till Skoftebyn igen. Totalt 8,6 kilometer i 5:30-fart. Helt ok, och det kändes bra. Jag blev trött i benen av alla backar och trappor, men det är allt enligt plan. Och jag fick inte ont i känt, trots att jag lämnade skyddet hemma.

När jag kom hem hade Andreas grillat lax och gjort pasta. Riktigt gott! Jag gjorde te med ingefära för att mota Olle i grind. Lily har åkt på en förkylning och eftersom hon är väldigt frikostig med pussar, gäller det att ta till alla beprövade trix. Ingefära är ett sådant. 

  

I dag skulle jag ha tränat ett lunchpass på Active, men som jag brukar säga: det blir inte alltid som man tänkt sig. Lily är som sagt sjuk så jag fick vara hemma med henne i stället. Ganska mysigt, men inte roligt att missa ett inplanerat pass. 

Så nu bär det av till Stockholm. Jag ska försöka rapportera om hur det går för Andreas under marathon, men jag kan inte lova när det blir. Vi får se när jag kommer över en dator.

Ha det gott så länge och håll tummarna!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

En marathonupplevelse från Andreas

01 Juni

Det har gått en hel helg och lite till sedan sist och jag har inte sprungit en meter. I alla fall inte med träningskläder på. Däremot har jag sprungit runt i Stockholm med två barn och ätit gott, shoppat och tittat varit på Gröna Lund. 

Men nog om mig, det här inlägget får handla om något mycket intressantare - Stockholm Marathon! Jag var ju som bekant inte anmäld i år, något jag djupt ångrade. Men på grund av mitt låga blodvärde efter förra årets marathon vågade jag inte riktigt ge mig på ett marathon igen. Men attans, nu är det slut med daltandet med mitt blod. Nästa år är det jag som springer - jag får väl proppa i mig järntabletter så det står härliga till.

Däremot har jag en rapport från Stockholm Marathon 2014 att avge, men det var ju inte jag som sprang, utan min man Andreas. Förra året sprang vi tillsammans, det här året skulle han ge sig ut på egen hand. Och ni vet ju hur det brukar låta - bakom varje framgångsrik man står en kvinna, så jag var lite nervös hur han skulle klara sig utan mig. 

Här står han och laddar på hotellrummet inför loppet. Grymt allvarlig och faktiskt riktigt nervös. Ser lite samlad ut. 

Så hur gick det nu då för honom? Jo, jag tänkte intervjua honom så här efter loppet så får ni en bra beskrivning. Kanske lite konstigt att intervjua sin egen man, men vad attans, det får gå.

Hur kände du direkt innan starten och hur var början av loppet?

– Precic som förra året blir man nästan euforisk när man står och väntar på att startskottet ska ljuda. Ett års träning och mycket slit ska nu ge resultatet med stort R. Jag hade bestämt mig för att starta lugnt och om jag orkade skulle jag öka den sista milen. Allt kändes grymt bra första 15-20 km.

Det låter ju bra, fortsatte det så?

- Nja..inte direkt, efter halva loppet låg jag före min planerade sluttid på 4h. Tänkte att 3.50 var en ny realistisk tid. Men sen började det bli tungt. Fick riktigt ont i magen, inte "bajamaja-ont" utan mer som en krampkänsla i magen. Helt nytt för mig och inget trevligt alls. Jag hade tidigare hittat en löpargrupp som siktade på 4h så jag försökte hänga med i den klungan. Men det gick till slut inte längre 

När var det som jobbigast och när njöt du som bäst av loppet?

– Jag mådde riktigt kass de sista 12 km in i mål, det var en kamp mellan kroppen som ville ge upp och hjärnan som ville gå in i mål. Jag bestämde mig för att strunta i vilken sluttid det skulle bli och hittade små delmål att klara. Till kaffet, till nästa kurva, bara en kilometer till osv.. Det som i all smärta ändå är så upplyftande och sporrande är allt folk som står runt banan och hejar på. Funktionärerna skriker hela tiden att man är duktig och önskar en lycka till. 

Vad skulle du ha kunnat gjort annorlunda?

– Inget tror jag, jag körde loppet efter min bästa förmåga och det är trots allt är 42 km som ska springas, kroppen och humöret skiftar ganska mycket under dessa 4h.

Tror du att din uppladdning och träning inför loppet spelade roll?

– Jag missade 4-5 långa långlopp i träningen på grund av en rejäl förkylning men det vet jag inte om det påverkat. Tror inte det. Uppladdningen i lördags var perfekt, jag mådde hur bra som helst före loppet. Och har mycket mindre smärtor i ben och rygg än förra året nu efteråt!

Blir det något marathon 2015?

– Just nu är det lite svårt att längta efter den smärtan igen men ge det ett par veckor så :-)

Andreas gick över mållinjen 4 timmar och 15 sekunder efter startskottet och jag tycker att det var riktigt bra - även om det var något långsammare än förra året. Alla som genomför ett marathon gör en fantastisk prestation och sedan finns det ju de som är riktigt, riktigt bra. Minns ni springkillen? Min före detta arbetskompis Daniel Berggren. Han är helt grym och jag kan inte förstå hur han kan genomföra ett marathon på 2:35, drygt. Det är typ 03:40 min per kilometer. Jag kan nog knappt springa så fort - alls. Grattis Daniel!

En annan som sprang som en tok var ytterligare en före detta kollega, Magnus Nordberg. Han genomförde loppet på 3:39:06. Vet inte om han var så nöjd själv, men jag är full av beundran. 

Ursäkta den mörka bilden, men här sitter i alla fall Magnus och Andreas med sina medaljer i hotellbaren. Stolta och glada.

Ja, som sagt, nästa år hoppas jag att jag och Andreas springer tillsammans igen. Jag börjar knapra mina järntabletter redan imorgon!

Vill bara avsluta med en bild från vad jag och barnen höll på med medan Andreas och alla de andra hjältarna sprang ett marathon. Här är jag, Saga, Lily och min syster Emma i Vilda musen:

Med denna fina bild säger jag God natt, vi kanske ses på SSS-passet i morgon klockan 07.00 på Active. Jag kommer i alla fall vara där om allt går enligt plan.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Flygande start på veckan

02 Juni

Ja, det var en hård helg, det kändes när man vaknade i morse 05.45. Kändes som om jag varit på en tredagarsfest när jag i själva verket bara druckit några glas vin på tre dagar. Jag tror att det är pollen, vi skyller på det i alla fall ...

06.45, efter en tallrik gröt och lite te stod jag på uppfarten till huset och var redo för veckans första pass:

Lite trött i ögat är jag allt, men jag skulle snart vakna till. Jag styrde bilen mot Active och där var Styrka/smidighets-passet snabbt igång. Mathias Brunberg var pigg och rask som vanligt, och körde på med en gång. Fem stationer, fyra varv blev det efter lite uppvärmning. 

Härlig energi och aktivitet - nästan som ett vuxendagis. Fyra varv gick fort och när vi var klara kändes det som om vi hade klarat ett par till. Jag hade både kraft och energi kvar. 

Duschade och åkte iväg till Quality Hotel där jag jobbar och lite oväntat stod det en helikopter utanför entrén. Ja, jag antar att alla sätt att ta sig till jobbet är bra. Med den här bilden önskar jag er en flygande start på veckan!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

35 000 till Kvinnojouren!

07 Juni

Ja, igår skulle nationaldagen firas och på hur kan det göras bättre än genom att springa för en god sak? Sagt och gjort. Jag och Andreas lämnade barnen hos snälla Jonas och Nettan och drog sedan ner till fallen där samlingen för Nationaldagsjoggen var. Det var härligt att se att så många hade kommit dit och ville delta. Välgörenhetsgeneralen själv, Magnus Ölme Eriksson, var glad i hågen och drog alla regler och förutsättningar för deltagarna. 

Och reglerna var lätta: ingen tävling, välj 6 eller 8 kilometer, spring efter snittslad bana. Ja, det verkade ju inte så svårt. Medan kön ringlade sig lång till betalningen, passade jag på att springa runt och ta lite bilder. Här får ni så några förväntansfulla löpare:

Min kompis Hasse i kön till att betala. Taggad som vanligt!

Anna Skoglund hade provat ansiktsmålning dagen till ära. Fint!

Jonas Björk stoltserade med sin Stockholm Marathon-t-shirt. Det hade jag också gjort om jag haft en från årets upplaga! Bra jobbat Jonas!

Samling vid bron och sedan var loppet igång. Lugnt och fint sprang vi iväg. I alla fall de flesta av oss, en del fick fart på benen och sprang fortare än andra. 

Med tanke på torsdagskvällens ösregnande och åskande var vi lyckligt lottade med strålande solsken och värme. Det var härligt och friskt i luften. Vi sprang längs fallen bort mot Klaffbron där de som skulle springa åtta kilometer svängde av mot Spikön medan de som hade satsat på sex kilometer sprang över bron och tog andra sidan av kanalen bort mot Innovatum. Jag valde sex kilometer eftersom jag sprungit 16 kilometer på torsdagskvällen och kände mig lite trött i benen.

Det gjorde även Camilla, Peter och Anna.

Vilken distans Anna och Nettan valde är jag inte säker på, men glada var de.

I höjd med Innovatum sprang vi upp mot Saabmuseet och upp mot Innovatumområdet, men där blev det lite kaosartat. Folk visste inte riktigt hur de skulle springa, en del valde att springa ner till kanalen igen, en del valde att springa förbi Nova Arena och ända bort till de nybyggda husen. Jag och Anna Skoglund valde den gyllene medelvägen, någonstans på mitten sprang vi ner mot kanalen igen och anslöt till de andra vid slussarna. Jaja, det spelade väl ingen roll, det viktiga var att vi sprang.

För de som passerade Trollhättan med båt måste det ha sett ganska roligt ut när över hundra löpare kom springande längs kanalen - trollhätteborna är ett hurtigt släkte!

Ja, hur gick det då? Som sagt, det var ju inget lopp så ingen tidtagning. Men det var en kille som var överlägset snabbare än alla andra. Nu får ni ursäkta men mitt minne för namn är inte det bästa men jag tror han heter Robert. Tider har jag lite bättre att minnas så han sprang 6 kilometer på 22 minuter. Och enligt honom själv tog han det lugnt eftersom han ska springa ett stadslopp i Alingsås i morgon. Grattis, säger vi till Robert och lycka till i Alingsås.

Här är han, och polis är han också. Ett kilometertempo på 3:40 min/km. Hm, inte illa!

Vad hände med mig och Andreas då? Jo, jag sprang i maklig takt tillsammans med Anna Skoglund, medan Andreas satt på avbytarbänk och vilade sig i form. Han har fått ont i foten, så håll tummarna för att det inte är något allvarligt. Men så här friska och härliga såg i alla fall jag och Anna ut.

Totalt samlade Nationaldagsjoggen in 35 000 kronor till Kvinnojouren! Bra jobbat, alla som var med!

För att det här inlägget inte ska bli marathonlångt så får ni nu ett snabbreferat från kvällen innan då jag sprang 16,2 kilometer:

Slut på arbetsveckan, sprang hem längs kanalen i Vänersborg, via Brinkebergs sluss, tjej sprang förbi mig vid Onsjö (gillade jag inte), fortsatte mot Överby, Överbyrakan, varmt och soligt men stora svarta moln över Trollhättan, mötte Hasse vid Klaffbron, började ösregna längs kanalen, blev dyblöt, sprang fortare hemåt, 16,2 kilometer i 5:40-fart.

Svarta moln över Trollhättan, ny träningssektion på Spikön!, jag dyblöt! Klart slut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

På tal om prioritering

10 Juni

Läste precis det här på Sofia Hedströms blogg och fick lite dåligt samvete. Jag är nog inte lika bra på att prioritera löpningen när jag blir stressad, men kanske vore det ändå det smartaste. Att satsa på träning när det kör ihop sig är kanske ett bra sätt att fokusera och rensa hjärnan.

Och just nu är det lite stressigt för att allt ska hinnas med före semestern - som börjar på fredag. Ja, inte den riktiga semestern alltså, men en veckas ledighet innan den stora semestern. Och den här veckan är det ju skolavslutning. Dessutom ska vårt hus värderas av mäklare (nej, vi ska inte flytta) och flera jobb ska göras klart. Och tyvärr är jag inte riktigt som Sofia som prioriterar löpning i det läget. Nej, träningen kommer tyvärr långt ner på listan. Men jag kanske borde tänka om.

Jag gick i alla fall ut hårt i början på veckan med ett tidigt måndagspass på Active. Styrka, stabilitet och smidighet stod på schemat och eftersom jag skrev att förra veckans pass inte var så jobbigt så fick jag bekänna färg den här veckan istället. Men så blev det riktigt bra också. Mathias inledde med två uppvärmningar, en lite lugnare och sedan satte tabatan igång. 20 sekunder pulshöjande med tio sekunders vila mellan intervallerna. Totalt åtta intervaller, tror jag det är. Med andra ord hade vi blivit varma i kläderna när cirkelträningen satte igång och i dag ska ni få se på de fyra olika övningarna vi gjorde.

Vi börjar längst upp till vänster: Övning 1: Jag vet inte vad den är övningen kallas, men man står mot väggen med böjda ben och rejäl svank, raka armar uppåt och sedan faller man från höften ner till golvet och så upp igen. Övningen tränar framför allt ländryggen.

Övning 2: Syns lite dåligt, men här håller man i gummiband som sitter fast i ställningen. Banden dras rakt ut åt sidan och tillbaka. Ja, som sagt, lite svår att beskriva.

Övning 3: Klassiska situps på balansboll. Gör gott för magen!

Övning 4: Utfall med vikt som "välter" åt sidan.

Efteråt körde vi ett nytt tabata-pass och sedan var det klart. Grymt bra pass, Mathias. Som vanligt, men den här gången var det extra bra. Pulshöjande och styrkeövningar i en härlig kombo. Har ni chansen så kom till det här passet på måndag morgon. Det är en underbar start på veckan. Själv tänker jag fortsätta att tjata på mina kollegor Camilla och Martin och snart ger de med sig och följer med - hoppas jag!

Efteråt lyxade jag till det med frukost på Quality Hotel där jag jobbar:

Ja, inte mycket att klaga på!

Och som ett brev på posten kom träningsvärken idag. Tur att man tycker om träningsvärk.

Vad som står på tur just nu är oklart, men jag återkommer när jag varit ute på nya bravader! Håll ut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Lata dagar

21 Juni

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag, men vi har varit på semester. Hela familjen Johansson/Andersson packade väskorna och drog till Kreta en vecka och det var naturligtvis helt underbart. 30-35 grader, strålande sol, god mat, svalkande drinkar (många utan alkohol) och mycket, mycket bad. Nu är vi som torra russin och något mer utvilade än vi var innan vi åkte. 

Men det där med semester utomlands och träning är ingen bra kombo. Andreas gick ut stort de första dagarna och satte ribban högt.

 

Han sprang och han simmade. Men tyvärr kunde han inte riktigt leva upp till sina höga ambitioner eftersom han har fått ont under foten efter marathon. Och jag då? Jo, det blev faktiskt en runda - under viss protest. Ni som har läst min blogg under årens lopp vet att jag inte är så förtjust i hundar och jag tycker inte att det är någon ordning på just det husdjuret i Grekland. De skäller, springer omkring och under vissa rundor har jag till och med blivit jagad av herrelösa hundar. Så jag drar mig lite för det där med att springa i bergen och titta på den underbara utsikten.

Men som ni också vet så vill jag ju alltid prova... När jag hade svullat till mig ordentligt under ett par dagar steg jag därför ur sängen en tidig morgon klockan 07.00. De andra sov fortfarande så jag tog mina springkläder och skor och gav mig ut i den stekande solen. Ja, den steker redan klockan sju. I frukostrestaurangen hittade jag personalen som var snälla och tipsade mig om en runda på 5 kilometer som var garanterat "hundfri". Låter ju bra, tänkte jag och gav mig ut. Det började uppför. Visste ni att Kreta består av 80 procent berg? Med andra ord var det bara att börja arbeta sig uppför. Ganska snart hittade jag ett vägskäl - hm, vilket håll ska jag välja? Enligt pesonalen var det ju bara att följa grusvägen - lite jobbigt när grusvägen delar sig. Ok, men jag valde höger. Där gick det ännu mer uppför och efter en lång uppförsbacke nådde jag vägs ände - och en skällande hund. Var kom den ifrån? Den skällde som en tok och jag sprang som en ännu större tok nerför backen. Som tur var, var hunden bakom ett stängsel, men vem vet var det stängslet tar slut.

Jag fortsatte bort på vägen jag tidigare valt bort och det tog inte lång tid innan jag kom till ett nytt vägskäl. Men herregud, vad hände med den enda grusvägen? Jag valde att springa tillbaka! Och fortsatte sedan ner till byn och ner mot strandpromenaden. Men eftersom jag varit här förut, vet jag att den tar slut och den är inte speciellt lång så jag sprang upp mot grannbyn Plaka istället. Uppför igen! Långt och brant. Efter någon kilometer började jag känna igen mig och det var här som jag blev jagad av en byracka för ett par år sedan. Jag vände på klacken och sprang ner igen. Som ni förstår börjar det likna backintervallträning.

Ner till strandpromenaden igen.

 

Full fart längs vägen och det gäller att se upp för palmblad - vilket lyxproblem!

Vid slutet av strandpromenaden stannade jag och nöjt av utsikten. Visst är det vackert!

Och så här morgontrött och rädd för hundar såg jag ut:

Efter den här selfien bar det av tillbaka till hotellet och den grekiska frukosten. 5 kilometer med backar och mycket velande hit och dit. Men ändå en liten runda och ett kryss i boken. Ibland måste man bara inse att semester är semester och man får vara nöjd med det man lyckas åstadkomma. Jag (och resten av familjen, antar jag) var mycket nöjd över att jag lyckades vara lugn och harmonisk trots att jag inte tränade mer än vad jag gjorde. Några mentala framsteg har jag ändå gjort under våren.

Efter många lata, härliga dagar i solen anlände vi i alla fall i Skoftebyn tidigt på midsommarnattsmorgonen. Och nu har vi ätit frukost. Ska bara låta den landa i magen, sen ger jag mig ut på en liten lugn runda. Det bästa är trots allt att när man inte tränar så mycket under en vecka - då blir man taggad igen!  Vi hörs!

 

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Midsommardagsjogg och nya vägar

22 Juni

En dag sent fick jag i alla fall äta mycket jordgubbar. Vad är det med de svenska jordgubbarna som gör de så fantastiska? De är mycket sötare och smakar mycket mer än importerade jordgubbar. Konstigt, men gott! Eftersom vi var i Grekland under midsommarafton fick vi fira igår och det blev naturligtvis både sill, färskpotatis och gräddfil... och så massor av jordgubbar, så klart!

Och så har jag hunnit med att fundera lite också. Ha, nu trodde ni allt att ni skulle komma undan mina funderingar, men nej då, här har det tänkts. Och jag passade på att göra det medan jag sprang. Det blev alltså en rund i går, precis som jag utlovade. När frukosten hade slagit sig till ro i magen tog jag på mig löparkläderna och gav mig av. Det var behagligt löparväder och solen sken. Jag bestämde mig för att springa Kärlekens stig och runt kyrkan, fallen, Klaffbron och tillbaka till Skoftebyn. En nätt liten runda för att mjuka upp kroppen. Så bar det av. Och redan efter några hundra meter skrek min kropp av förtvivlan. "Vad håller du på med? Alldeles nyss låg vi på en strand med en jordgubbssmoothie i handen och läste en god bok. Nu skumpar vi upp och ner och rör oss alldeles för fort, utan något att dricka". Ja, stackars kropp. Flåset satt i halsen på mig och jag lät som en astmapatient. Herregud, vad jobbigt det var. 

Och det var då som jag började fundera. Det slog mig plötsligt vilken färskvara träning är. En bra kondition kan bytas mot ett rejält flåsande på bara någon vecka. Efter att jag sprungit marathon förra året tog jag det lite lugnt och sedan var jag chockad över att jag var trött varje gång jag sprang. Men nu så här i efterhand tror jag att jag på något sätt lyckades lura mig själv att jag tränade mycket mer än vad jag gjorde och resultatet blev naturligtvis att min form försämrades. Men i mitt huvud var jag ju i toppform - jag hade ju sprungit ett marathon. Det visade sig i och för sig att jag hade "sprungit sönder mina röda blodkroppar" och hade uselt blodvärde, men det var nog inte hela sanningen.

När jag sprang där i går slog det mig att på bara en vecka i sus och dus har jag tappat en del, inte mycket, men en del. Träna där du är och inte där du var! Lite svårt att förstå för oss som springer, men det ligger mycket i det. Jag kan inte förvänta mig att springa rackarns fort om jag inte har tränat. Så nu bygger vi upp igen och helt osökt återgår vi nu till gårdagens pass. Inga mer funderingar, jag lovar ...

Jag avslutar där med en inte helt okänd tillverkare av träningsutrustnings slogan. Kopplingen - ja, den får jag fundera på!

Jag sprang i alla fall förbi Slusscaféet och nerför backen. Då får jag syn på den nya vägen som går ner till Gamle Dal´n precis när man kommit ner från Slusscaféetbacken. Man går helt enkelt ner till höger på en grusväg och vips så är man mellan den gamla slussen och Gamle Dal´n. Så här ser det ut, steg för steg:

Första bilden är stigen ner till vattnet i gamla slussen, andra bilden är vägen som är tillfixad längs vattnet upp mot gamla slussen, tredje bilden är bron som tar oss över gamla slussen och fjärde bilden är mig flåsandes längs gamla slussen mot Gamle Dal´n.

Ja, det var en premiärtur och det är alltid roligt att hitta nya vägar. Vackert är det dessutom ute just nu - grönt och fint. Jag sprang därifrån vidare ner mot Kärlekens stig och bort mot Olidan. Och vid kraftstationen stötte jag naturligtvis på hinder.

 

Ja, ni har säkert sett det hundratals gånger när ni försökt springa här mellan Kärlekens stig och Insikten. Och jag visste om det. Trots det sprang jag hit i förhoppningen att det hade skett ett mirakel och att de hade öppnat vägen, som faktiskt tillhör en av stadens finaste och mäktigaste passager. Men nej, det hade de inte. Nu undrar jag: vad gör de här? Vad är det som är så viktigt att de måste stänga av den här bron varje år, och då menar jag varje år, under hela våren, sommaren och hösten? Jag förstår inte, ett evighetsjobb som måste göras under årets finaste månader, varje år. Om någon har svaret på frågan är jag intresserad av att höra!

Jag brukar springa den långa backen upp till Västergärdet, men i går bestämde jag mig för trapporna istället. Nio etapper, med mellan 9 och 17 trappsteg i varje, tror jag. Runt 120 trappsteg, bra träning. 

Ja, och sedan sprang jag förbi kyrkan, fallen, över Klaffbron och tillbaka till Skoftebyn, precis som planerat. Totalt 7,5 kilometer med backar och trappor. Härlig uppmjukning för kroppen, men attans så jobbigt. 

I dag ska det handlas, packas och fixas och trixas innan barnen ska skjutas ner till Glommen där de ska fira sommarlov i väntan på att Andreas och min semester börjar. En hel vecka utan mina sockertoppar - hur ska det gå? Får sysselsätta mig med jobb och träning. Vi får se om jag hinner med en runda i kväll - så ser planen ut i alla fall. Och i morgon är det SSS-passet på Active klockan 07.00. Ja, så här går det inte att sitta och skriva - mycket som ska göras! Ha en bra söndag!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Långpass, styrka och tillbaka på jobbet

23 Juni

Tänk vad fort tiden går. För drygt en vecka sedan satt vi på planet till Kreta, fulla av förväntan. Nu sitter jag här på kontoret som om ingenting har hänt - vart tog tiden vägen? Ja, det kan man fundera på. Men det känns i alla fall bättre att sitta här nu än innan resan. Jag känner mig lagom utvilad för att jobba en vecka till innan min "riktiga" semester börjar. 

Och för att kunna avsluta på topp och för att kunna koncentrera mig på jobbet ordentligt har barnen åkt till min pappa och Britt för en veckas sommarlov. Andreas körde ner dem igår kväll så jag blev helt ensam i huset - tomt och tyst. Konstigt, det där. Ibland längtar man efter att få vara helt själv, men när man väl är det blir det så tyst. Det fanns inget annat att göra än att ge sig ut på en runda. 

Här är mina gobitar, redo för avfärd till Glommen. Å, vad jag saknar er!

Jag hade bestämt mig för en lite längre runda så det fick bli min älskade Överbyraka. 15 kilometer tur och retur till shoppingland. För att komma i långdistansmood tog jag på mig min matathon-t-shirt.

Den sitter som en smäck. Jag är grymt nöjd över den här erövringen!

Ja, så bar det iväg. Jag sprang ner till slussarna via Nysätra och kan ni tänka er vad som händer då. Jag springer på Emelie från Löpargruppen. Jag har inte sett henne på jättelänge och när vi pratat en kort stund visade det sig att hon också var i början av sin runda. Vi betstämde där och då att vi skulle springa tillsammans. Å, vad kul, jag stängde genast av min musik och vi började jogga längs kanalen. Underbart att ha någon att springa sina långrundor med, det blir så mycket trevligare. Vi pratade på om löpning, Göteborgsvarvet och livet i allmänhet.

När vi kom till Överby vände vi och sprang helt enkelt hem igen.

Oj, vad glada vi är. Jag ser ju helt euforisk ut. Törstig på sällskap, någon?

Emelie bor i stan så där "släppte" jag av henne och sprang vidare. När jag kom hem hade jag avklarat 15 kilometer i 5:40-fart. Totalt blir det 22,5 kilometer den här helgen och runt 27 kilometer under förra veckan. Inte så tokigt med tanke på min lata semester på Kreta. 

Väl hemma slängde jag i mig en smoothie med min hemmagjorda müsli - i min ensamhet. Men herregud, hur tyst kan det bli?

 

Jag försökte mig även på lite övningar, bland annat den här, men det var fortfarande tyst!

Jag fördrev kvällen med att titta på tv och innan jag gick och lade mig ställde jag klockan för ett pass på Active. 05:45 var det dags att gå upp och käka gröt. Och trots att det var måndagen efter midsommar och många har gått på semester var passet på Active nästan fullt. Många härliga och energifyllda människor satte igång klockan 07.00 och körde hårt. Bra pass! Tyvärr blir det nog mitt sista pass under sommaren eftersom det bär av till Glommen i slutet av den här veckan.

En tanke är ju faktiskt att stoppa ner Mathias i fickan och ta med honom till Glommen. Då kan han ju köra ett pass där varje måndagmorgon. Hm, vet inte om han är så pigg på det...

Nej, nu sätter vi igång sista arbetsveckan innan semestern. Mycket som ska göras och mycket träning som ska avverkas. Så ger er ut i spåren och njut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Falkenbergare, glommenrundan och äntligen semester!

29 Juni

Äntligen sommar, och äntligen semester! Vi har landat i Glommmen, tjejerna och jag, Andreas jobbar två veckor till och får stanna i Trollhättan - stackarn. Men jag njuter av havsluften och det lugna livet. Vet ni att det bästa jag vet är lukten av hav, salt och tång. Många tycker nog att det luktar lite konstigt, och rent av illa, men jag älskar det. Det påminner mig om underbara Halland och härliga stunder.

Så när klockan slagit strax över halv tre i fredags eftermiddag skyndade jag mig hem och packade bilen. Sedan var det fullt fart ner till Halland och mina älsklingar. 

  

Så här glad var min Saga efter en veckas längtan. Fredagskvällen gick åt till att bara vara med varandra och när vi vaknade på lördag morgon ösregnade det. Bara att packa ihop oss och åka in till Falkenberg och fira första semesterdagen - med en gluten- och laktosfri Falkenbergare på Ståhlboms. Världens godaste kondiskaka. Och tänk, då sprack det upp! När vi kom tillbaka till Glommen sken solen och jag slängde på mig löparkläderna och gav mig av längs stranden. På schemat stod min vanliga milsrunda.

Det gick lite trögt i början, benen var fortfarande stela och lite tunga efter onsdagens Edsvidsledens-tur. Men jag tog det lugnt och stannade till och med efter någon kilometer och stretchade benen.

  

Det ser lite molnigt ut på bilderna, men solen gassade och det var rejlät varmt. Efter tre kilometer höll jag på att få panik i min t-shirt och för första gången i världshistorien tog jag av mig t-shirten och sprang i bara sport-bh:n. Och då lättade stegen. Jag fick in ett flow som var underbart. Jag flög fram längs vägen. Och ni som tror att Halland bara är stränder och en lång motorväg vill jag bara tala om att det finns rejält av den här sorten också:

Jag tror att Halland är Sveriges kotätaste landskap. Just de här tittade suspekt på mig när jag sprang förbi med bar mage. Skyl dig kvinna, tänke de säkert.

Jag sprang på i 5:15-fart och det kändes bra. När jag började närma mig Olofsbo och havet igen kom motvinden men det var bara skönt i den stekande solen. Totalt blev rundan 9,3 kilometer och jag tror att jag höll 5:20 i snitt. Härligt och skönt att känna att benen var med på noterna igen.

Och nu har jag bestämt mig för att ta dagarna lite som de kommer. Vi får se när nästa runda blir, de enda hålltiderna jag har att hålla mig till är gympapass vid samlingslokalen i Glommen på måndagkvällarna. De får ersätta Mathias pass på Active. Vi får väl se hur det går, jag håller er uppdaterade. Jag avslutar med ett säkert sommartecken - nymålade tånaglar som döljer svarta tår, ett måste för oss löpare! Ha det gott!

  

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Distans, fartökning och armhävningar

02 Juli

Kolla! Har ni sett en robotgräsklippare i linne förut? Tro det eller ej, men det här är min nya satsning, armhävningar på gräsmattan. Jag lägger till några andra övningar också, som fällkniven, plankan, och triceps och biceps med stor sten. Häromdagen hittade dessutom Britt (min pappas fru) ett gummiband så nu finns det inga hinder för att utöka strykepasset. I går hade jag grym träningsvärk efter mina armhävningar. Jag är inte så duktig än, klarar inte av att göra alla på tårna utan måste sätta i knäna ibland, men det går framåt. 

Däremot blev det inget styrkepass vid Samlingslokalen här i Glommen i måndags kväll. Jag kände mig inte riktigt frisk, och känslan satt i igår också. Jag känner mig frusen, snuvig, det kliar i ögonen och det känns konstigt i halsen. MEN, det känns inte som en förkylning och det halsonda känns inte som vanligt halsont. Så jag vet inte riktigt vad det kan vara. Jag skyller på gräs just nu. Så även om jag hoppade över passet i måndags kväll blev det en runda i går kväll. Men först vägen dit. 

Vi har haft ordentligt tur med vädret hittills här i Glommen. SMHI insisterar på att det ska regna men de första regndropparna kom faktiskt i natt, så medan väderappen på mobilen visat moln och regn har vi solat oss i solskenet. I måndags gjorde vi en utflykt till Morups Tånge där vi fikade, solade och lekte agenter i skogen. Ja, skog och skog, vet inte vad man ska kalla det, men trädsnåren känns som en bra beskrivning. Det var mysigt och jag fick ut barnen på en 3-kilometerspromenad plus lek.

Lek är ju inte riktigt min grej, jag gillar liksom inte att springa runt och leka agent, men ibland får man gå utanför sin comfort zone. Och igår gjorde jag ännu en sådan sak. Vi åkte till Klitterbadet här i Falkenberg. Ett underbart badhus med fina bassänger och saltvatten. Men för mig är badhus till för simning, medan barnen naturligtvis gillar att leka, dyka, simma och plaska. Det brukar vara Andreas uppgift, men nu när han jobbar fick jag alltså utmana mig själv och leka i det kalla vattnet. Det är ju egentligen inte så kallt - 29 grader - det är mer mig det är fel på, men jag frös som en stucken gris. Ända tills vi gick ner i den varma bassängen och sedan avslutade vi allt med bubbelpool och bastu. Det bästa med Klitterbadet är att man bokar bubbelpoolen så man får den alldeles för sig själv - renad och klar. 

När vi var klara liknade vi russin och vi kände oss renare än på mycket länge. Passande då att åka hem och solka ner sig igen. Jag slängde i mig lite flingor och havremjölk och gjorde mig redo för en tur. 

 

Här står jag färgglad och grann med mina rosa sockar och gula skor. Ja, det är inte lätt att matcha allt, men märk väl att mitt hårband är rosa...

Min plan var enkel men genial. Jag skulle springa till Olofsbo, och ut till cykelbanan som går längs vägen in till Falkenberg. Till cykelbanan är det ungefär 4 kilometer. Väl där skulle jag springa tusingar i lite snabbare fart än 5 min/km - två åt ena hållet och två tillbaka. Sedan 4 kilometers nedjogg hem igen. Sagt och gjort, så blev det också. Jag höll ett lugnt tempo dit och sprang sedan mina tusingar i 4:50-fart. Inte mina snabbaste tusingar precis, men jag försöker att inte pressa på tid och distans samtidigt och just nu handlar min träning om att mata mil och komma upp i distans. Jag blev trött, men inte alls så trött som jag brukar bli. 

Så här ser vägen ut och varför väljer man att springa här när man är i vackra Halland? Ja, det ser värre ut än vad det är på den här bilden. Man kan faktiskt se havet från cykelvägen och det är mycket öppna landskap här, men visst, det finns finare ställen att springa på. Men ibland är det själva vägen och underlaget som får bestämma.

Ja, sedan sprang jag hem. Totalt 12 kilometer med fyra fartökningar. Gött jobbat! Jag var riktigt nöjd och när kom hem väntade Saga på mig med en smoothie i handen.

Jordgubbar, is, mynta och apelsinjuice. Oj, så gott! Jag slukade den och duschade och sedan mådde jag som en prinsessa. Vad härligt det är med träning! Men en jordgubbssmoothie är ju inget som mättar direkt och inget för löpare, så när jag duschat tryckte jag i mig den här:

Mmmmm, rikigt god. 

Sist men inte minst skickar jag med min Spotifylista som jag lyssnade på igår. Det är en gammal lista med lite pop som jag inte lyssnat på på väldigt länge. Den funkar faktiskt ganska bra. Testa själva - Jag kommer. Tror att det här funkar, annars får ni hojta!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Grillad in till Falkenberg

06 Juli

 

Jag älskar havet - även när det är storm. Men tyvärr sätter det ibland käppar i hjulen för min träning. Tanken var ett långpass i torsdags och efter en utflykt till min kusin Ickan var jag redo för att ge mig ut. Det blåste som attans, men jag tänkte att det borde ju ge mig medvind åt ena hållet i alla fall. Men när det väl var dags hade det även börjat regna och där gick min gräns. Storm och ösregn är inte riktigt min grej, speciellt inte när jag glömt min löparjacka i Trollhättan. 

Men som vanligt gnager ett inställt pass i mitt huvud, så vid 19-tiden fick jag i alla fall med Saga på en promenad till hamnen. Vi tog på oss hela regnställsmunderingen och gick längs stenarna ner till hamnpiren. Det är alltid lite spännande när det blåser för vågorna når långt upp på stenarna. 

Fredag morgon visade vädergudarna sig från en helt annan sida - strålande solsken. Japp, där satt den. Nu skulle långpasset bli av. Pappa och Britt skulle bort på eftermiddagen och Andreas skulle inte komma förrän vid 18, så jag gick och funderade på hur jag skulle kunna klämma in passet, trots allt handlade det om ett två-timmarspass. Men som en skänk från ovan kom pappa och Britt hem redan vid 15 så då var det bara att pallra sig ut.

Laddad med vätskebälte och musik kutade jag vägen bort mot Olofsbo. Där sprang jag längs hela strandpromenaden och bort till småbåtshamnen. Det var varmt och klibbigt, men herregud vad fint det är. När man står och blickar ut mot havet är man omgiven av horisonten som ett enda långt streck. Inga öar i vägen, bara ett oändligt hav.

Jag ville visa er hur det kan se ut och tog en panoramabild, men den fina utsikten kom inte riktigt till sin rätt. Jaja, ni förstår vad jag menar, annars är det bara att köra ner till Falkenberg och titta.

Ja, efter den här fotosessionen drog jag vidare upp till vägen in till Falkenberg. Vägen dit går genom en åker och det var lite trixigt att springa i spåret. Jag antar att det är det närmsta terränglöpning jag kommer här nere i Falkenberg.

När jag kom ut till den stora vägen var fem kilometer avverkade och då återstod fem kilometer innan jag skulle vända hemåt igen. Det var varmt, men lite mulet, och trots att jag hade en rejäl motvind så kändes det bra. Tanken på att få medvind den sista milen kittlade lite. Då skulle jag minsann flyga fram. Så jag sprang på och plötsligt kom solen fram och stekte mig i ryggen. Vinden fläktade och det gick allmänt bra. Efter tio kilometer hade jag nästan kommit ända till Falkenberg och jag stannade för att dricka lite vatten, extremt stark saft och risenta sesamkaka.

Oj, vilket fint nagellack jag har där på tummen. Det får jag göra något åt!

Ja, sen bar det av hemåt igen. Medvind och fart - trodde jag. Solen stekte och värmen steg. Medvind gör ju också att det känns helt vindstilla. Jag kämpade på och märkte ganska snart att det här var betydligt jobbigare än motvind. Jag svettades som en gris och värmen var extremt jobbig. Ingen fläkt, ingen skugga, ingen keps, nästan inget vatten kvar - bara stekande sol. Jag kämpade på och efter fem kilometer ställde jag mig i en busskur och drack lite av vattnet jag hade kvar. Men jag var tvungen att spara lite för jag hade ju fem kilometer kvar. Sedan sprang jag vidare ner mot stranden och Olofsbo igen. Vid ett flertal tillfällen fick jag stanna och gå några steg och sedan springa vidare. Jag kände mig grillad - lika grillad som pappas rökta lax när jag kom hem.

Ser ut som kött men det är rökt lax - grymt god.

Ja, det blev i alla fall 2 mil och jag hade en snittfart på 5:45. Inte illa pinkat med tanke på den stekheta värmen under den sista milen. Jag hävde i mig vatten, vätskeersättning och en banan när jag kom hem och sedan blev det middag. Jag var hungrig som en varg, men som vanligt när jag har sprungit långt kan jag inte äta så mycket innan jag blir väldigt mätt.

Ja, det var en tur att minnas. Men som Heli säger: "det är uppfostrande". Vi ska härdas och bli bättre. No pain, no gain!

I dag ska det bli en tur på ett eller annat sätt, vi får se vad jag hittar på. Om en vecka är det dags för Kräftloppet här i Glommen - en mil längs vackra nejder. Gör gärna en utflykt hit och ställ upp i loppet, det börjar inte förrän 14.00 så det finns gott om tid att åka hit. Men se det som ett träningslopp, ingen tidtagning, den får man hålla koll på själv. Men väldigt trevligt!

Avslutar med den här bilden från i går kväll. Middagen utvecklades till en gymnastikövning när till slut alla gjorde olika hjulningar och volter. Pappa och Andreas valde att stå på huvudet, jag var grymt imponerad av den gamle guben:

 

Nu ska vi äta söndagsfrukost - ha en go dag och glöm inte att springa!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Vilken fart!

07 Juli

Håll i er - jag har funderat igen! Under gårdagen började jag fundera över bloggen, och varför jag bloggar. Varför ägnar jag timmar åt att skriva om min fritidssysselsättning, varför ställer jag mig längs vägar och lite generat tar selfies? Ja, det finns faktiskt flera anledningar. En är att det håller ordning på min egen träning. Jag tvingas ju faktiskt springa och det motiverar mig att ge mig ut när det tar emot eftersom jag måste ju uppdatera bloggen. Så på så vis tjänar den ett gott syfte. 

En annan anledning är all positiv feedback jag får av er läsare. Ni kanske inte är de flitigaste till att kommentera här på bloggen, men jag får många kommentarer när jag är ute på stan eller när jag springar av folk som läser min blogg. Och det är fantastiskt roligt. Framför allt är det roligt när jag får höra att jag motiverat någon att börja springa, att mina texter och suddiga bilder har fått en och annan att börja röra på sig och inlett ett bättre liv. Och det är nog det allra viktigaste och den största anledningen till min blogg.

Men det innebär också att jag skriver som det är. Visst överdriver jag, visst tar jag bort en del av verkligheten, men för det allra mesta vill jag att ni ska få en ärlig bild av min löpning, vare sig det känns jobbigt eller lätt. För en stor del av motion är just den jobbiga biten. Man kan drabbas av skador, svackor eller bara ett jobbigt pass. Men det betyder inte, inte för min del i alla fall, att jag tänker lägga av. Snarare tvärtom - det ska vara jobbigt att träna, det är då vi utmanar oss sjäva, blir bättre och lär oss att vi klarar av mer än vad vi tror. Så jag hoppas att ni vill vara med mig i med- och motgångar, att ni kan känna igen er i flytet som infinner sig ibland och att ni motiveras av att kämpa vidare när det tar emot. För det gör det för alla. Men det betyder inte att man ska lägga av. Om man förväntar sig att det alltid är roligt och lätt att träna, då lägger man ju av så snart det börjar bli jobbigt.

Ja, det var dagens visdomsord - det kommer fler, var så säker!

Så till dagens rapport. Det blev ett pass i går eftermiddag, och till min stora glädje ett härligt och snabbt pass. Solen stekte igen, men Andreas skulle hem till Trollhättan och ville att vi skulle springa innan han åkte så det fick bli redan klockan 16. Varmt och klibbigt! Det sägs ju att man ska träna med någon som är bättre än en själv och eftersom Heli har flyttat till Uppsala (vi tränade kanske inte så mycket ihop i slutet, men ändå snyft!) får Andreas vara min nya träningskompis. Han sprang iväg som en tok längs stranden och vi höll ett bra tempo. Och det kändes okej. 

Här springer min gasell och jag hasar efter.

Vi sprang Kräftloppsbanan för att få en känsla för lördagens lopp och det gick som sagt undan. Och vi var inte de enda som led av solen - hästarna i naturreservatet höll sig under träden.

Har ni sett vilket litet föl, det fanns ett till, ännu mindre, men jag vågade inte gå närmare.

När vi kom hem igen hade vi avverkat 9,3 kilometer i 5:14-fart. Riktigt bra, med tanke på värmen. Det är konstigt det där med fart. Jag minns förra året när jag tränade inför Stockholm marathon. Då sprang jag ju bara längd och nästan inga intervaller. Trots det lyckades jag få en bättre tid på Göteborgsvarvet då än den tiden jag fick i år - och i år har jag ju tränat mer intervaller. Och nu när jag ökar distansen igen inför Lidingöloppet, då verkar det som om jag börjar få upp farten på kortare sträckor. Hm, hur hänger det ihop?

Jag läste en intressant artikel i Runners World om Emma Nordling, hon som blev bästa svenska i damklassen på Göteborgsvarvet i år.

Hon berättar i artikeln att hon bara springer sånt som är roligt, och det är inte intervaller. Trots det är hon otroligt snabb. Hon är naturligtvis en riktig supertalang, men det är ändå intressant att hon kan vara så snabb utan att träna intervaller. Är det någon som är expert på området så får ni gärna höra av er.

Jag var i alla fall nöjd när vi kom hem och jag tänker fortsätta mata på med distansträning nu under sommaren för att öka längden på mina sträckor. Det verkar funka för mig.

Och jag tänker fortsätta ta selfies för min blogg ett tag till, det verkar också funka för mig. Ha det gott och ge er ut och kämpa, det är inte farligt! 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Tät grilldoft och festival i full gång

09 Juli

Vi har varit riktigt duktiga de senaste dagarna. Inte bara det att vi har fått mycket gjort, vi har gjort en del träning också. Det började i måndags kväll. Vi törstade alla efter lite styrka. Eller ja, vi tyckte att det kunde vara en kul grej i alla fall. Min pappas fru Britt var sugen på magövningar så vi satte helt enkelt ihop ett rekorderligt stationspass. Fyra stationer, 40 sekunder på varje station, 15 sekunders vila och fem varv. Inte illa, eller hur. Deltagarna var jag, Britt, Saga och Lily och så här såg det ut.

Saga, som ligger på yogamattan längst till vänster, gör fällkniven. Britt tränar triceps med en sten från trädgården och Lily gör plankan. Egentligen skulle Lily gjort armhävningar, men hon valde plankan istället. För att det inte skulle bli för seriöst för barnen kunde de byta ut en station mot en tur med rockringen istället. 

När vi var klara med alla stationer körde vi ett bonusnummer - tabata med plankan, alltså 20 sekunder plankan, 10 sekunder vila, åtta gånger. Efteråt var alla trötta och riktigt nöjda. och redan nästa dag ville barnen att vi skulle köra ett nytt pass. 

Men det blev inte av. Efter en lång shoppingdag i Halmstad och en lunch med min mamma, kom vi hem vid 18-tiden och alla var jättetrötta - och hungriga. Vi käkade lite och jag väntade ett par timmar sedan gav jag mig ut på en runda...

... medan de andra svalkade sig med ett dopp.

Det var härligt i luften efter en dag med sol, regn och åska och eftersom det var vid 19.30-tiden hade det hunnit bli lite svalare. Jag sprang bort mot Olofsbo och mina ben kändes lite stumma, men redan efter ett par kilometer kunde jag öka farten. Jag sprang ner längs strandpromenaden i Olofsbo och det var som att springa rakt igenom en grillfest. Vädret lockade ut alla badgäster ur sina stugor och köttbiten hade lagts på grillen. Det osade gott och jag blev riktigt hungrig. Det är lite speciellt att springa just där en sommarkväll. Sommarstugorna, som är riktigt små, ligger alldeles vid vägkanten och det känns som att man springer rakt in i allas kalas. Det äts, dricks vin, spelas kubb och tittas på tv (det var ju Allsång på Skansen på tv) och det roligaste är att det känns som om alla tittar på mig och tänker "vilken idiot". Men jag tänker, nästan, likadant och springer vidare. Tyvärr kan jag inte visa några bilder från turen för jag bestämde mig för att inte stanna under hela passet. Men när jag kom tillbaka till huset igen tog jag min selfie, eller självis, som det tydligen heter på svenska.

Totalt blev det 8,5 kilometer i 5:12-fart. Jag var riktigt nöjd - jag har flyt nu. Hoppas det håller i sig till lördag när det är dags för lopp. Jag är lite stum i benen så tills dess får det bli lite vila, förutom ett kortare pass på fredag.

Annars har jag roat mig med att baka nya glutenfria frallor:

Och hämtat kräftor tillsammans med Britt från båtarna i hamnen:

Och kräftor betyder att Kräftfestivalen är i full gång. Det lär bli en hel del kräftor, sol och karuseller och barnen har redan invigt festivalområdet:

På lördag är det dags för första milloppet i år - Kräftloppet. För två år sedan sprang jag på 48:07, en tid som jag inte kommer att klara på lördag, men det gör ingenting. Nu ska jag springa för att det är kul och inte ha någon press på mig. Vi hörs snart igen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Kräftloppet på 49 minuter

13 Juli

Vilken vecka vi har haft! Solsken och varmt - det har varit helt underbart här nere i Glommen. Och förmodligen överallt annars också. Vi har badat, solat, drivit barnens café och åkt karuseller på Kräftfestivalen. Och så har vi ätit kräftor naturligtivs. 

Träningsmässigt har jag legat lite lågt. Jag sprang ju i tisdags kväll och planen var att springa även på fredag, men då blev det Kräftskiva i stället. Jag tog det lugnt och valde i stort sett bort alkoholen, förutom något glas bubbel, jag hade ju Kräftloppet i tankarna. För i går var det dags. När jag vaknade på morgonen hade temperaturen sjunkit och den tropiska värmen var borta. Däremot sken solen och det var en väldigt fin dag. Perfekt väder för ett härligt lopp, tänkte vi. Jag, Andreas, pappa och min kusin Ickan skulle springa i år och vi var alla laddade. Pappa och Andreas värmde upp med pannkakor och jag som inte äter gluten åt mina specialflingor och banan.

 

Kräftloppet startar 14.00 vilket kanske inte är optimalt med tanke på mat och stekande sol, men det funkar. Och solen den visade sig från sin bästa sida - den sken helt enkelt. Året till ära hade pappa köpt nya t-shirts med Kontrollanten i Halland-tryck på ryggen. Man kan inte beskylla honom för att välja en diskret färg i alla fall.

Här står vi, laddade till tusen. Ser ni hur vi har färgmatchat skor och t-shirts. Andreas ska ju alltid vara värst och har till och med matchat sina hörlurar...

Ja, så var det dags att dra sig ner mot Glommens hamn där starten gick. Andra loppet 2014 skulle avklaras och jag hade inte satt upp några krav eller tider att förhålla mig till. Eller ja, det var väl en sanning med modifikation, men jag hade i alla fall bestämt mig för att vara snäll mot mig själv, lite förlåtande helt enkelt. 

Så gick starten. Som vanligt sprang alla iväg alldeles för fort, även jag. När jag tittade på min klocka var jag uppe i 4:10-fart så jag sänkte takten direkt. Numera vet jag att den hastigheten håller inte. Och mycket riktigt, det var många som fick betala senare under loppet. Vi sprang de första två kilometrarna längs stranden och sedan bar det av in i samhället. Det var varmt och solen stekte. Efter 500 meter tog jag av mig tröjan, trots att det var mycket folk som stod och tittade. De får säga vad de vill! Jag var på gott humör och hetsade publiken - vilket var riktigt kul, de applåderade och tjoade när jag viftade med armarna. Vad ska de annars göra där de sitter och tittar, om inte att heja.

Efter turen genom bostadsområdet springer man förbi ett stort hästställe och sedan lite bondgårdar. Därefter bär det tillbaka mot havet och fyren (ja, ni har sett hundratals bilder från fyren) och tillbaka till Glommens hamn. I höjd med Kvarnen, där är det ungefär 3 kilometer kvar, blev det olidligt varmt. Medvind och stekande sol kan vara svårt att hantera. Det var många som gick, men efter att jag sprungit förbi en tjej som legat precis framför mig länge, fick jag höra att jag låg trea bland damerna. Heja, heja, nu fick jag extra energi. Jag skulle bannemej komma in som trea!.

Vid vårt hus stod mina supportrar och hejade och jag sprang upp för den enda backen och in mot hamnen.

Jag har naturligtvis inte tagit de här kortet, men här stod de och hejade.

Och här kommer jag in mot mål. Ser faktiskt riktigt glad och pigg ut, men ni ska veta att jag var ordentligt trött här. Lappen som ni ser i förgrunden är en hejalapp som Lily håller, därav min glada min.

Loppet var äntligen över, för det var jobbigt, men jag klarade det på 49 minuter. Hurra! Bästa tiden på milen sedan jag sprang Kräftloppet för två år sedan. Då hade jag en bättre tid, 48:07, men jag är supernöjd. Jag har legat över 50 minuter det senaste året och nu kommer jag äntligen under! Kanske har min nya, avslappnade attityd till löpningen gjort susen.

Hur gick det då för de andra? Jo, det gick jättebra. Andreas satte personligt rekort på 44:22 och Ickan, ja, Ickan är helt otrolig. Hon sprang sitt första lopp någonsin och kom i mål på 56 minuter. Jag är full av beundran. Och så var det pappa. Ja, han har ju sprungit en hel del genom åren, men efter en skada och operation i ljumsken/höften har han ägnat sig åt gång. Gång och gång, min pappas gång är väl som många andras joggning, men någon löpning har det inte blivit, om ni förstår vad jag menar. Men de gamla takterna sitter tydligen i ännu. I början av veckan gav han sig ut på en runda och igår sprang han Kräftloppet på drygt en timma. Hatten av för farsgubben, nu blir han farlig igen. Bäst att skärpa till sig innan han springer förbi. 

Andreas showar som vanligt och satte PB.

Ickan hade mer att ge, i nästa lopp blir hon farlig!

Och här är han - farsgubben som är segare än kola. Han fick mycket hurrande och tjoande när han sprang in i mål.

En härlig dag och med tanke på värmen och solen var det många som gjorde ett fantastiskt lopp. Arrangemanget runt loppet har en hel del att önska, men det funkar bra. Vi fick vatten längs vägen och det är tydligt var man ska svänga och hur man ska springa. Så boka in Kräftloppet nästa sommar, det är ett mycket vackert lopp.

Efter loppet duschade vi och åkte till Olofsbo och åt glass. Sedan firade jag med en finsk alkopop som min brors tjej Anna hade lämnat kvar. Konstig dryck, men god.

Kolla bara in färgen, ser ju livsfarlig ut! Original Long drink Cranberry, står det på burken. Hm, skumt men gott!

Ja, så var det ju en sak till jag skulle ta upp, men för att det här inte ska bli ett marathoninlägg så blir det bara en blänkare inför nästa gång - jag ska vara med i Alliansloppet! Ja, nu har jag sagt det! Medan ni har fått sett bilder på min löpning har jag parallellt rullat runt på rullskidor och försökt stå på benen, men det är en annan historia. Den får ni höra om nästa gång. Och till dess kan ni läsa mer om det här. Kolla senaste inlägget!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Alliansloppet nästa!

15 Juli

Jag har inte varit helt ärlig mot er. Jag har skrivit om min träning men jag har uteslutit en väsentlig del. För trots att mitt mål med löpningen just nu är Lidingöloppet i slutet av september, har jag, en för mig, mycket större utmaning att ta mig an i augusti. Då ska jag nämligen delta i Alliansloppet. 

Hur gick nu det här till då? Hur tänkte jag? Ja, det är inte alltid lätt att förklara vad som händer i mitt huvud. Men kort sagt fick jag en förfrågan om jag ville ställa upp och delta och inom loppet av några minuter hörde jag mig själv säga: "Ja!". Jag la säkert till något i stil med "vad roligt med en ny utmaning". Hm, är inte så säker på att mina utmaningar uppskattas av alla andra runt omkring mig. Andreas bara småskrattade lite och sa: "ja, jag är inte förvånad". Sedan dess har han i och för sig fått sig en hel del goda skratt när jag försökt att ta mig fram på två skidor som rullar framåt i en väldig hastighet, men som tur är, aldrig rullar bakåt. 

Ja, ni ser ju hur det ser ut. Inte speciellt stadigt, men det går framåt. 

Så tillbaka till frågan: hur tänkte jag? Jo, jag tänkte så här: Jag har sprungit på i samma spår under en längre tid nu och jag älskar det. De olika utmaningarna för mig består i att springa långt eller snabbt. Jag anmäler mig till olika lopp och så blir jag glad eller besviken över hur det går. Och det är roligt. Men då och då kommer jag är svackor, som alla motionärer gör. Och ibland drabbas man av skador. Då är det bra att kunna ta till något annat. Jag gillar ju, som bekant, inte orden "alternativ träning", jag vill ju springa, men det kanske är inte är så dumt att låta kroppen få använda andra muskler ibland.

Och någon gång i framtiden vill jag göra en klassiker. Det kanske inte passar mig just nu, men inom några år. Och då måste jag träna på skidåkningen. Jag är kass på den biten. Inte för att jag är speciellt mycket bättre på att cykla eller simma, men de momenten är i alla fall hanterbara. Så när jag fick förfrågan om att ställa upp i Alliansloppet kändes det som en knuff i ryggen. En knuff i rätt riktning - att helt enkelt utmana mig själv på ett nytt område.

Men samtidigt som det är spännande är rädslan för att göra mig själv till åtlöje något större just nu. Jag har tränat, visst har jag det, men eftersom jag har börjat från grunden, har det mest handlat om att hålla balansen, ta mig framåt och lära mig att bromsa i nedförsbackar. Jag är i alla fall tacksam för att jag har bra kondition, men jag behöver träna mer på tekniken för att få upp farten. Jaja, det värsta som kan hända är att jag sliter som ett djur uppför Landbergsliden (som tur är kan i alla fall inte skidorna åka bakåt), trillar i backen ner mot Ängens gård (och på 20 ställen till) och tar mig i mål allra sist. Men jag överlever.

 

Hjälm måste man ha när man rullar.

 

Det finns inte så många backar i Glommen så jag får träna backintervaller i den enda som finns. Häromdagen trillade jag på rumpan så det small om det och just då lyckades ett par, en barnfamilj och en löpare dyka upp från ingenstans. Löparen frågade om jag tänkte åka Vasaloppet, barnfamiljens far konstaterade att det där med sport var bara farligt och paret tittade lite skeptiskt på min uppsyn, innan de skrattade lite förlösande. Jaja, alltid roar det någon.

Så teknik och styrka är det som gäller nu, och sedan måste jag träna till Lidinglöppet parallellt. Så min plan ser ut på följande vis:

Fyra pass i veckan fördelat på:

  • Ett distanspass löpning 10-12 km
  • Ett långpass löpning 22 till 30 km med två-kilometers ökning varje vecka.
  • Ett rullskidorspass distans
  • Ett rullskidorspass backe + styrka

Men det kommer att behövas en del teknikträning och just nu är jag på jakt efter någon som kan ge mig en lektion eller två. Tips på bra rullskidlärare mottages tacksamt.

 

Ikväll blir det dock löpning. Jag och Andreas kör ett distanspass på en timma, alltså 10-12 kilometer och sedan blir det två dagars vila innan Kraftprovet på fredag. Ja, vi tänkte springa det loppet. Två år sedan sist så det ska bli riktigt kul. 

Ha det gott så länge och släng er in i nya utmaningar, det värsta som kan hända är att ni gör bort er. Och vad gör det?

 

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Laddad för ett riktigt kraftprov!

17 Juli

Oj, vilken vecka. Det har varit både det enda och det andra. Shoppingtur till Halmstad, löpning, orolig för hälsenan och frossa i italienska delikatesser. Nu är jag redo för Kraftprovet, men vi tar det från början.

 

SMHI utlovade regn och lite sämre väder så i början av veckan bestämde jag och min pappas fru Britt, oss för att åka på shoppingtur till Halmstad. Som ni ser på den första bilden så lyser solen så vi hade kanske inte behövt oroa oss för regniga dagar, men shoppingturen var inplanerad så vi åkte. Och vi hade riktigt trevligt och åt världens största räkmacka. Ärligt talat, den var så stor så att inte ens jag kunde äta upp den. Jag brukar annars kunna äta hur mycket som helst. 

På tisdagen blev det bad på Klitterbadet i Falkenberg och efteråt åkte vi till Siaglass i Slöinge och köpte massa andrasorteringsglass. Gott som attans, och naturligtvis hade de laktosfri glass till mig. På vägen dit svängde vi förbi Shellmacken på Skrea backe och kan ni tänka er vem vi träffade där? När jag stod i kassan och skulle betala undrade expediten om det var min bil som stod utanför. Han pekade på en svart, snygg Jaguar, så jag skrattade lite och sa: "Nej, det är inte min bil". I samma ögonblick kom Saga springade och viskade upphetsat: "Kolla mamma, där är Carola". Och mycket riktigt, där var hon och i hon tog några snabba steg mot kassan där jag stod. Hon log mot mig och jag blev så nervös så jag log tillbaka och sprang snabbt därifrån. Ja, för 31 år sedan hade jag förmodligen svimmat.

Så med adrenalinet på topp tog jag och Andreas på oss springkläderna när vi kom hem och sprang iväg. Det hade regnat en del under dagen och det var fortfarande mulet. Vi visste inte om det skulle fortsätta regna men vi chansade på så lite kläder som möjligt och det var nog en bra chansning. Visst kom det några små droppar under rundan men det var varmt och härligt. Det blåste lite grann, men i slutet av våran mil sprack det till och med upp och solen tittade fram. En underbar kvällsrunda. 

Glada i hågen! Det är fantastiskt bra för mig att springa med Andreas. Jag får kämpa lite extra för att hänga med honom och jag utmanar mig själv hela tiden. Den här milen körde vi i 5:13-tempo och vi kunde dessutom prata hela tiden. Det känns riktigt bra just nu. Tyvärr får Andreas inte samma utmaning av att springa med mig, men han får vara nöjd ändå, han får ju springa med mig!

Däremot kändes det inte riktigt bra i hälsenan. Jag har ju inte haft några problem med den sedan min inflammation försvann för ett par år sedan. Men jag kände det redan när vi gav oss iväg. Skorna kändes konstiga och det drog i hälsenan. Men jag tänkte att det var nog inte så farligt och drev på ganska bra i steget. När jag väl kom hem hade jag ont i hela nedre vaden och ner mot hälen. Attans. Jag kletade Tigerbalsam så det stod härliga till och jag masserade för glatta livet. Och när jag vaknade nästa morgon kändes det bättre, men inte helt bra. Jag gjorde lite tåhävningar och just nu har jag inga känningar kvar. Hoppas att det håller i sig - Kraftprovet är ju ingen välgörenhet för hälsenan direkt.

Men jag tror att jag har hittat orsaken till det onda.

Mina älskade sandaler. De är sköna att gå i men tyvärr helt platta. Så nu får jag bara gå i dem när jag verkligen vill skämma bort mig själv. Nästan aldrig med andra ord...

I går kväll firade vi sista kvällen i Glommen på ett tag med en liten italiensk afton. Vi köpte alla sorters delikatesser och grillade pizza på pappas grill. Ja, ni hörde rätt, vi grillade pizza och den blev så supergod. Man använder en speciell sten som man värmer upp och sedan lägger man pizzan på stenen och sätter på locket.

Kolla vad mycket läckerheter!

Och nu har kommit hem till Trollhättan. Det är med blandade känslor. Jag älskar Glommen, jag stortrivs när jag är där nere och vill inget hellre än att stanna kvar. Där finns inga måsten (förutom att bestämma vad vi ska äta till lunch och middag) och vi kan verkligen bara strosa omkring och koppla av. Men nu har vi varit där i tre veckor, barnen har till och med varit där i fyra veckor, så nu kändes det som om det var dags att komma ur bubblan en stund och åka tillbaka till Trollhättan. Så vi åkte hem i dag och i morgon springer vi Kraftprovet - om allt går som vi önskar. Det ska bli jätteroligt!

Jag hoppas att vi ses vid starten! Kraftprovet är något som alla som aspirerar på att vara joggare eller löpare, borde springa. Det är en utmaning - ett kraftprov - samtidigt som det är en stor folkfest. Vi ses där och lycka till!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Värme och folkfest på Kraftprovet

19 Juli

Ja, här är den. Den fina Kraftprovsmedaljen. 11,6 kilometer i backar - upp och ner. Och en härlig folkfest. Ja, Kraftprovet hör till ett av de bästa loppen i Sverige, måste jag nog säga. Kanske beror det på att man känner fler i Trollhättan och därmed har mycket publikstöd, men ändå, Kraftprovet är en riktig utmaning.

Men som vanligt tar vi det från början.

Vi hade ju kommit hem till Trollhättan på torsdagskvällen och på fredag var vi laddade för den stora löparutmaningen som väntade. På förmiddagen åkte hela familjen ner till Älvhögsborg för att efteranmäla oss till de olika loppen. Saga och hennes kompis Emma skulle springa 1,8 kilometer, Lily och hennes kompis Milla skulle anmäla sig till 800-metersloppet och jag och Andreas satsade på självaste Kraftprovet. Med våra nummerlappar i högsta hugg åkte vi hem och barnen bytte om till sina löparmunderingar. Lily hann som vanligt byta kläder ett antal gånger och efter att hon slängt av sig bikinin (som var ett allvarligt förslag till springkläder) blev det till slut linne och shorts. Puh, tänkte jag, man vet aldrig vad hon hittar på.

Nere vid starten träffade de sina kompisar och alla var taggade för att springa sina lopp.

Se så fina de är och tänk - det här var deras första lopp. Roligt att minnas i framtiden!

Först ut var Lily och Milla och de sprang iväg med stor iver och entusiasm. När de kom tillbaka var de röda i ansiktet men stolta och nöjda. De hade definitivt förtjänat en medalj och glass.

Sedan var det Saga och Emmas tur. Herregud vad barnen i den startgruppen sprang iväg fort och det mest chockerande var att de kom tillbaka i samma fart. Jag trodde aldrig att det skulle hålla, men se där hade jag allt fel. Även Saga och Emma gav järnet in i mål.

Vilken löparglädje! Saga ville genast springa ett nytt lopp.

När barnens lopp var avklarade fick vi snabbt åka hem och byta om för vårt kraftprov. Eftersom vi hade varit fokuserade på kidsen i stort sett hela dagen, hade jag inte haft tid att tänka på mitt eget lopp över huvud taget. Så när vi kom hem och träffade våra gäster som även skulle passa barnen, min kusin Ickan och hennes familj, kom nervositeten som ett brev på posten. Vi bytte om och för en gångs skull var vi ute i god tid. När vi kom till startområdet fanns det gott om tid för att värma upp och se till att vattna en buske - för att stå i kön till bajamajorna var det inte tal om, den var ju nästan längre än på Göteborgsvarvet.

Ja, så stod vi då där i startfållan och stolen stekte på oss. Jag hade inhandlat en ny keps för att slippa solen i ansiktet och det skulle visa sig att det var ett bra inköp. In i det sista funderade jag över om den verkligen behövdes, men när jag scannade av himlen insåg jag att den var mer blå än vit - keps på alltså!

I startfållan stötte jag även på den här damen, eller dam och dam, tjejen:

Kommer ni ihåg välgörenhetsloppet vi sprang den 6 juni? Ja, då träffade jag Anna Skoglund och nu möttes våra vägar igen. 

Så gick starten och vi började springa. Som vanligt rusar folk iväg men jag lyckades hålla mig runt 4:45 över broarna och bort mot Gransäter. Det kändes bra och jag vågade hålla tempot. Så började backarna upp till Strömslund. Här har jag lärt mig av erfarenhet att det är smart att ta det lite lugnt. Min plan var att ligga runt 05:20, men det kändes bra så min fart var närmare 05:00. 

Och så kom vi upp till Strömslund där det alltid är härligt med mycket folk och alla är glada och hurrar. Dessutom var det flera som satt ut vattenspridaren, vilket var skönt och avsvalkande. Det tackar vi för.

Vid det här laget hade jag och Anna Skoglund sprungit om varandra flera gånger. När det gick uppför sprang hon förbi mig och när det gick nerför var det min tur att springa förbi henne - under loppet blev det en liten fartlek som vi höll på med. Bra att han någon att dra ihop med. 

Jag försökte återhämta mig något när vi väl kommit upp till kastanjen i Strömslund och längs vägen bort mot Fagerstrand. Där lutar det ju neråt och jag vet ju att efter Fagerstrandsbacken går det lite uppför förbi Alberts och efter en kortare nerförsbacke till Forngården går det uppför hela vägen genom Forngården och till Strömslund. Men nu började det kännas i benen och tröttheten började komma smygande. Men jag kunde ändå hålla en bra fart. Väl uppe i Strömslund var det stekhett igen men med hjälp av en hejande publik kämpade vi vidare. Vid Konsum kom första vätskepausen och jag satsade på sportdryck, vilket var gott och gav extra energi. Nu väntade dessutom några kilometer av nerförsbackar så nu tänkte jag satsa på det jag är bra på - kuta neråt! Här får jag passa på att tacka Kristin Hammarsträng för alla goda tips för hur man springer nerför - det har man hjälp av under Kraftprovet.

Så jag sprang som en tok, ända till Kärlekens stig, där var det dags att börja kämpa uppför igen. Inte min starka sida. Det finns som bekant inte många backar i Glommen och tre veckors träning på slät mark har satt sina spår. Jag fick kämpa riktigt ordentligt i uppförsbackarna och som ni alla vet är det just vid den här sträckan som den stora utmaningen väntar. Men jag gjorde så gott jag kunde och undvek att titta på vilken fart jag hade. Det hade förmodligen bara bidragit till att jag blivit missnöjd så jag avstod och försökte istället upprepa mitt mantra "jag är stark". Kärlekens stig avverkades, likaså backarna upp till nedre slussen och sedan var det dags för backen vid Slusscaféet. Och där väntade mina älsklingar. Vad glad man blir när de står där och skriker heja, heja. 

Här kommer jag uppför backen. Ickan var snäll och tog lite bilder. Jag ser ju ändå ganska pigg och glad ut. Men skenet bedrar.

Kepsen sitter som en smäck uppför backen. 

När väl den här backen är avklarad väntar "bara" några kilometer och sedan är man i mål. Men de här kilometrarna kan ibland kännas som de jobbigaste. Efter många backar har man inte så mycket energi kvar och då återstår ändå ett par backar och några kilometers löpning. Men det är bara att kämpa på. Jag var riktigt trött, men sprang på. När jag kom nerför backen från kyrkan och sprang ner på raksträckan in i mål kom oanade krafter från ingenstans och jag kutade in i mål. Attans trött och stel i benen korsade jag mållinjen. En underbar känsla infann sig. Loppet var över. Missförstå mig inte, jag led inte igenom hela loppet, men det är alltid skönt att komma i mål.

Och där började det stora kalaset. Det känns som om de flesta stannar kvar vid målgången en liten stund och pratar av sig, jämför tider och har det trevligt. Jag träffade på många duktiga löpare:

Lotta Lundberg, Karin Engqvist, Rosmarie Lindberg och Magnus Nordberg. Alla gjorde de riktigt bra lopp och var, som ni ser, nöjda löpare.

Hur gick det då för Andreas. Jo, det gick jättebra. Han sprang in i mål på 53:06. Herregud, vad bra. Jag är så imponerad och lite mallig faktiskt. Det var dessutom första gången som han sprang Kraftprovet och då kan det alltid vara lite svårt att veta hur man ska springa. När ska man satsa och när ska man spara på energin? 

Här kommer han (till höger i röd tröja) glad i hågen upp för backen till Slusscaféet.

Så för att summera Kraftprovet 2014 måste jag säga att det var ett härligt lopp, som krävde en hel del kraft och energi, men som ändå levde upp till mina förväntningar. Mitt mål var att springa på en tid under en timma och det gjorde jag. Min snittid var 05:07 och jag måste säga att det är jag riktigt nöjd med. Sedan hade det ju varit roligare om.... nej, nu får jag lägga av!

Nu drar vi ut på roadtripp till Skåne. Springaskorna är naturligtvis med så håll utkik här på bloggen så får ni se vad vi hittar på!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

En riktig jäkla vurpa

25 Juli

Oj, det har gått några dagar sedan mitt förra inlägg men i hettan, semestern och allt annat som kommit i vägen kan jag bara be om ursäkt och hoppas att ni har haft tålamod med mitt lilla uppehåll. Nu är jag tillbaka med full kraft.

Jag ska börja med två, eller kanske till och med, tre utropstecken. Det första är Värmen! Herregud, vad varmt det är. Vi har en underbar sommar och jag som under de senaste åren blivit värsta badkrukan har faktiskt tagit mig ett och annat dopp. Men tyvärr blir löpningen lite lidande. Det är varmt att springa just nu!

Det andra utropstecknet är Smärta! Ajaj, vad ont det gör att landa hårt på baken. Mer om det senare i inlägget.

Och det tredje lilla utropstecknet är Morgonträning! Jag som trodde att jag var kass på att springa innan frukost, men ack så fel jag hade. 

Ja, det var mina aha-upplevelser den här veckan och innan jag börjar med veckans genomgång vill jag bara be om ursäkt för att jag utelämnade en hel del viktiga fakta i mitt förra inlägg. Jag måste ha drabbats av tillfällig förvirring efter Kraftprovet för det fanns ju ingen statistik och inga siffror med i min rapport om hur det gick. Detta påpekades i kommentarsfältet, och för er som är intresserade såg det ut så här:

Kraftprovet 2014:

  • Sluttid: 59:17, alltså nettotiden.
  • Bruttotiden: 59:45.
  • Jag har sprungit Kraftprovet två gånger tidigare med tio års mellanrum och tro det eller ej, jag hade exakt samma tid båda gångerna - 01:02:43. 

Så, då var det avklarat och vi kan gå vidare. Nu till den senaste veckan.

Vi bokade hotell i Malmö och drog ner till Glommen på söndag kväll för att slippa köra hela sträckan på måndag förmiddag. När vi kom fram förberedde jag för en morgonjogg. Jag visste att när vi väl var i Malmö skulle det inte bli mycket tid över för löpning och dessutom blev jag inspirerad av de här orden:

 

Och det blev en underbar runda. Eftersom klockan bara var sju på morgonen hade det inte blivit så varmt ännu, vilket var härligt. Jag sprang längs stranden bort till något som kallas Pannebo håla. 

Lugnet före stormen. Här håller en hel del soldyrkare till under dagarna. 

Jag vek av in mot samhället men sprang vänster och över vägen till Stranninge. Då kommer man in i en skogsdunge som nästan liknar en skog.

Vackert eller hur?

Efter lite kringelikrokar kom jag tillbaka hem och hade sprungit nästan en mil före frukost. Det gick förvånansvärt bra. Jag har inte gillat att springa på morgonen förut, det känns som om benen inte riktigt är med. Men nu var det inga problem. Och eftersom det fortfarande var realtivt svalt, var det förmodligen den bästa tiden på dagen att springa.

Efter en dusch och frukost bar det iväg till Malmö. Och där fyllde vi dagarna i ett rasande tempo. Bad, sightseeing, god mat, glass i massor och nätter på hotell. Riktigt mysig, och när vi åkte hem till Glommen på onsdag eftermiddag var barnen jättetrötta.

 

Lily var faschinerad över Turning Torso och vem är inte det? På hemvägen stannade vi naturligtivis på Riccardos i Halmstad för att äta glass. Åh, det är verkligen världens godaste glass!

Men även om barnen var trötta, och även vi, fanns det ingen tid för vila. Jag och Andreas gav oss ut på en tur i värmen. Andreas till fots och jag på rullskidor. Och det gick la sådär. Vi åkte upp till Olofsbo och cykelvägen in till Falkenberg. Jag stakade mig i väg längs vägen och försökte hålla balansen. Bara efter någon kilometer åkte en av skidorna ut i vägrenen och gräset där det tog tvärstopp och jag gjorde en framåtvolt med skidor och stavar i luften. Andreas som kom några hundra meter efter skrattade så han höll på att pinka på sig. Det såg nog roligt ut och som tur var landade jag mjukt. Inga skrapsår och eller blåmärken - efter den vurpan. Upp på benen igen och iväg. Det gick rikigt bra och jag försökte mig på att skata (jag vet, det är inte meningen att man ska skata med klassiska rullskidor). Men jag kämpade på och hade lite svårt för att hålla balansen på mitt vänsterben, det svaga benet. 

Ja, ni kan ju räkna ut hur det gick. Plötsligt förlorade jag balansen totalt och inom loppet av några sekunder stutsade min rumpa som en stor tung medicinboll i asfalten. Det small till och gjorde så ont att jag tappad andan. Jag försökte ta mig upp men just då kändes det som om hela bäckenet hade fått sig en rejäl smäll. Till slut stod jag på benen igen och rullade vidare tillbaka mot Olofsbo (totalt 9 kilometer). Det gjorde ont i baken och jag upptäckte att jag skrapat upp både händer och armbågar. Förbannade rullskidor, tänkte jag och svor åt min iver att hoppa på nya utmaningar.

När jag inspekterade min vänstra skinka efter fallet var den sårig och uppriven. Jaja, som Saga (och naturligtvis min far) sa: "Bit ihop och kom igen!" Herregud, hur har jag uppfostrat mina barn.

Dagen efter åkte jag in till Team Sportia i Falkenberg och fick hjälp av en jättetrevlig kille. Han hade själv åkt Alliansloppet flera gånger och kunde tipsa mig om lite olika knep. Han bytte piggen på mina stavar och talade bland annat om så väsentliga saker som att man inte ska skata med klassiska skidor, där är det stakning som gäller. Så nu vet jag det!

Ja, lika bra att bita ihop då, med andra ord. Torsdagen gick och jag gjorde inga större ansträningar mer än dopp i havet och promenad till stranden. Men i morse kravlade jag mig ur sängen när alla sov igen och satte på mig löparkläderna. Helt underbart igen. Det gjorde lite ont i ena skinkan när jag började springa, men det släppte ganska fort. Vid 7.30-tiden var det redan riktigt varmt ute.

Jag ser lite vild ut i blicken, måste vara alla Boråsare man får syn på i Olofsbo. Åtta kilometer senare kom jag hem igen och alla sov fortfarande, ingen hade ens märkt att jag var borta.

Och så här såg det ut utanför vår grind när jag pustade ut. Är det inte vackert! Jag är så lyckligt lottad som får njuta av det här varje sommar.

Det var den senaste tiden i mitt liv, och veckan är inte slut än. Det måste nog bli lite stakningsintervaller på rullskidorna på lördag och sedan ett långpass på söndag morgon. Då ska jag springa med min syster Emma som är här nere i Glommen. Vi får väl se hur vi orkar med värmen.

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Hämtad av servicebilen!

29 Juli

Ungefär så här känns det just nu - lata dagar och varmt i luften. Lily och Andreas bestämde sig för att sova utomhus och Lily sov som aldrig förr. 

Men det finns också mycket tid för träning och träning har det blivit. I söndags var det dags för långpass innan min syster Emma och Kristian skulle åka hem till Stockholm. Och det passade ju dessutom bra eftersom morgontimmarna är den enda tiden på hela dagen som det går att ägna sig åt fysisk aktivitet. Sedan känns det rätt kört. 

Vi förberedde oss väl. Gick upp klockan sju och åt frukost. Två timmar senare hade vi smält maten och var klara för start.

Planen var att springa 10 kilometer åt ett ena hållet och sedan vända. Emma som inte har sprungit så långt den senaste tiden hade bestämt sig för att springa de första 10 kilometrarna tillsammans med oss och därefter bli hämtad av servicebilen - alltså vår far, Göte. Sagt och gjort, vi började springa. Det var lite disigt men det var redan varmt och vi hann inte många kilometer förrän solen bröt igenom morgondiset. Fullt solsken rakt emot oss och vi började känna av värmen. Springa klockan nio var alltså försent. 

Men vi kämpade på och höll ett jämt tempo runt 5:45. När vi kom in till Falkenberg stod servicebilen på bestämd plats och väntade.

Göte var på plats med ett välkommet vätskebälte i högsta hugg. Vi drack lite vatten, vilade benen en kort stund och sedan åkte Emma och pappa tillbaka till Glommen. Vi gjorde samma sak, fast med hjälp av benen.

Nu var det riktigt varmt. Medvind och solsken är en varm kombination. Vattnet tog snabbt slut och vi började törsta rejält. Det var då det hände. Det började göra ont i knät igen. Men vad tusan, jag trodde att det var borta. Jag tänkte som vanligt att det går nog bort, men icke. Kniven rakt in i knäskålen var definitivt där och den tänkte inte flytta på sig. Efter 15 kilometer gav vi upp. Värmen i kombination med ont ben gjorde att jag ringde efter servicebilen igen, som snabbt hämtade upp oss längs vägen. 

Jaja, 15 kilometer är ju ändå 15 kilometer, men med tanke på att Lidingöloppet börjar närma sig vill jag komma upp i antalet kilometrar under mina långdistansrundor. Känns som om jag ligger lite efter. Nu måste jag gå till Intersport och köpa ett knäskydd för att kunna springa långt utan att få ont. Och naturligtvis göra mina rehabövningar som Mathias Brunberg har gett mig.

Efter dusch kom våra kompisar från Trollhättan på besök och vi käkade lunch och solade och badade på stranden. En härlig dag som avslutades med att tjejerna hade tjejkväll. Disco, chips, killsnack och godis stod på menyn.

Så här suddigt blev det mot slutet av kvällen.

Nästa dag var vi uppe med tuppen, i alla fall med Jonas Blomqvists mått mätt. Vi hade bestämt att vi skulle ge oss ut och köra lite rullskidor tillsammans. Han har kört en del innan och skulle ge mig lite tekniktips. Jonas var väldigt trött när han tryckte i sig lite frukost innan start.

Men så fort han stod på rullskidorna och vi rullade iväg var han munter som en gök. Vi stakade oss fram och han gav mig riktigt bra tips. Bland annat har jag alldeles för korta stavar vilket gör att jag måste böja på knäna och jobba långt nere för att komma framåt. Dessutom sätter jag i stavarna alldeles för långt fram. Så när jag satte i dem lite längre bak tyckte jag faktiskt att det gick lite lättare. 

Vi körde bort till Olofsbo och genom hela badgästland. Vi rullade vidare ut mot cykelbanan in mot Falkenberg och efter drygt 5 kilometer vände vi och rullade tillbaka. Det gick bra och jag tyckte att jag var stabil. Men helt plötsligt hände det. Jag tror att jag fick staven under skidan fram och lyckades tappa balansen. Just den där sekunden då man fattar att man håller på att tappa balansen och att man kommer att falla rakt ner i asfalten med en väldig duns, det är nog den värsta. Men tappar all kontroll och benen far upp i luften. Men det går inte att ta emot fallet med händerna, där sitter ju stavarna i vägen. 

Jag skrek! Stackars Jonas, han stod där och visste inte vad han skulle göra medan jag kippade efter andan. Det gjorde så ont så jag skrek, skrek och skrek. Tredje fallet med smäll på samma ställe, min stackars stjärt. Det svartnade för ögonen och jag försökte andas så att jag inte skulle kräkas, så ont gjorde det. Jonas var snäll och tog av mig skidorna och hjälpte mig åt sidan där jag fick fram lite vatten och försökte andas. Hade Andreas varit med hade jag förmodligen storgråtit, men nu försökte jag skärpa mig något. När jag lyckats ställa mig upp igen ringde jag Andreas och bad honom hämta mig. Herregud, vilket fall. Hade det varit mitt första hade det kanske inte gjort så ont, men eftersom det var det tredje var smärtan obeskrivlig. 

Jonas körde de sista två kilometrarna hem själv och fick sig ett kort intervallpass. 

Stackarn, men ändå nöjd efter en tur på morgonen.

Resten av dagen gick jag på värktabletter och jag var trött hela tiden. När jag gick och la mig var jag tvungen att ta nya värktabletter för den molande värken och jag bestämde mig för att uppsöka läkare nästa dag. Men när jag vaknade i morse var det mycket bättre. Det känns fortfarande i rumpan, men det är mycket bättre. Herregud, det tar på krafterna att ge sig ut på nya äventyr. 

Vi får väl se när mina ben och bak är redo för en löparrunda eller rullskidortur igen, men det kan ta någon dag till innan jag vågar. Tror jag börjar med en joggingtur...

Så förutom det lilla missödet har vi haft det underbart här nere i goda vänners lag. Snart är det dags att byta lata dagar mot jobb och stress igen. Snart måste jag byta havsluften mot friska höstdagar och det kommer att ta emot att lämna Glommen. Det gör det alltid. Men allting och all tid har sin charm. Vi ses!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Farväl Glommen

02 Augusti

Ja, så är snart årets semester slut. Det är med stort vemod som jag lämnar Glommen även om jag vet att vi snart kommer tillbaka. För till Glommen åker vi året runt. Men det är något speciellt med lång semester - slappandet och slöandet. Inga måsten, bara semester och sol. Och det här året har vi ju verkligen fått njuta av riktigt sommarväder med härliga varma kvällar. Bilden ovanför är tagen i går kväll vid 22-tiden när vi tog en sista kvällspromenad. Det var varmt i luften och det doftade hav och salt. Jag gick och la mig med fönstret öppet och låg där och blickade ut på de klarblå himmeln. Jag är så tacksam för att vi får vara där nere på somrarna och ibland önskar jag att det var jag som bodde där - året runt. Men så är det inte så idag packades bilen och när jag skriver det här är vi tillbaka i Trollhättan. Barnen leker redan med kompisarna och är nöjdare än på många dagar. Det kan bli långtråkigt att bara ta det lugnt för småttingarna.

Så vad hände då efter mitt fall med rullskidorna i måndags? Jo, det gjorde attans ont i rumpan och först i fredags vågade jag mig ut på en runda. Jag och Saga gick upp tidigt och tog på oss löparkläderna som vi förbrett kvällen innan. Saga var pigg som en mört och hade kollat klockan hela natten för att inte missa morgonlöpningen. Ja, sådan mor, sådan dotter.

Glad i hågen tog hon täten, den rackarn. Jag var halvt död när vi började springa men jag tog mig snabbt. Vi sprang 2,4 kilometer tillsammans och Saga kämpade på. Några gånger fick vi gå ett par meter, men annars sprang hon på bra. När vi kom fram till huset igen var hon däremot ganska trött.

Skorna klämde så nu blir det till att köpa nya joggingskor - herregud vad barn är dyra i drift.

När jag hade lämnat av Saga visste jag inte om jag skulle springa vidare eller inte. Det gjorde ont i min rumpa men jag kunde inte avgöra om det bara var som ett blåmärke-ömt eller om det verkligen gjorde ont i själva bäcken. Men jag tänkte att jag ger det en chans. Om det blir värre går det alltid att vända. Så jag sprang. Med sikte mot Olofsbo sprang jag med ganska bra fart för att testa om det blev värre. Efter ett par kilometer tyckte jag att det kändes lite konstigt i knät igen. Och kanske är det så att när jag nu inte riktigt fungerar i min rumpa så blir det för tungt för knät och då kan jag inte stabilisera det och då får jag ont. Ja, det är min alldeles egna teori. 

Så jag vände vid Kvarnen och sprang hemåt igen. De varma vindarna kom emot mig och det var riktigt härligt. De sista 500 metrarna ökade jag ytterligare och när jag närmade mig backen utanför vårt hus sprang jag fort uppför. Trött och svettig pustade jag ut. 7 kilometer får jag allt vara nöjd med före frukost. 

Sista gången den här sommaren som jag avslutar rundan med den här utsikten. Här bor vi.

Smoothie, granola, macka och kaffe till frukost och sedan njöt vi av den sista dagen i Glommen. Vi solade och badade och lagade god mat. Vi plockade sådana här små godsaker för att göra björnbärssylt.

Och dessutom läste jag färdigt den här boken, som jag varmt kan rekommendera.

Ja, efter mat och vin är vi tillbaka där vi började det här inlägget - vid den sista kvällspromenaden. På måndag är det dags för jobb igen, allting har sin tid... Och samtidigt måste jag börja träna inför Lidingöloppet på allvar och dessutom ge mig ut på fler turer på mina rullskidor. Det är läskigt efter mina fall, men upp i sadeln igen!

Jag avslutar med den här bilden som får symbolisera Sommaren 2014. Saga hjular var vi än går -  inne i stan, på stranden, på restaurangen (trots att jag förbjöd henne), i vardagsrummet och naturligtvis i hamnen i går kväll. Ha det gott och ge er ut och träna - det tänker jag göra i morgon!

Jenny Johansson Träning Kommentera (4 st)

Lite massage kan göra susen

09 Augusti

Första jobbveckan avklarad och jag njuter av att det är lördag. Jag går faktiskt omkring här hemma med min löpartröja på, men vågar inte riktigt ge mig ut. Planen är 6 km som ett litet test, men attans, tänk om det gör ont i baken igen. 

Mathias Brunberg lyckades klämma in mig i sitt schema under onsdagseftermiddagen och så här i efterhand är jag väldigt nöjd över mitt beslut att ringa honom. Han grejade, drog och slet, tänjde och såg fundersam ut. Sedan sa han "jättebra" till alla möjliga rörelser jag kunde göra utan att det gjorde ont. Efter en stund kom hans utlåtande:

Så här sa han: "När du ramlade fick du förmodligen en kompression mot bäckenleden vilket gör att omkringliggande muskulatur/höftmuskulatur spänner sig. Dessa spänningar skapar smärta och behandlingen i muskulaturen syftar till att lindra smärta. Prognosen på 3 veckor är till för att återhämta bäckenleden."

Med andra ord, en spänd skinka som gör ont och jag behöver ta det lite lugnt. Det betyder INTE att jag INTE får springa, men jag får inte springa så att det gör ondare. Hm, inte så lätt med tanke på att smärtan kan förvärras efter att jag har sprungit och då är ju skadan redan skedd. Men jag får försöka koppla samman hjärna och kropp ett tag och lyssna lite på kroppen när den säger ifrån. 

Mathias masserade sedan min skinka och det gjorde bitvis rackarns ont. Jag frågade honom faktiskt hur det är att ha ett jobb där man masserar andras skinkor. Det är ju inte utan att man funderar lite över det när man ligger där med rumpan bar. Men han hade inga problem med det sa han - han är van!

Nog om det, nu går jag här och våndas inför första springturen efter massagen. Jag vill ju så gärna att det inte ska göra ont. Och sedan jag var där har jag faktiskt inte upplevt så mycket smärta. Nu hoppas jag innerligt att den inte kommer tillbaka. Håll tummarna för mig, snälla!

Så nu blir det lugna pass, men fortfarande långa, inte för mycket backar och lite rullande på min foam roller - det känns som bra massage.

Bra investering, den där rullen!

Ja, hur går det då med löpningen för Lidningöloppet. Jag vet inte riktigt, men det ska nog ordna sig. Nu satsar jag på att springa långa rundar under ett par veckor och när jag känner mig starkare i rumpan får jag köra backintervaller som en tok. Förhoppningsvis blir knät bättre när jag blir bättre i baken. Hade tänkt att jag skulle presentera mitt träningschema inför Lidingöloppet här idag, men det får vänta en dag eller två. Tills dess - njut av att ni kan springa, det är en fantastisk frihet när allt funkar!


 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

3 varv, Stålmannen och kokostips

10 Augusti

Ja, här kan man tydligen springa hur mycket som helt, flera varv! Eller är det helt enkelt väldigt nära hem? De som satt och surplade kaffe länge på Slusscaféet undrade nog vad jag höll på med när jag sprang runda efter runda runt kanalen. Men så fick det bli. Eftersom Mathias rekommenderade att jag skulle försöka undvika asfalt så mycket så möjligt och eftersom jag var lite osäker på hur det skulle gå, valde jag att springa ner till slussarna och sedan tre varv mellan slussarna och Klaffbron. Och det gick riktigt bra. 

Som ni vet var min plan att springa runt kanalen redan igår, även om det då bara handlade om ett varv. Och trots att jag gick runt i träningskläder hela dagen kom jag aldrig i väg. Jag vet inte vad det var som hände. Jag gick runt och grejade hela förmiddagen, efter lunch blev det en tur till Ica för veckans matinköp och när jag kom hem därifrån var klockan redan 17. Och så började det regna. Till en början duggade det bara och jag gjorde mig startklar för en tur, men när duggregnet övergick till hällregn, ja, då lagade vi lördagsmiddag istället. Så fick det bli.

Så idag var det dags för långrunda och den skulle INTE ställas in. Absolut inte på några villkors vis. Andreas tjingade förmiddagspasset och sprang iväg - tuffare än Stålmannen!

Ja, så här såg han ut före start. 1 timma och en kvart senare var han tillbaka och hade sprungit drygt 15 kilometer. Inte lika tuff! Men bra jobbat. Eftermiddagspasset närmade sig och vid 15 var det min tur att springa av mig. Och herregud vad jag behövde den rundan. Jag pratade med min pappa i telefon precis innan och min frustration gick inte att dölja - han tyckte verkligen att jag skulle ge mig ut så fort som möjligt innan han förlorat sin svärson. Ja, det är inte lätt att leva med en motionär!

Så det bar iväg med knäskyddet i ena handen och en vattenflaska i den andra. Eftersom jag skulle springa runt, runt, tänkte jag att jag skulle lägga flaskan och skyddet på ett gömställe, så skulle jag inte behöva springa med det irriterande vätskebältet.

Här ligger min stash, väl gömt för förbipasserande. Jag valde en grön flaska för att den inte skulle synas i skogen, haha, det gick ju sådär.

Ja, så började jag avverka mina varv. Det första gick bra, jag kände mig glad och lätt och även om rumpan gav sig till känna, gjorde det inte jätteont. Lite ont får man ju räkna med. Andra varvet gick också bra och nu hade jag kommit upp i 11,6 kilometer - ett kraftprov, men med färre backar. 

Inför tredje varvet tog jag på mig knäskyddet. Jag vågade inte chansa. Men nu gick det lite tyngre. Det var kvavt och jag var trött i kroppen. Men när jag kom till Slussarna igen hörde jag någon skrika "heja, heja". Jag blev så paff att jag inte riktigt fattade vad som hände, men så såg jag att det var Lily som stod där och ropade glatt. I handen hade hon dessutom en flaska Fanta med en liten varm slurk kvar som hon hade sparat till mig...

Jag sprang till mitt gömställe och hämtade vattenflaskan och sedan satte vi oss vid grusplanen och pratade lite. Det var nog bra att Andreas och Lily dök upp för annars hade nog försökt mig på ett varv till och det hade inte varit så bra för vare sig knä eller bak. Lily var däremot inte så nöjd att jag satt bredvid henne och gav henne en svettig puss på kinden.

Totalt blev det 17 kilometer i 5:30-tempo. Och det var inget fel på flåset, bara lite trött i kroppen. Lite styrketräning på SSS-passet i morgon bitti sitter nog bra i benen.

När jag kom hem åt jag den här smoothien som blev kvar från frukosten med lite granola i. Gluten- och mjölkfri. 

Den är supergod och bara för att det är söndag så bjuder jag på receptet:

Jag tar en eller två bananer, ungefär 2-3 dl frusna hallon och blåbär och en burk kokosmjölk. Släng allt i en mixer och kör runt. Färdig! Ett tips är att kolla på kokosmjölken hur mycket kokos det är i den. Om det är för "hög halt", kan det smaka lite väl mycket kokos, även om det förmodligen är mer valuta för pengarna med hög kokoshalt och mindre vatten.

Ja, det får avsluta söndagens inlägg. Nu ska jag rulla på min skumrulle och knåda min skinka. Imorgon blir det tidig uppgång och pass på Active före jobbet. Härligt att hösten har kommit igång igen - eller hur?

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Dags för Slussvarvet

15 Augusti

Ok, så här ligger det till. Jag har fortfarande ont i rumpan och Alliansloppet närmar sig, men just nu ser det ut så här:

Den här bilden tog jag precis efter mitt tredje fall och tyvärr har det inte blivit så mycket rullande sedan dess. Jag har varit ute på kortare rundor men det gör ont i min bak. Nu är det bara en vecka kvar innan det smäller. Vi får väl se hur det går.

Sedan är det Lidingöloppet. Sex veckor kvar och även om jag tycker att det går ganska bra nu när jag springer så behöver jag träna upp styrkan i benen. Mathias har uppmanat mig att ta det lite lugnare just nu och kanske någon vecka till, men som det känns nu måste jag börja öka. Sex veckor kvar betyder fyra veckor av lite hårdare träning och sedan två veckor med nedtrappning inför loppet. Så min plan, som kanske är lite väl optimistisk, ser ut så här:

Den här helgen: lördag 6 kilometer (Slussvarvet), söndag 20 km.

Vecka 34: ett långpass på 23 kilometer, ett terrängpass 8-10 kilometer och ett backintervallpass.

Vecka 35: Långpass 25 kilometer, ett terrängpass 8-10 kilometer och ett backintervallpass.

Vecka 36: Långpass 27 kilometer, ett terrängpass 10-12 kilometer och ett backintervallpass.

Vecka 37: Långpass 29 kilometer, ett terrängpass 10-12 kilometer och backintervaller

Vecka 38: Distanspass 15 kilometer, ett terrängpass 8-10 kilometer och backintervaller

Sedan är det bara vecka 39 kvar och då gäller det att spara på krafterna inför lördagens utmaning. Men det ska ändå springas lite – lugnt och sansat. 

Dessutom är planen att fortsätta med morgonpassen på måndagar hos Active för att få lite extra styrka i ben och bål. Ja, hur tycker ni att det låter, inte så tokigt, eller hur? Har ni andra tips och synpunkter är det bara att höra av er i kommentarsfältet. Jag vet att det är ambitiöst och ni ska se Andreas min när jag berättar om det, men jag tror att det är bättre att ha höga ambitioner för då kanske man hamnar någonstans i närheten i alla fall.

Hur har det gått den här veckan då? Jo, jag började starkt på Active i måndags med styrka. Underbart att vara tillbaka och det gjorde gott. Jag fick träningsvärk både här och där och även om det gjorde ont i baken med alla knäböj så tror jag att det stärker i det långa loppet. Sedan tog livet och jobbet över några hektiska dagar så mitt andra pass den här veckan hann jag inte med förrän i torsdags. Då valde jag att springa hem från jobbet. Eller ja, min kollega Camilla körde mig till Onsjö golfklubb, så sprang jag hem därifrån – nästan exakt 10 kilometer. 

Regnet hängde i luften när jag gav mig av och när jag sprang genom golfbanan såg himlen ut så här:

Ursäkta tummen, det är inte så lätt att hålla fingrarna i styr när man springer och fotograferar samtidigt... Men när jag kom bort till Överby såg det ut som att ovädret gick åt andra hållet och jag trodde att jag skulle klara mig. Och det gjorde jag ända till Överbyrakan. Någonstans på mitten började dropparna komma och vinden tilltog. Men det var ändå ganska härligt, och när jag sprang där längs kanalen vid Spikön kom jag att fundera över Jonas Colting. Ni vet triathleten som precis har kommit i mål Göteborg efter att ha simmat hela vägen från Stockholm - allt för välgörenhet. Herregud, vad han har kämpat. De sista dagarna verkar ha varit en ren pina med regn, rusk, vågor i Vänern och ström i Göta älv. Så det där med att springa med lite regn, det var nog inte så illa trots allt. 

Vill ni se lite filmer och uppdateringar från hans äventyr kan ni följa honom på Facebook. Jag hade turen att stöta på honom på Quality Hotel i veckan när han skulle äta lunch. Han var väldigt pratglad och berättade om sina äventyr. Sen hoppade han i vattnet igen och simmade vidare mot Trollhättan - en riktigt hjälte!

Nog om det, jag sprang i alla fall hem och möttes av glada barn och matdoft. Andreas hade lagat nudlar med någon köttfärsthaigryta. Gott!

 

Och precis när vi satt oss ner vid matbordet öppnade himlen sig igen. Det ösregnade och jag var glad att jag kom undan med bara några droppar.

Ser ni vilken fin frisyr man får när man springer i regnet, lite slickat, om man säger så!

Så var det två saker kvar att ta upp. Det första är ett bokinköp jag gjort.

Jag hämtade den på posten i dag efter flera dagars väntan. En bra bok, men tyvärr blev jag lite besviken, jag trodde bestämt att den innehöll ett träningsprogram för Lidingöloppet, men jag hade fel. Jag följde den här bokens program inför Stockholm marathon i fjol och jag gillade programmet. Av någon anledning trodde jag att det fanns ett program för Lidingö också. Jaja, den är bra ändå, med mycket goda tips.

Och sist men inte minst:

Slussvarvet! Loppet som samlar in pengar till Cancerfonden går av stapeln i morgon klockan 11.00. Både jag och Andreas ska springa den 6 kilometer långa banan. Ska bli kul, det är alltid roligt att springa för en god sak. Kom dit och heja om ni har tid. 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Snabba fötter och ösregn

17 Augusti

Ja, här kan jag sitta och vänta på att regnet ska ge med sig, men det lär nog dröja. Jag hade tänkte mig en 2-milsrunda mellan klockan 10 och 12, för enligt SMHI i går kväll skulle det bara vara mulet på förmiddagen - inget regn. Men vem kan lita på SMHI? Jag har visserligen inget emot lite regn, men när det öser ner, som det förmodligen kommer göra resten av dagen, då är det lite för mycket för att man ska kunna vara ute på ett långpass. 

Så jag får helt enkelt byta plats på träningen. I eftermiddag försöker jag mig på SSS-passet på Active i stället och så kör jag långpasset i morgon kväll - för enligt SMHI ska det bli halvklart då...

Så i väntan på nästa träningspass tänkte jag passa på att skriva lite om Slussvarvet i går. Det var en härlig tillställning med både sol och regn. Friskt i luften, men ändå varmt. Och framför allt en god stämning. Innan loppet satte igång var det dags för uppvärmning med Friskis och Svettis.

Jag brukar tycka att det känns lite konstigt med gympauppvärmning. Nu menar jag inte speciellt för Slussvarvet utan alla lopp. Varför är det gympauppvärmning när det finns en hel del uppvärmningsövningar som lämpar sig bättre för just löpning. Jaja, inget att hänga upp sig på, men ändå en fundering.

 

Jonas och Andreas tog allvarligt på uppvärmningen och Sandra var glad och förväntansfull inför loppet.

Ja, så gick starten. Jag stod och tjatade med folk, som vanligt, så jag fattade inte vad det var som small, men någon sekund senare var vi igång. Starten gick från grusplanen i backen mellan Gamle Dal´n och Slussmuséet, så alla fick bekänna färg direkt från början. Sedan sprang vi längs kanalen in mot stan och precis innan Klaffbron, svängde vi vänster över den lilla bron och tillbaka på den lilla grusvägen mot kyrkan. Jag kände mig ganska stark i början men var osäker på hur jag låg till eftersom jag inte hade min klocka med mig. Min tanke var nämligen att se det som en liten, trevlig men lugn runda. Men jag sprang nog på rätt fort för när jag närmade mig Klaffbron kände jag mig ganska trött och andfådd. Men, vid kyrkan var det dags för vatten och jag fick nya krafter. Sprang om en hel del folk och det kändes bra. 

När vi kom till Västergärdet svängde vi ner mot kraftstationen och Kärlekens stig och i den långa backen nerför lyckades jag samla på mig en hel del energi. Så när väl stigningen på Kärlekens stig började, kändes det bra. Ja, och sen var loppet slut. På sluttampen stod Saga och Lily tillsammans med kompisen Emma och Nettan och hejade på oss. Det är alltid roligt när mina juveler är på plats. Och trots att jag hade hörlurarna i öronen så hörde jag något om plats nummer två. Men jag tänkte att det gällde nog inte mig. 

Jag sprang mot backen innan målet och där stod Lars Johansson och skrek "spurta". Jaja, det kan jag väl, tänkte jag. För jag var inte speciellt trött. Så jag sprang som en tok uppför backen, mest på skoj, och precis innan mållinjen sprang jag förbi en tjej som legat framför mig ett tag. Jag gick runt en stund och efter en tag gick det upp för mig att jag var nog första tjejen in i mål. Hm, jag är inte 100 procent säker, men ja, det var nog faktiskt så. Spelar väl egentligen ingen roll, men lite kul är det ju ändå, speciellt eftersom jag inte hade en blekaste aning om det förrän flera minuter efter målgång.

Först i mål av alla var Martin Rosendahl. Riktigt roligt, tycker jag. Jag visste inte ens att han sprang så mycket, men där ser man - i de lugnaste vatten... Grattis Martin, säger jag i alla fall! Andreas också gjorde bra ifrån sig och kom på fjärde plats. Ja, vi var väl ganska nöjda båda två!

 

Mari-Louise kämpade på för att hålla sonen Felixs tempo. På den andra bilden ser vi Johan som även sprang Kraftprovet i år och ska ta sig an Lidingöloppet i september. Han var mycket nöjd med Slussprovet. Daniel brukar också vara en hejare på att springa men dagen till ära var det han som tog hand om barnen.

Ja, det var årets Slussvarv, roligt och härligt och framför allt - vi sprang för en god sak. 60 000 kronor till Cancerfonden, det är väl en anledning så god som någon för att ge sig ut och springa!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

2 mil mellan skurarna

19 Augusti

Oj, oj, oj, vilken träningsvärk. Det har bara gått ett dygn, men den har redan slått ut i full blom. Men jag gillar det. Jag gillar verkligen träningsvärk, lite som att springa slutet på ett långt pass när det börjar göra lite ont i benen - då vet man att det gör gott!

Så här såg det i alla fall ut i måndags:

Styrka-,stabilitet- och smidighetspass på Active. Mathias Brunberg hade satt ihop lite nya övningar och de passade mig perfekt. Som ni ser på bilden var det utfallssteg bakåt, och trx-sittups med vridning (jag hittade på det namnet för övningen). Dessutom gjorde vi plankan med händerna på en medicinboll och sedan drar man ett knä åt gången mot armbågen. Fjärde övningen var enbensknäböj med vikt. Ja, ni hör, inte konstigt att jag har träningvärk. Grymt bra pass, Mathias!!!

Att jag dessutom hade sprungit 21 kilometer kvällen innan gjorde ju inte att jag var speciellt smidig i kroppen. Men efter styrkepasset kändes det däremot mycket bättre. Ja, just det, 21 kilometer. Jag skrev ju i mitt förra inlägg att jag skulle hoppa över löpningen under söndagen på grund av regnet och istället köra ett SSS-pass på Active. Men så blev det alltså inte. VId lunch tog Andreas på sig sina löparkläder och gav sig ut. Fyra varv runt kanalen senare, och inte en droppe regn, kom han tillbaka och då tänkte jag att jag kan ju inte vara sämre. Så mina löparkläder åkte på och jag sprang i väg, glad i hågen.

Det var friskt i luften och mycket syre, regn har ju faktiskt den positiva egenskapen att det bidrar till härlig luft när man springer. Jag kände mig lätt i stegen och första varvet gick som en dans. Även andra varvet var ok, men när jag närmade mig slutet började jag få känningar i knät. Men förberedd som jag var hade jag tagit med mig mitt knäskydd så inför tredje varvet var det på plats.

Jag vill försöka undvika knäskyddet så mycket som möjligt, dels för jag inbillar mig att jag tränar upp musklerna bättre utan knäskyddet och dels för att det är mycket bekvämare att springa utan.

Under tredje varvet började det kännas i benen, då hade jag kommit upp i 15 kilometer och jag var riktigt nöjd när jag kom till Klaffbron och det blev broöppning på grund av den här filuren:

Tack Elke D för några minuters välförtjänt vila. Det roliga med att springa runt kanalen är att man möter folk som är ute och går runt kanalen. Man hinner möta dem flera gånger. En del ser lite konfunderade ut, det är som om de tänker "har inte jag mött henne förut". Medan andra ler igenkännande. 

Väl i mål efter tredje varvet fick jag fuska lite med flytande gel.

Ja, det hjälpte lite grann. Jag svalde ner det med vatten och sprang vidare - nu var det bara sista varvet kvar. Mitt mål var 20 kilometer och med tanke på att jag sprang 17 kilometer förra helgen ville jag inte springa längre än 20 - man måste öka distansen ansvarsfullt. Så när jag såg på klockan att jag hade sprungit 21 kilometer började jag gå i stället. Jag hämtade min väl gömda vattenflaska och traskade hemåt. Totalt 21 kilometers löpning i 5:40-tempo och 2,5 kilometers promenad blev det till slut. Inte illa för att vara en regnig söndag. Och kan ni tänka er - jag fick inte en endaste droppe på mig. När jag kom hem började det däremot ösregna igen. Ibland har man tur.

Men det är inte utan att det känns i kroppen när jag sprungit över 2 mil. Nu måste jag öka distansen varje helg med minst tio procent. Nästa söndag står det 23 kilometer på mitt ihopsnickrade schema. Tips på bra rundor, utan asfalt, tas tacksamt emot.

I dag blir det vila, men imorgon ska vi på't igen. Då tänker jag springa backintervaller och har jag tur får jag lite hjälp av Andreas. Han springer i backen vid Olidanstationen varje onsdag med ett killgäng. Märk väl, bara killar. Så om jag ska vara med där får jag klä ut mig. Men jag tror inte det är någon "officiell träning" med killarna imorgon så jag kanske kan lura med mig själv. Vi får väl se hur jag lyckas. Annars får jag väl springa i backe själv, det är inte mer med det. Tjingeling!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Ingen allians för mig

22 Augusti

Det började ganska bra, men slutade med ett brak. Jag tyckte att jag var ganska stadig, och det var kul att rulla iväg på skidorna. Men så hände något. Jag föll handlöst ner i asfalten och slog mig i baken. F....n ta den som ger sig, tänkte jag och rullade vidare. När andra fallet kom hade jag högre fart och smärtan var betydligt värre. Jag kämpade för att få luft, men jag tänkte banne mig inte ge upp. Bit ihop och kom igen, sa min äldsta dotter, Saga, och det var precis vad jag gjorde. 

Så kom tredje dunsen i marken - på samma ställe. Nu sa baken ifrån ordentligt och jag hamnade på Mathias Brunbergs bänk. Du kan åka Alliansloppet, men du får ta det försiktigt, sa Mathias och konstaterade att jag fått ett rejält slag mot bäckenbenet. 

Sedan dess har jag åkt kortare sträckor med rädslan hack i häl för att jag ska vurpa igen. Och frågan infinner sig - när ger man upp? Under veckan som gått har jag haft siktet inställt på lördag och Alliansloppet, men smärtan i baken finns fortfarande där. Trillar jag igen är Lidingöloppet i fara och det vill jag inte riskera. Så svaret på frågan om när man ger upp får ni nu. Härmed ger jag upp, jag är besegrad av min bak och rädslan för att trilla igen. 

Men jag ger inte upp rullskidorna, jag ska tillbaka i sadeln och få det att funka, men inte nu. Kanske senare i höst. "Det är roligt att åka rullskidor när man behärskar det", sa Alliansloppets Magnus Larsson, när jag gav honom beskedet om att jag fegar ur. Och jag tror att han har rätt, det är kul och det är grymt bra träning. Så vi får väl se - bli inte förvånade om ni ser mig rulla omkring på Överbyrakan en mörk oktobereftermiddag. Tills dess ska jag leta efter ett par vadderade byxor som håller för rejäla fall.

Lycka till alla andra som ska köra imorgon - jag är imponerad över det ni gör!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

En timme i skogen

24 Augusti

 

Oj, oj, oj, vad det öser ner. Det finns ju tydligen inget stopp på det här regnet. Funderade över det innan och insåg att det har faktiskt regnat sedan jag började jobba den 4 augusti. Hela augusti, med andra ord. Ja, ja, man får väl vara glad över att det inte regnade så här på semestern i alla fall. 

Men det är inte bra för löpningen, även om lite droppar härdar och stärker. Men det här är lite väl mycket. Just nu är Andreas ute på sin långrunda och han måste se ut som en våt, närmast dränkt, katt vid det här laget. Själv sitter jag i uterummet och hör regndropparna mot plasttaket. Med en filt och lite kaffe mår man ganska bra, faktiskt. Fast egentligen gör jag inte det. Jag har något i kroppen, och jag känner mig helt slut. Jag kände av det redan igår men jag och Andreas gav oss ut på en runda i alla fall. När vi kom till Kärlekens stig sa egentligen min kropp ifrån, men jag tänkte att det var nog bara det höga tempot jag höll i och med att Andreas var med. 

Vi hade fått till ett pass tillsammans och planen var att springa ett par varv på Träbrostigen och Kärlekens stig och sedan upp till Alberts för att hämta bilen. Vi firade nämligen 5-årig bröllopsdag i fredags (blommorna på bilden högst upp fick jag av Andreas) och var där på fredagsmys - kan rekommenderas, det var riktigt gott.

I alla fall kände jag mig lite trött där på Kärlekens stig, men när vi gav oss på Träbrostigen kändes det lite bättre.

Vi parerade mellan rötter, stenar och lera. För det är ganska blött i skogen efter allt regnande. Men det var kul, man är så upptagen med var man sätter fötterna att man inte har tid att fundera över om man är trött eller inte. Bra för mig!

Här står Andreas och posar under ett träd. Det kom en liten skur så vi tog skydd här. 

Sedan var det dags att springa ner till Kärlekens stig och tillbaka upp på Träbrostigen. Den här gången drog Andreas iväg och jag sprang på i mitt tempo. Han är som bekant lite starkare än mig - men bara marginellt!

Två varv avklarade och vi insåg att tiden vi hade för löpning började ta slut. Lily skulle hämtas på ett kalas så det var bara att springa tillbaka längs träbrostigen, ner till Kraftstationen och trapporna upp till Insikten. Därifrån sprang vi bort till Oskarsbron, över bron och trapporna upp mot Forngården.

Då öppnade sig himlen igen och vi fick återigen ta skydd under ett träd. Den här gången ville det däremot inte ge med sig så när vi stått där ett tag insåg vi att det bästa var att lägga in en högre växel och springa mot Alberts. Genomblöta och trötta åkte vi och hämtade Lily på kalaset. Totalt sprang vi 9 kilometer och det tog ungefär en timma. Det är så himla roligt att springa i skogen, jag tyckte inte det förr, men nu har jag fått smak på det. Jag gillar asfalt också, och det bästa är att man behöver inte välja, bara att göra både och.

Jag tog en snabb dusch när vi kom hem och fick bort leran från benen. Och sedan satte tröttheten in. Jag var så trött att jag somande i soffan och repade mig inte under hela kvällen. När jag vaknade i morse hade jag känningar i halsen, men det kan lika gärna vara halsbränna. Däremot har jag varit trött, dåsig och lite illamående hela dagen, så något är det som cirkulerar i kroppen. Därmed inget långpass idag, jag får skjuta på det tills jag känner mig något bättre - kanske imorgon kväll, vem vet. 

Tills dess tänker jag vila och den största ansträningen lär bli att åka till Sylteaffären och köpa ingefära. Sedan tänker jag dricka ingefärste i hopp om att motarbeta eventuell förkylning. Håll tummarna för att det bara är en tillfällig svacka som är borta imorgon. Tills dess - ha en skön söndag i ösregnet!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Äntligen lite sol… och regn

26 Augusti

Har ni sett, något stort gult som lyser på himlen. Välkommen tillbaka solen! Man blir ju på så gott humör.

Och jag mår ganska bra igen, här är dunderkuren:

Lite ingefära i en kopp te gör susen. Jag vet inte riktigt vad det var med mig, men ingen idé att rota i det, nu har jag fått tillbaka energin. Så i går kväll åkte springskorna på och jag gav mig ut i den friska luften. Just då var det ganska klart på himlen, men jag kom inte längre än till Spikön förrän det öste ner. Det såg ganska konstigt ut eftersom det var nästan helt blått runt omkring mig men precis ovanför mitt huvud hade ett svart moln parkerat sig. Och det hade verkligen bestämt sig för att stanna där. Jag ställde mig under ett träd och där blev jag stående en ganska lång stund.

Här stod jag och blickade bort mot järnvägsbron och regnet öste ner. Till slut lättade det och jag sprang över den lilla bron, men då satte det igång igen och jag fick ta skydd under ett nytt träd. Ja, jag svor rätt mycket där under trädet - kan det aldrig sluta regna!

Men till slut gjorde det det och jag sprang vidare. Nu blev det plötsligt varmt och skönt och friskt i luften. Steget kändes lätt och jag kutade på. Planen låg på 23 kilometer så jag försökte hålla 5:30-tempo och det gick bra. Jag sprang förbi Överby, ut mot Onsjö och vidare bort mot Brinkebergs sluss. Några hundra meter innan jag kom fram visade klockan på 11,5 kilometer - dags att vända. 

Jag stannade och drack vatten och åt lite Risentakaka med semsamfrön. Och kan ni tänka er, stegen kändes fortfarande lätta och solen sken. Helt underbart!

Det var så vackert ute. Med solen i ögonen sprang jag längs vägen mellan Brinkebergs sluss och Onsjö golfbana. Fälten är gula och fina och himlen var blå. Det här är ögonblick som lätt fastnar på näthinnan men tyvärr inte gör sig lika bra på bild. 

Jag fortsatte färden tillbaka till Överby, där det blev lite mer vatten och risentakaka. Och tänk, det gjorde inte ont någonstans. Inte förrän jag hade passerat 21 kilometer, längs kanalen i Trollhättan, började det kännas i benen. Men då var det ju bara två kilometer kvar. En runda att minnas - totalt 23 kilometer i 5:40-tempo. Jag måste fortsätta att öka några veckor till innan Lidingö, men igår fick jag i alla fall hopp om att det kommer att funka. Och då blir man glad. 

Nu kommer vi förhoppningsvis få njuta av sol och värme några dagar så mitt tips är - spring! Passa på innan höstregnet kommer!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Tips inför Lidingö

02 September

Vab, du ljuvliga påfund. Vad vore vi utan sjuka barn. Lite ironisk är jag, det börjar bli långtråkigt nu att vara hemma med sjuka barn. Men då kan man roa sig med att balansera på en balansplatta, på ett ben, och kasta en boll mot väggen. Roligt och bra för knät!

24 dagar kvar till Lidingöloppet och nu gäller det att suga åt sig så mycket kunskap som möjligt för en bra uppladdning. Jag brukar försöka lära mig av de som erfarenhet från att ha sprungit olika lopp och när det gäller Lidingöloppet så frågar jag naturligtvis min far... eller jag vet nog redan vad hans bästa tips är: Tigerbalsam! 

Haha, skämt och sido, har har säkert mer att komma med, men i väntan på det så googlar jag runt lite. Och här är en blogg som jag tycker gav lite bra tips. Håll till godo, alla som tänker springa!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Vad hände med löpningen?

07 September

Snacka om att gå från hårdträning till... ja, nästan inget alls. Den här veckan har varit urusel - om man ser till träningen. Men vi tar det från början.

Jag gick ju ut rätt hårt förra veckan och sprang nästan sex mil och med siktet inställt på ett backpass, ett terrängpass och ett långpass på 27 kilometer startade veckan. Måndag skulle jag ha tränat tidigt på morgonen, men då var Saga sjuk så det var bara att vara hemma. Tisdag, ja, då fick jag faktiskt till mitt planerade backpass - mer om det senare. Torsdag var det meningen att jag skulle sprungit terräng, men då spelade vi brännboll med Sagas klass istället. "Jag tar det på fredag", tänkte jag, men då kom jag iväg från jobbet för sent och Andreas skulle ut med sina gamla Saab-vänner så det fick bli en kort promenad med Saga i stället. 

Lördag infann sig och då startade vi dagen med firande av Saga som fyllde 10 år. Redan vid 09.00 var vi på Älvhögsborg för säsongsstart av simskolan och simträning. Efter lunch anlände födelsedagsgäster och i dag har vi haft ännu mer kalas och gäster. Tårta, ljus, trevligt sällskap och god mat. Men ingen träning. I morse vaknade jag dessutom med ont i örat och ner i halsen och jag håller just nu tummarna för att det är min migrän som spökar. Ja, jag vet att det låter konstigt, men ibland sätter det sig konstigt på mina ögon och ner i hela vänstra huvudhalva. Jag är inte som alla andra...

Men det blev i alla fall ett backintervallpass i tisdags och sjutton vad jag sprang. Ner till Gamle Dal'n och därifrån kutade jag upp i backen mot museet och lunkade tillbaka. En minut tog varje intervall och jag körde åtta stycken. 

 

Ser ni vilken vacker kväll, det var varmt och skönt och inte ett regnmoln i sikte. 

Efter mina intervaller sprang jag längs älven ner till nedersta slussen och tog trapporna upp till mellersta slussen. Det var riktigt jobbigt. 

Upp, upp och upp. Jag tog varje tillfälle att kuta i backar som kom i min väg och när jag sprungit i trapporna sprang jag över slussen och satsade upp för den här:

Mycket brantare än så här blir det inte. Jag sprang så fort jag kunde och fortsatte till vänster och ner mot Skoftebyn. Jag stannade inte förrän det gick nerför igen. Ja, sedan var det bara ett par backar kvar innan jag var hemma. Backlek, skulle man kanske kunna kalla passet.

Men det var som sagt det enda passet den här veckan. Fy skäms på mig, nu måste det bli bättring. Hoppas det onda i örat och halsen är borta imorgon för då har jag planerat att springa till jobbet och sedan springa hem på eftermiddagen. Vi får se om planen håller. Väskan är i alla fall packad.

Ett sista tips. Jag har läst en bok till. Det har tagit några veckor eftersom jag bara hinner läsa när jag går och lägger mig och då somnar jag ganska fort. Men den här boken var fantastisk. Läs den.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Tillbaka på starka ben

14 September

 

Riktigt halsont eller inte, det ska jag låta vara osagt, men något konstigt var det. Och det satt i - i sex dagar. Till slut trotsade jag hela grejen och tänkte "nu får det bära eller brista" och så gav jag mig ut på ett långpass. Snacka om utrensning, och peppar, peppar, men än så länge känns det bra.

Vad gör man då, när man inte kan springa - på över en vecka. Ja, i mitt förra inlägg gav jag förslag på både det ena och det andra och den här veckan har jag också gjort saker för att skingra tankarna. Jag har bland annat jobbat mycket, varit med Saga en halv dag i skolan och lärt mig mycket om ärtplantering. Jag har målat naglarna och spelat shuffleboard på Buddy's för första gången i mitt liv. Jag har njutit av flera glas vin och jag har gått en och annan promenad. 

Men som sagt, det finns en gräns då det inte håller längre, då man måste bestämma sig. Ska jag hålla på med allt det här konstiga eller ska jag springa? Svaret blev naturligtvis - springa!

Men först måste jag berätta om hur det gick med min fråga till Runners worlds löparcoach, L-G Skoog. Jo, det gick alldeles utmärkt, tackar som frågar. Så här svarade han på hur jag skulle lägga upp min träning inför Lidingöloppet när jag nu har drabbats av en förkylning ett par veckor innan.

Hej Jenny
Trist som faan att bli sjuk så tätt inpå. Kolla i Runners world de senaste numren. Där har jag skrivit artiklar om Lidingö förberedelser.
Men i korthet:
Kör ett långpass på 22-23 km i helgen.
Lägg in ett pass långbacke 8x90 sek
Och långintervall 4x3 km terräng

Vila mån och tors samma vecka dom loppet
Mvh
LG

Kul, eller hur! Jag fick svar, det trodde jag faktiskt inte. Om ni vill få fler tips av L-G Skoogh eller läsa hans tips inför Lidingö så finns han på Runners Worlds hemsida eller läs hans blogg.

Ok, så det betyder långpass i helgen. Check, redan avklarat. När jag vaknade på lördagsmorgonen kändes det lite i halsen men som sagt, jag hade fått nog. Så jag bestämde mig för att springa. Saga skulle ha kalas för sina tjejkompisar på Quality Hotel så jag packade väskan och tog med mig mina springkläder. Planen var att springa hem från Vänersborg och fortsätta upp i Strömslund, ut mot Hjärtum, vika av ut på Edsvidsleden och sedan över Hängbron och Kärlekens stig hem. Enligt L-G:s rekommenderingar var det 22-23 kilometer som skulle kutas, men jag hade inte en aning om hur lång rundan skulle bli. Det får bli som det blir, tänkte jag. Trots allt var det ju den första rundan efter förkylningen (och det var INTE LG:s tips att göra så).

Hej då, familjen!

När kalaset var över, och jag hade stoppat i mig en medhavd smoothie, sa jag hej då till mina nära och kära som hoppade in i bilen och åkte hem. Jag, däremot, tog på mig mina kläder, satte hörlurarna i öronen, startade klockan och började springa. Jag var stum i benen efter allt vilande, men sakterliga började jag mjukas upp. Och benen ville springa, det märktes. Den första milen höll jag ett tempo på 5:20 trots att jag förgäves försökte sänka farten.

Efter Onsjö golfbana och in mot Överby stannade jag och tog den här bilden. Vistst är det lite lustigt med två stolpar som bara står där vid den gamla ruinen. Jag börjar alltid fundera över vad det varit här förr och vilka människor som levde här. Lustigt!

Jag fortsatte genom shoppingområdet och tog mig an Överbyrakan med liv och lust. Det var varmt och härligt, men vi det här laget började jag bli rejält törstig. Jag hade tagit med mig vätskebältet men glömt att ta med flaskorna... Nödlösningen fick bli en vattenflaska som Andreas och tjejerna placerade ut efter en mil - alltså i slutet av Överbyrakan.

 

Det var en fröjd att hälla i mig det här vattnet när jag kom fram. På armen hade jag mitt knäskydd eftersom jag inte vill springa med det om det inte gör ont. Och efter en mil var det fortfarande ok.

Så jag sprang vidare glad i hågen, med vattenflaskan i handen. Jag sprang upp mot Källstorp och Strömslund och avverkade hela Albertsvägen och fortsatte ut mot Hjärtum. Efter lite backar upp och ner började det kännas i benen. Kom ihåg att jag inte hade sprungit på 1,5 vecka. Vid 13 kilometer var jag tvungen att sätta på mig knäskyddet och det kändes genast bättre.

Sedan bar det av in i skogen längs Edsvidsleden. Här är det verkligen kul att springa, men jag var trött i benen och det gick en hel del utför så det var svårt att hålla ett högt tempo. Så här i efterhand är jag glad att jag inte trillade och slog mig för det är mycket rötter och annat som sticker upp här och var.

Och till slut kom jag ner till vattnet på andra sidan Gamle Dal'n. Det är så vackert här. Jag var tvungen att stanna till en stund och tvätta händerna i det kalla vattnet. Helt underbart. 

Ja, sen var det bara att springa bort till Hängbron, över till Kärlekens stig och bort till Gamle Dal'n. Bara och bara, det är rätt backigt här och jag var ganska trött. Jag tryckte i mig en energigel och tog mig upp för alla backar till Slusscaféet. När jag kom hem var jag rejält trött och våra vänner Lars, Karin och Maja som var på besök, var nog rätt chockade över vad jag utsätter mig själv för. Men, efter bara ett par minuter hade jag återhämtat mig och var på g igen.

En härligt runda, men jag blev trött. Totalt sprang jag 21 kilometer på asfalt, stigar, terräng i både upp- och nerförsbackar. Ja, jag försöker tänka att tröttheten beror på att jag har varit lite krasslig den senaste veckan. Jag sprang faktiskt 25 kilometer för två veckor sedan utan några större problem. Nu gäller det att springa i backar och i terräng och trappa ner successivt. Naturligtvis kommer jag att följa L-G Skoogs råd som jag fick.

Nu ska vi iväg på nästa kalas - Lily ska bowla på Buddys med sina kompisar. Ingen vila, ingen ro. Håll er nu friska så hörs vi till veckan, då jag tänkte prata lite om fördelarna med att leva glutenfritt!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (7 st)

Får man ångra sig?

16 September

Det brast! "Det får bära eller brista", sa ja i lördags och trotsade mitt halsonda med en tvåmilsrunda. Så här i efterhand, när jag är klok och sitter här med facit i hand, kan jag väl konstatera att det var ett konstigt beslut. Bära eller brista? Hm, som sagt det brast.

På söndag kväll, typ samtidigt som de första rapporterna från vallokalerna kom, då kom även det halsonda smygande igen. Och den här gången handlade det om fullt blås! Jag vaknade på måndag morgon med värk i hela vänstra huvudhalva

Idag har jag till och med varit hemma från jobbet och det händer inte ofta. Jag har vilat, sovit och tittat på skräp-tv. Och i all desperation över min situation, 1,5 vecka innan Lidingöloppet, mixade jag ihop en nyttobomb - vi kallar den Powersmoothie. Den innehåller kokos och ingefära mot virus, nyttiga blåbär och hallon och en rejäl skopa chiafrön - bra för allt! 

Med lite kokosflingor och min granola blir det här som godis. Nu får vi hoppas att den gör susen. Håll tummarna!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Aj, aj, aj

21 September

Ja, vad tror ni, tror ni att det halsonda är borta? Nej, helt rätt, det sitter som ett fastklistrat plåter i halsen som verkligen inte vill gå bort. Ni vet ett sånt där segt klister som gör ont att riva bort. Och det konstiga är att det kommer och går, det är inte där hela tiden. Är det psykologiskt, finns det inte egentligen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är helt verkligt. 

På vårdcentralen sa de att jag skulle dricka vatten och käka alvedon och om det inte hade gått bort på torsdagen så skulle jag höra av mig. Men på torsdag morgon kändes det lite bättre, det var inte borta, men helt klart bättre. Så jag ringde aldrig. Och på fredagen var det i stort sett samma läge men jag hade aldrig tid att ringa. Så nu sitter jag här på söndag och funderar över livet. Blir det något Lidingölopp, eller inte? Det hade ju varit kul att få träna i alla fall en gång till innan det är dags. Ja, vi får se hur det går. 

Under tiden som jag väntar håller jag på att bli knäpp. Jag har så mycket energi i kroppen som jag inte vet var jag ska göra av och det gör mig irriterad och deprimerad. Nu märker man vilken endorfin-junkie man är. Och så klart, hur viktigt det är för människan att få röra sig för att må bra.

Så i går gick jag och Saga en långpromenad. Det var jättemysigt och solen sken på oss.

En och en halv timme var vi ute och traskade längs kanalen, stigar och i skog. Saga har samma rastlöshet som jag så promenader är jättebra för henne. Och så får vi tid att prata om allt möjligt - oslagbart!

Men hoppet är väl det sista som överger människan. Om det nu trots allt blir så att jag står där på startlinjen på lördag, ja, då vill jag vara förberedd. Och matmässigt kan jag ju faktiskt förbereda mig precis som vanligt, trots halsont. I morse åkte därmed juicepressen fram och vi slängde i apelsiner, morötter, lime, ingefära och de magiska rödbetorna. Apelsinjuicen gjorde vi för sig så att alla kunde dricka av den. Barnen är inte så förtjusta i rödbetsjuicen av någon underlig anledning. Men jag tyckte det blev gott och nu hoppas vi att rödbetorna gör susen för benen. 

Håll nu tummarna för att det går vägen - hela vägen. Och att det halsonda försvinner. Vi hörs i veckan!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Jag föll på startlinjen

27 September

Ja, här sitter jag med filt runt mig. När jag tog den här bilden hade jag precis åkt looser-bilen från 10 kilometerskontrollen till målområdet. Ja, jag bröt Lidingöloppet. Efter ett halvårs träning tog mitt mål slut nästan redan efter startskottet. Jag kände det direkt, jag var inte frisk. Efter sju kilometer funderade jag över hur jag skulle ens ta mig till 10 km där jag skulle kunna bryta. Med andra ord, det var ingen tvekan om att det var helt fel att springa. Men nog om det, nu ska jag äta gott och fira att Andreas tog sig i mål på 2:44:55. Fantastisk tid och jag tror att han hade mer att ge. 

En längre rapport om uppladdning, loppet och brytet kommer därmed i morgon. Ha en god lördagskväll.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Färdigältat om Lidingö

29 September

Lidingöloppet - ett otroligt vackert och extremt jobbigt lopp. Något man vill ha gjort som löpare, det hör liksom till. Men för min del fanns det en annan dimension till Lidingöloppet. En ganska löjlig sådan, men ändå. Jo, så här är det. Jag brukar ju munhuggas lite med min far och vi tävlar om det mesta - fast lite på skoj. För många år sedan, typ på stenåldern, så sprang även han. Han och vår granne Kalle, kutade runt som två jagade kaniner och sprang lopp härs och tvärs i Sverige. Jag tror att de hade riktigt roligt och visst kan det ha smittat av sig på mig. Ja, nu är det ju så att jag har väl i stort sett klarat av alla lopp som min pappa sprang, och som fortfarande går att springa ska tilläggas. Alla utom ett - just det, Lidingöloppet. Det är det sista loppet som han kan raljera om. Därför kändes Lidingöloppet väldigt viktigt.

Så ni förstår att det retar mig lite extra när jag tvingades bryta. Nu kommer han tjata om det här i tid och otid. Men jag får väl bjuda på det, helt enkelt. Nog om det, nu ska jag älta Lidingöloppet i resten av inlägget och sedan tar vi nya tag och går vidare. Sedan nämner vi inte det loppet en enda gång till det här året.

Som ni vet hade jag ont i halsen och det hade suttit i i flera veckor. Men på onsdagen innan loppet kändes det plötsligt bra. Min arbetskompis Camilla trodde att det var mentalt för att jag skulle kunna springa, men jag trodde helt seriöst att basilusken jag drabbats av hade lämnat mig. Så jag började hoppas på att kunna springa, trots att jag inte hade sprunigt värst mycket som uppladdning. Vi styrde mot Stockholm och åkte vi ut till Lidingövallen för att hämta våra nummerlappar.

Ser ni vad nöjda och glada vi ser ut?

Nästa morgon laddade vi med långfrukost och jag åt min sedvanliga gröt. Jag är så trött på gröt så jag tror att jag dör. Jag brukar ha hallon och blåbär på men nu satsade jag på socker och kanel, allt för att få i mig den.

Andreas kör lingon, som ni ser.

Tillbaka till loppet! Vi åkte ut till Lidingövallen igen och gjorde oss startklara. Det var en underbar dag, blåste ganska mycket men det gjorde inte så mycket eftersom vi var ute i skogen. Vid startområdet var det mycket folk och jag stötte på grannen Harri.

 

Det var trevligt och vi pratade tills startskottet gick och sedan sprang vi tillsammans de första hundra metrarna. Men sedan försvann Harri långt framför mig. Jag kände redan från starten att det var ganska trögt. Jag försökte hålla ett lugnt tempo och la mig till vänster i spåret. Fler och fler sprang om mig och jag tänkte hela tiden att "det där borde varit jag". Men benen kändes konstiga och det var jobbigt. Backarna avlöste varandra och när jag väl tagit mig uppför en backe var jag helt slut. Jag försökte öka tempot i nerförsbackarna, men jag kom liksom aldrig i kapp. Klockan visade på över 6-tempo och jag var chockad över att det inte gick snabbare för jag kände mig betydligt tröttare.

Så kom vi till första västskestationen. Jag drack bara vatten och sportdryck och hoppades att det skulle hjälpa mig på traven. Men inget hände. Det blev snarare värre och vid sex, sju kilometer var det riktigt tungt. Jag började se mig om efter funktionärer för vid det här laget hade jag bestämt mig - det var dags att ge upp. Men jag hittade inga. Först när jag kom fram till vätskestationen vid 10 kilometer hittade jag någon att rapportera "mitt bryt" till. Hon tog mitt chip och bad mig gå till målområdet en kilometer därifrån. 

De springer vidare, men jag svängde av åt vänster. Och där träffade jag en annan funktionär som körde looser-bilen tillbaka till målområdet. I bilen satt redan två andra som givit upp och efter att jag satt mig i bilen kom ytterligare en man som kände sig sjuk. Vi beklagade oss över vår situation hela vägen tillbaka och hittade kanske lite tröst i varandra. Vi var i alla fall inte ensamma.

Jag gick runt lite och väntade på att min överdragspåse skulle komma dit. Under tiden fick jag en filt och värma mig med och lite kaffe. De var så himla snälla alla som jobbade där. Min syster Emma rykte ut från hemmets lugna vrå och höll mig sällskap och sedan väntade vi på att Andreas skulle gå i mål. Jag kan säga att besvikelsen avtog inte när jag stod där och såg alla lyckliga och trötta löpare springa i mål.

Ni ser ju hur det skulle ha sett ut. Andreas kom i mål på 2:44:55. Grymt bra jobbat och han var riktigt nöjd. 

Ja, det var Lidingöloppet. Jag vaknade nästa morgon och började sträcka lite på benen. Innan jag insåg att jag inte hade sprungit förväntade jag mig att det skulle göra lite ont, men sedan mindes jag vad som hade hänt. Jaja. i och med det här inlägget får det vara nog. Nu sätter vi punkt för det här Lidingöloppet och ser till att vara friska nästa år. Då jäklar!

Nu väntar inga lopp. Nu ska jag i stället se till att bli frisk och sedan dra upp lite nya planer och riktlinjer. Hoppas ni vill fortsätta att följa mitt äventyr.

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (6 st)

Planlöst, härligt löpande

07 Oktober

Oj, nu finns det risk för att det här blir ett marathoninlägg, jag har nämligen två rundor och flera dagar att redogöra för. Inte för att jag har någon slags redovisningsplikt här på bloggen, men dock, jag vill ju inte utelämna några intressanta fakta. Så vi sätter väl igång direkt. Sammanfattningsvis kan jag bara börja med att säga att det är underbart att springa - så det så!

 

Lördag: Jag utlovade ju innan helgen att det skulle banne mej bli löpning på lördag, så när jag vaknade på morgonen var jag riktigt laddad. Vi packade in alla familjemedlemmarna i bilen och åkte till simningen. En bra start på helgen, tycker jag. Man sitter där och tittar och dricker kaffe medan barnen kämpar i bassängen – nästan som att titta på fiskar i ett akvarium, hihi.

När det var avklarat åkte vi hem och käkade en god hamburgare till lunch. Mätta och belåtna fick vi för oss att vi skulle titta på en ny bil - valet föll på en Mini. Nu är det inte så att vi har bestämt oss än, men vi åkte i alla fall till affären, eller affär och affär, bilsalong kanske det heter, jag vet inte. Vi provkörde och funderade och visst är den fin – men det kostar att ligga på topp. Lily var i alla fall snäll när vi kom hem och ritade en mini till mig – typ, som plåster på såren. Jag kommer förmodligen att få hålla till godo med hennes papperversion och det är inte fy skam.

Efter en kanelbulle på ett fik i stan körde vi hem och bytte om – nu skulle det äntligen ske. Andreas följde med och planen var att springa mellan 5-7 kilometer i ett överdrivet lugnt tempo. Sagt och gjort, vi gav oss av.

Ser ni min nya Adidas tribes-t-shirt. Jag fick den på Lidingöloppet, men tyvärr gjorde jag väl mig inte riktigt förtjänt av den.

Vi sprang längs kanalen in mot stan och det var riktigt varmt. Vi hade bara kortbyxor och t-shirt, men solen stekte på. Otroligt underbart för att vara i oktober. Höstlöpning en solig dag har sina fördelar, frisk luft och solsken.

Vid Klaffbron styrde vi mot Fallen och där tog vi trapporna ner till Hojumstationen. Andreas föreslog att vi skulle pausa och göra lite styrkeövningar, så det gjorde vi. Tesagt gäller, som ni vet! Efter att vi underhållit några fiskare med våra övningar ett tag, sprang vi vidare uppför backarna bort mot Insikten och vidare mot Slussarna och hem till Skoftebyn. Totalt runt 8 kilometer. Plus styrka. Riktigt bra pass och framför allt – det kändes bra. Jag hade ingen klocka med mig så jag har inte en aning om vilket tempo vi höll, men det gick lagom fort. Andreas tyckte nog att det gick för sakta, men ibland är det jag som bestämmer...

När vi kom hem gjorde jag min granola igen för att ha till söndagsfrukosten och den blev lika god som vanligt. För er som vill ha receptet så kommer det här (från den fantastiska boken "Friendly bread"):

5 dl havregryn
3 dl quinoaflingor
2 dl bovetekross
2 dl nötter eller mandel
1 dl kokosflingor
1 dl solrosfrön
1 dl pumpakärnor
1/2 fibrex

2 dl vatten
1/2 dl honung
1/2 dl mörk sirap
1/2 rapsolja

1/2 linfrön
2 dl russin, tranbär eller annan torkad frukt
ev. 1 tsk kanel

Blanda alla torra ingredienser för sig och vätskan för sig. Häll vätskan över de torra och blanda väl. Krama gärna lite så att det blir lite klumpar. Strö ut på bakplåtspapper i en långpanna och låt stå i ugnen (180 grader) i 50 minuter. Rör runt då och då så att müslin rostas jämt. Ta ut och låt stå tills blandningen har svalnat.

Grymt gott att hälla på yoghurt och ringla lite honung över – nästan som en efterrätt.

Söndagen ägnades åt rensning av garderober och trädgården. Nödvändigt ont, antar jag. Trädgårdar är inte min grej!

Måndag: Inte min träningsdag egentligen, men eftersom det utlovas regn resten av veckan passade jag på direkt när Andreas kom hem så att jag skulle hinna med en mil innan hans pass. Det var lite kallare i luften och när jag gav mig ut var det mulet så jag ska villigt erkänna att det tog emot. Men när jag tänkte på att det ska regna i kväll, tisdag, så såg det betydligt bättre ut med moln och frisk luft, så jag tog på mig lite extra kläder.

 

Väst och långärmad, premiär för i år. Jag tog också på mig klockan för att ha koll på hur långt jag sprang. Däremot hade jag inte koll på hur fort jag sprang. Jag försökte helt enkelt springa så att det kändes bra. Efter några kilometer tjuvkikade jag...

Jag sprang ner till slussarna och vidare ner till Kärlekens stig. Det var kallt ute, men efter bara någon kilometer hade jag fått upp värmen och det var helt underbart i luften – friskt och härligt. Solen behagade dessutom komma fram lite grann så det var riktigt vackert nere vid vattnet.

Utsikt från Hängbron, visst är det vackert.

Lite skugga i ansiktet, men ni ser ju hur fint det var ute. Vi har en otroligt vacker stad och det finns så många fina ställen att springa på.

Mycket backar blev det i alla fall och det kändes bra. Jag sprang på och höll en ganska – för tillfället – hög fart. Efter Kärlekens stig tog jag backen upp mot Västergärdet och sedan bort till Insikten, kyrkan och Klaffbron. Där sprang jag ut på Spikön, över Järnvägsbron och andra sidan kanalen tillbaka till Skoftebyn. Det blåste rejält ute på Spikön vilket gjorde att jag fick medvind ända från Järnvägsbron till Slussarna. Ibland har man tur.

Lite kärlek spred sig längs kanalen i form av ett hjärta på väggen. Tänk om allt kladd var så här fint. Lite längre fram fanns exempel som inte alls höll samma nivå.

Totalt blev rundan nästan en mil och jag höll 5:23-tempo, trots allt backar. Jag var faktiskt riktigt nöjd. Hörde ni, jag var till och med rejält nöjd med min insats. Inte så illa, eller hur?

Ja, det känns som om jag är tillbaka. Slut på halsont och annat strul, nu vill jag bara springa. Och jag har ju faktiskt ett par månader på mig då jag kan träna lite som jag vill och passa på att springa helt planlöst utan att ha ett schema att följa. I december är det tillbaka i bojorna för att träna inför Stockholm marathon. Så nu tänker jag njuta av det planlösa löpandet. Hej svejs!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Styrka som gör gott - och ont!

09 Oktober

Titta så hårt de sliter, grabbarna. Fötterna fast i TRX-band, kroppen i armhävningsposition och sedan drar de knäna mot magen. Det gör ont och det gör gott!

Om ni undrar vad det här är så är det onsdagens lunchpass på Active då det stod styrka, smidighet och stabilietet på schemat. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - värt varenda investerad minut och krona. Det är ett riktigt bra pass.

Tidigare har jag bara varit på SSS-passet när Mathias stått för instruktionerna men igår var det premiär för Tina. Det var till och med hennes första gång som instruktör för passet någonsin. Och hon får med beröm godkänt. Med lite stöd från Jonas Holmin guidade hon oss genom passet med trygg hand. 

Och övningarna var roliga, ni ser ju hur mycket konstigt och roligt vi höll på med. Nästan som ett vuxendagis. 

Uppvärmningen bestod av lite löpning och en hel del boxning och sedan satte passet igång. Fem stationer, fyra varv. Därefter utlovades stretch så jag sprang in i omklädningsrummet och slängde mig i duschen. Vad jag inte visste då var att på allmän begäran byttes stretch mot burpees-tabata. Jaja, det var väl lika bra att jag drog - jag hade en tid att passa. 

Så här såg i alla fall jag ut när jag gjorde sidoplankan.

Tack Jonas för att du tog bilderna.

Så nu sitter jag här med rejäl träningsvärk, vilket är ett tecken på att jag verkligen behöver det där med styrka. Nu utlovas bättring - minst ett pass i veckan, kan vi vara överens om det?

Tills nästa gång - slit hårt i höstsolen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

"Tänk efter före"

14 Oktober

Nu kommer mörkret allt tidigare på kvällarna och det känns kallt i luften. Jag vet, svårare att ge sig ut. Värmen och soffan ser väldigt inbjudande ut, det är jag den första att skriver under på. Då måste man ha lite knep som hjälper till att välja löpning och frisk luft. Här kommer en liten lista med tips på vad jag brukar tänka när det tar emot:

1. Fokusera på hur det känns efteråt. Ofta tänker man bara på hur det känns när man tar på sig löparkläderna och ger sig ut i kylan. Det känns inte så lockande. Jag brukar i stället försöka tänka på känslan när man fått upp värmen, lyssnar på musik och springer i frisk luft. För att inte tala om känslan som infinner sig när man kommer hem. Den är tusen gånger bättre än känslan efter att man ställt in ett pass.

2. Rätt kläder. Rätt kläder är faktiskt ett bra tips. Att skaffa sig en bra jacka som skyddar mot regn och blåst, i alla fall mer eller mindre, är en bra investering. Om man vet att man inte kommer att bli dyblöt är det lättare att ge sig ut även om det regnar. 

3. Spring med andra. Det här är jag jättedålig på. Visst har jag inplanerade pass som jag skulle kunna boka in med andra, men trots det springer tiden iväg och när jag står där på trappan och ska ge mig iväg finns ingen tid att börja ringa runt efter en löparkompis. Men om man är duktig på det här blir det mycket roligare och lättare att komma ut när det är mörkt.

4. Träna på lunchen. Jag är mörkrädd, riktigt mörkrädd och när hösten och vintern kommer drar jag mig för att springa själv. Då är ett lunchpass att föredra. Dessutom får man lite frisk luft och dagsljus mitt på dagen. Och det bästa av allt: när jag kommer hem är träningen redan avklarad och jag kan ägna mig åt familjen.

5. Rätt musik i öronen. Det här är jättesvårt, jag är ofta trött på mina listor på Spotify, jag har sprungit åtskilliga mil och lyssnat på dem. Men när man fått till en ny lista kan man nästan längta efter att få vara själv med sin musik i öronen. En boost helt enkelt!

Ja, det var några tips från coachen. 

Så till veckans träning. Det blev ett längre pass i helgen och jag hade gott sällskap. Med lite mutor och två cyklar fick jag till 14 kilometer, tur och retur till Överby. Planen var att Andreas skulle bort under helgen och jag skulle vara själv med barnen. Under lördagen hade jag planerat in simning, ett besök på Innovatum för LeanNova Cube Day och sedan en sväng till Ikea. Löpningen tänkte jag vänta med till söndagen eftersom jag tänkte göra det till en utflykt med barnen. Och planen höll. Fast Andreas kom aldrig iväg. Han blev sjuk med feber och var sängliggandes hela helgen.

Efter lördagens hektiska schema tog vi det lite lugnt på söndagsförmiddagen och monterade ihop Ikeamöbler. Men på eftermiddagen var det dags. Min plan var att ta med Lily och Saga till Överby och där skulle vi äta deras favorit - frozen yoghurt. Sagt och gjort, de tog sina cyklar och jag satte på mig springskorna. Sedan bar det iväg. 

Här kommer jag och Lily farandes. Tyvärr blev det lite otur med tiden. Vi gav oss av vid 16.15 och vi visste att Överby stängde klockan 17. Men vi trodde att det var gott om tid. Saga däremot anade oråd och det skulle visa sig att hon hade rätt. Det går liksom inte lika fort för en 6-åring att cykla till Överby som för en 10-åring. Lily pratade mer än vad hon trampade och vi tog oss sakta men säkert framåt. Saga blev mer och mer irriterad, medan Lily pladdrade på.

Saga var inte riktigt lika glad som den här lilla tjejen, då hon såg sin frozen yoghurt tina bort. Men vi gjorde så gott vi kunde. Vi pinade på och försökte få Lily att öka takten. När klockan var ett par minuter över 17 sladdade vi in framför Etage. Tror ni att det var öppet? Nej, vi missade det - frozen yoghurt-stället hade stängt. Allt var borta och undanplockat. 

Saga blev så besviken och ringde Andreas för att han skulle hämta Lily. Och medan han styrde bilen mot oss, gick vi till Mc Donalds och köpte glass. Inte så illa det heller.

Hemvägen gick desto snabbare. Saga cyklade på och jag sprang för kung och fosterland. När vi väl kom hem var vi jättehungriga och kalla. Under tiden som vi varit ute hade det blivit kallare och på vägen hem frös Saga som en tok. "Mamma, vi tänker aldrig till före när vi ska göra något. Vi måste lära oss att tänka efter före", påpekade hon. Ja, hon har så rätt. Jag ger mig ofta bara ut och kommer på i efterhand att det kanske inte var så smart. Hon är förståndig, min stora tjej.

Ja, det var veckans långpass. Taggad som jag var när jag kom hem bokade jag ett måndagsmorgonpass på Active och 07.00 var jag på plats, redo för lite action. Ett härligt morgonpass med många nya övningar. Jag har ju inte varit på Mathias pass på länge och det hade visst hänt en hel del. Han brukar ju variera övningarna ordentligt, vilket är jättebra, och nu hade han även fått in lite nya redskap. Tyvärr har jag inga bilder, jag glömde ta med min mobil. 

Imorgon tänkte jag följa mitt egna råd att träna på lunchen. Kanske blir det ett lunchpass på Active igen, kanske blir det en runda längs kanalen i Vänersborg. Vi får se. Tills dess - skippa alla ursäkter och ge er ut i den friska höstluften!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Fredagsblues

17 Oktober

Äntligen fredag! Här sitter jag i soffan med ett glas vin och njuter av att ha två lediga dagar framför oss. Det har ju varit en hektisk vecka, fylld av arbete, regn och ja, tro det eller ej - snö! Men vi tar det från början.

Man skulle nästan kunna säga att jag fick äta upp mina egna råd direkt efter att jag skrivit dem i mitt förra inlägg. Råd om att köpa kläder som skyddar mot regn, ha bra musik i öronen eller att träna under lunchen. Eller varför inte det bästa rådet - att fokusera på känslan efteråt. Ojojoj, vad svårt det var att leva upp till mina egna råd den här veckan. Det här regnet kan ju döda världens bästa motivation. Våta, stora, tunga droppar är inte lockande - så är det bara.

Så jag körde på mitt reservråd - inomhusträning. Onsdag lunch bar det därför av till Active för veckans andra SSS-pass.

Det var Tina som hade passet igen och jag gillar henne. Bra övningar och hon kör ganska hårt med oss. Vi gjorde magövningar på rullar, drog i gummiband sittandes på pilatesbollar, knäböj på balansplattor och upphopp på lådor. Allsidigt och bra. Efter fyra varv på sex stationer avslutade vi med tabata. 20 sekunder högintensivt och 10 sekunder vila – åtta gånger. Kvart i ett var passet slut och jag sprang in i duschen, tog på mig kläderna och körde till Quality Hotel i Vänersborg. 13.05 steg jag in på kontoret igen - hur snabbt var det? Ha, nästan rekordtid, tror jag!

Så kom torsdagen och jag ville testa Actives löppass på kvällen, men eftersom jag hade jobb i Dals Ed får det vänta till en annan vecka. Istället satte jag mig i bilen och körde mot Dalsland. Det regnade som tusan och jag var lite skraj över körningen. Och värre blev det. Så här såg det ut när jag kom upp till mitten av ingenstans.

Jag trodde inte det var sant - snö! Och snömodd på vägen, inte så roligt att vara ute på dalsländska vägar med sommardäck. Usch, så tidigt ska väl inte vintern komma, det är illa nog att det redan är mörkt på kvällarna. 

Fredag morgon vaknade jag och kände att ett träningpass var på sin plats. Och då menar jag löpning, mindre än två pass i veckan är inte ok. Så jag siktade in mig på lunchen. Men icke. När lunchen närmade sig tittade jag ut genom fönstret och efter att jag resonerat med min rumskompis Simon, eller resonerat och resonerat, det var nog mest jag som övertalade mig själv och han hade den goda smaken att hålla med, så bestämde jag mig för att inte ge mig ut. Och för en gång skull gjorde jag rätt. När jag åkte hem från jobbet sprack det upp och det blev riktigt fint väder. Så innan soffan ropade "kom" till mig med sin allra finaste stämma, slängde jag på mig kläderna och sprang iväg.

 

Jag tog på mig ett par gamla godingar, mina utslitna Adidas Boston, eftersom jag får blåsor på fötterna av mina Supernova. Tror jag i alla fall. Och så åkte vantarna på, fast riktigt så kallt var det inte.

Och som vanligt var det härligt ute. Det bar av ner mot slussarna och nerför slusstrapporna mot nedre slussen.

 

Jag väljer väldigt sällan den här vägen så det var kul. Omväxling är bra.

Jag kutade ända ner till sista slussen och sprang den vackra vägen bort mot Gamle Dal'n. Där tog jag den extremt långa backen upp till Slussmuseet. Jobbig backe, det där. Men jag kämpade på med mitt pannben i högsta hugg. Benen tog mig sedan bort till Insikten och in mot Klaffbron där jag tog vägen längs kanalen hem igen. Och någonstans där längs vägen, när jag sprungit ungefär 5,6 kilometer, började det göra ont i knät. Det är inte möjligt, tänkte jag och såg sur ut.

Typ, så här sur. Jag vet, ni får inte se hela ansiktet - det blir för mycket surhet.

Jag gick några hundra meter och sedan försökte jag springa igen. Och det gick bättre än jag trodde, jag tog mig faktiskt hela vägen hem. Visst kändes det, men det gjorde inte "knivont". Totalt blev det 7,5 kilometer. Kanske inte världens längsta runda, men dock, en härligt fredagstur. Nu måste jag göra något åt det där knät, det brukar ju inte göra ont efter 5-6 kilometer. Rehab, rehab, rehab. Mathias Brunberg har ju faktiskt gjort ett program till mig som jag inte varit så duktigt på att göra, men nu får jag nog bita i det sura äpplet och göra det. 

Ja, så har min vecka sett ut. Hur har ni haft det? Ge mig gärna lite tips på roliga rundor, pass eller annan träning. Jag avslutar med min favoritlåt att springa till just nu. Här är den!

Jenny Johansson Träning Kommentera (1 st)

Rehab, styrka och regntrots

21 Oktober

 

Jodå, ni ser helt rätt. Rehabövningarna från Mathias Brunberg och en balansplatta. Jag har gjort lite övningar. Kanske inte mycket, men lite. Jag gillar framför allt övningen när man balanserar på ett ben på balansplattan och kastar en boll mot väggen. Så roliga borde alla rehabövningar vara, det borde dessutom vara lag på att alla rehabövningar ska vara roliga!

Men jag har också trotsat regnet. Med risk för att helt förstöra min mobil med regndroppar har jag inga bildbevis, men det är sant. I söndags fick jag nämlingen nog. Jag skulle ge mig ut på mitt långpass vid 15-tiden men efter en tur till Innovatum med Andreas och barnen blev rundan försenad någon halvtimma. Och 15.30 öppnade sig himlen. Totalt! Jag blev så arg att jag sprang och hämtade min riktiga regnjacka och tänkte "nu får det banne mig vara nog, jag tänker inte låta regnet vinna över mig". Precis när jag skulle ge mig ut slutade det. Så jag bytte till min vanliga löparjacka och sprang iväg. Och då kom regnet igen. Haha, ni ser hur vädergudarna bråkar med mig. 

Och så höll det på – i 13 kilometer. Jag sprang till Överby och hem igen. Det var härligt i luften och trots regnet var jag ganska torr emellanåt. Jag var i alla fall supernöjd när jag kom hem, så i söndags kan man säga att jag fokuserade på känslan efteråt. Mitt 6:e tips för att komma motivera dig själv till att träna borde vara - Bli förbannad!

Efteråt stretchade jag faktiskt benen lite. Jag brukar inte göra det eftersom jag tror att det gör mer skada än nytta på mig, men den senaste tiden har jag känt mig lite stel. Och det var grymt skönt. Ingen regel utan undantag, alltså!

Måndag morgon var det upp tidigt igen och bort till Active. Mathias var på gång, det vill jag lova. Vi kämpade på rejält med alla möjliga övningar och nya redskap och jag svettades som en gris. Undrar om inte personalen på Active har varit på kurs – det är väldigt mycket nya grejer just nu. Roligt och inspirerande! Mer sånt!

Till sist vill jag tipsa om en bra website för er som valt att inte äta gluten eller mjölkprodukter. Som många av er vet äter inte jag gluten och laktos, men jag försöker hålla mig långt borta från mjölkprodukter överhuvudtaget. Hur bra som helst är en färgstark blogg med mycket tips och recept på bra, god och nyttig mat. Kanske lite konstiga grejer ibland, men jag väljer ut det jag tycker passar mig. Bland annat gjorde jag ett jättegott bröd i helgen som jag faktiskt inte fick behålla för mig själv. Det är nu Sagas nya favoritbröd.

Ja, jag misslyckades lite grann, men när jag gjorde det andra gången blev det bättre. Men trots att det ser lite konstigt ut var det gott. Gjort på kokosmjöl och mandelmjöl i stället för det vita vetemjölet - nyttigt!

Ja, det var allt för idag. Hur det blir med träningen framöver ska jag låta vara osagt. På torsdag åker vi till London - hurra!! Jag har Londonabstinens i kubik och äntligen ska jag få visa mina barn min favoritstad. Vi får se om vi hörs innan dess! Ha det gott!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Förföljd av säsongens basilusker

23 November

Jag vet, det har varit ganska tyst från mig den här veckan, men det har sina förklaringar. Här kommer de:

Veckan började bra och såg lovande ut. Klockan 07.00 var jag på plats på Active för lite styrka/smidighet/stabilitet och det var himla bra. Med trötta muskler var jag redo för en vecka full av träning. Ha, trodde väl jag. Tisdag morgon vaknade jag med ont i halsen. Jaha, min plan att ta det lugnt och springa lite sakta hade naturligtvis inte funkat – förkylningsgudarna är inte så lättlurade. 

Så jag drack te med ingefära, tog det lugnt, gick och la mig tidigt och skötte mig allmänt bra under ett par dagar. Lily fick vara hemma från skolan med ont i örat och hennes förkylning ville verkligen inte ge med sig. Så kom fredag morgon. Jag vaknade av att Lily hostade, men det brukar hon göra, så det var väl inget konstigt. Men se det var det. Magsjukan hade slagit till. Andreas och jag sprang runt som yra höns och försökte få ordning på lägret. Handskarna på och jag tog ut klorinet ur skåpet. Hela fredag förmiddag gick åt till att skrubba och städa. Jag blir fullkomligt hysterisk av kräksjuka. 

Stackars Lily har fått leva i isolering sedan i fredags morse. Först idag, efter lunch, har hon fått komma tillbaka till oss. Och än har vi andra klarat oss, men vem vet...

Konstigt det där när någon i familjen blir magsjuk. Man känner sig sjuk även om man inte är det och hemmet förvandlas till ett sjukhus. Usch - men nu i alla fall hennes magsjuka över. 

Men, det har hänt något kul i veckan också. Vi har fått en ny familjemedlem. En liten italienare som jag gått och trånat efter i många år. Äntligen har Andreas gått med på att välkomna vår lilla Luigi i familjen. Visst är han söt?

Och med det halsonda borta tar vi nya tag och hoppas på en härlig träningsvecka - som förhoppningsvis börjar redan ikväll. Då kanske det blir en runda. Eller rättare sagt, då ska det banne mig bli en runda! Och håll tummarna för att vi andra inte blivit smittade!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Tjuvstart och söndagsrunda

25 November

 

I söndags tjuvstartade vi. Vi kunde helt enkelt inte hålla oss. Det här novembermörkret och alla virus som attackerar oss är helt enkelt för deprimerande, så för att hitta på något kul satte vi upp adventsstjärnorna. Jag brukar vara noga med att hålla på traditionerna, men nu gick det helt enkelt inte lägre. Och gud, så fint det blev. Äntligen lite ljus igen. Nu kan snön komma så vi får lite extra hjälp där ute också. 

Och på tal om söndag så skrev jag i mitt förra inlägg att "nu skulle jag banne mig ut". Ja, och så blev det. Andreas och jag lyckades övertala barnen att de skulle klara sig själva en stund så vi kunde springa en runda tillsammans. Vi bestämde oss för att kombinera en milrunda med att uträtta ett ärende. Andreas behövde byta något kort med vår kompis Martin, så turen gick till Sandhem eller Stave – kan inte riktigt hålla koll på vilket som är vilket.

Det var ganska kallt ute så vi tog på oss ordentligt och gav oss ut i... regnet - kan ni tänka er, det regnade! Kors i taket, inte mycket, bara stora blöta droppar. Ja, sen bar det av längs Syltevägen, Karlstorpsvägen bort till Statoil, under 45:an och cykelvägen bort till Fridaskolan. Där sprang vi upp till Jätten och hem till Martin och Malin.

När vi hade utfört ärendet och snackat en stund, sprang vi tillbaka till Skoftebyn samma väg. Och vips var vi hemma igen. Saga hade redan hunnit efterlysa oss, det tog längre tid än vi hade sagt. Totalt sprang vi 10,22 km i typ 5:30-tempo. Härlig runda och trevligt att kunna springa tillsammans.

Ja, ni ser ju hur glada vi var framför vattentornen på Karlstorp. Ser ni också att jag har tagit fram min Vänersborgsmössa. Så får det bli tills Trollhättans stad har givit mig en Trollhättemössa - det blev ingen förra året. Får se om de kan få fram en i år...

I kväll blir det en runda med Josefine från löpargruppen. Ska bli riktigt roligt att springa en runda tillsammans. Ha det gott så länge och trotsa kylan och ge er ut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Efterlängtat sällskap

28 November

Nu börjar det minsann bli lite kallare och då åker understället på. För ett par år sedan köpte jag ett merinoull-underställ och det har nog varit en av mina bästa löparinvesteringar. Man håller sig varm, men inte för varm, den fångar upp vätska, typ svett, så att jag inte springer runt med våta kläder och det är skönt att ha på sig. Och i tisdag var det premiär för underställströjan, för när jag skulle ut och springa hade temperaturen gått ända ner till -4!

Men jag var inte ensam - jag fick väldigt trevligt sällskap. Josefine från löpargruppen som vi hade förra hösten, och jag har försökt att få till en tur någon gång i veckan sedan någon månad tillbaka. Men som jobbande småbarnsföräldrar är det inte alltid lätt att synka våra scheman. Men i tisdags funkade det!

Jag vet, lite suddigt, eller rättare sagt, mycket suddigt. Men vadå, det funkar!

Det var riktigt halt ute så vi sänkte farten och gled omkring. Det var härligt och friskt ute och det är så fint med alla lampor som lyser nu. På tal om det har jag inte gjort min premiär-advents-tur ännu - då springer jag runt i stan, tittar på julskyltning och lyssnar på julmusik. Kan rekommenderas! Kan kanske bli av till helgen.

I alla fall så sprang vi över slussen och bort mot Västergärdet, förbi Insikten och in till stan. Vid Klaffbron sprang vi ut på Spikön, över Järnvägsbron och tillbaka längs kanalen bort mot Strandgatans café. Och sedan var det bara några kilometer kvar hem till Skofta. Vi fick pratat om en hel del och att springa tillsammans är ett ypperligt sätt att lära känna varandra. Tack Josefine för en trevligt runda.

Totalt sprang vi nästan 9 kilometer i ett mycket lugnt tempo. 

Tyvärr har jag fått lite ont i halsen igen sedan dess, så det blev ingen runda igår. Hoppas det försvinner till helgen. Känns som om man balanserar på slak lina hela tiden när det gäller det här viruset som har satt sig.

En sista grej - såg ni årets julklapp, ett aktivitetsband! Jag har allt gått och spanat på ett Nike fuelband under ett par år nu, men inte tyckt att jag haft riktigt råd att lägga så mycket pengar på det. Men vi får väl se vad tomten har i sin säck...

Här kan alla ni som funderar på ett i alla fall läsa en liten recension av några olika varianter - test av aktivtetsband.

Nu blir det jobb i många timmar och sedan är det helg vilket betyder långpass. Håll tummarna för att halsen är med på noterna!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ett litet uppehåll

01 December

Den senaste tiden har varit kantad av sjukdomar och mycket jobb, vilket har bidragt till att det varit lite si och så med löpningen. I går fick även Saga vinterkräksjukan, vi har faktiskt slagit rekord med två vinterkräksjukor innan december månad det här året. Ni förstår ju att man misströstar.

Den 19 december går jag på julledighet - ja, om jag är klar med allt jobb som ska göras innan dess vill säga. Och det är en hel del, så här kommer my message: för att kunna koncentrera mig på jobbet och för att få tid till att springa, kommer jag att göra ett 18 dagars långt uppehåll här på bloggen. Jag kommer naturligtvis att ta bilder och memorera vad jag har gjort under tiden så att jag kan göra ett marathoninlägg under jul och nyår, men fram till dess har jag bestämt mig för ett kortare uppehåll.

Så håll ut, tiden går fort och innan ni vet ordet av så är jag tillbaka!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Sista rundan 2014

31 December

Under julledigheten har jag blivit lite lat och sovit ända till klockan 07:45. "Sova halva dan", som min pappa brukar säga. Och jag vill inte låta pretto, men det där med att sova på morgonen, det är inte min grej. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Vaknar jag någon gång efter 05.30 är det väldigt svårt att somna om. Så för det mesta ligger jag och filurar lite grann innan jag bestämmer mig för att smyga upp.

Men under lovet har det blivit annorlunda, jag har sovit mer än en timma längre än vanligt – i alla fall när vi var i Glommen. Men i morse var jag tillbaka i gamla rutiner igen. Lily vaknade 05.40 och ropade "mamma", sedan vände hon sig om och somnade om. Men då var det redan kört för min del. Bara att smita upp. Och det passade ju ganska bra. Jag hade bestämt att springa en runda med Josefine vid 10-tiden så jag passade på att äta en tidig frukost. Gröt, bär och banan.

Medan jag väntade på att maten skulle lägga sig tillrätta i magen, slängde jag ihop min hemmagjorda müsli och lagom till att den var klar var jag påklädd och redo för att ge mig ut. Josefine var tidigt på plats vid Kvarterskrogen i Skoftebyn, där vi brukar träffas. Jag hade tagit på mig ordentligt med kläder och ganska snart märkte jag att det var alldeles för mycket. Men lite extra svettningar har ingen dött av. Vi sprang ner till slussarna och in mot stan. Där valde vi att springa bort till kommunhuset och in i Hjortmosseparken för att ta en titt på det nya utegymmet som de har byggt där.

 

Som ni ser var det ganska dimmigt ute, men ni förstår vad det går ut på. Det fanns en cross-trainer, en station för sitt-ups, en för pull-ups och så vidare. Vi testade samtliga och konstaterade att det där med styrka är något vi behöver satsa lite mer på. Det kommer förmodligen bli fler rundor till Hjortmosseparken i vår.

Ja, sen sprang vi hem och konstaterade att vi sprungit 8 kilometer i 5:30-fart och kört lite styrka. Inte så tokigt dagen före nyårsafton. Inga rekordtider, men dock!

När jag kom hem smakade jag på min nya müsli tillsammans med lite yoghurt, gudomligt gott. Den här gången bytte jag ut honung och en del av sirapen mot äpplejuice, vilket gav en lite ny smak. Man måste ju variera sig.

Nu är det snart dags att sammanfatta 2014, men det sparar jag till nyårsdagen. Ha en kul och trevlig sista kväll på 2014. Och satsa på nyårslöften som ni tänker hålla!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Redo för nästa år

28 December

     

God fortsättning och gott nytt år! Vi närmar oss slutet på 2014 och det har gått i en hissnande fart den senaste månaden. Vi har jobbat, slagit in julklappar, kokat grönkål, ätit grönkål och en massa annat. Men jag har hunnit med en del rundor också. Jag sa ju att jag skulle ta ett litet uppehåll från bloggen för att få mer tid till att springa - och det har jag gjort. Det har faktiskt varit ganska skönt att bara ta på sig löparkläderna och inte behöva tänka på något annat, inga tider eller distanser. Tyvärr har min kropp inte varit med på noterna, den har strejkat en del och utsatt mig för halsont och hosta. Men så fort jag fick lite ledigt har den slutat tjura och nu går det som en dans igen. 

Som ni ser på bilderna har jag sprungit med Josefine igen. Vi har hunnit med några rundor och det har varit underbart att ha någon att springa med när det tar emot. När vi väl kom ner till Glommen har jag och Andreas kommit ut på två rundor, en på 10 kilometer och en på 13. Andreas sprang längre andra rundan, men jag vågade inte. Nu gäller det att ta det lugnt och öka långsamt - det gäller att hålla hela vägen fram till den 30 maj. Nu börjar nämligen träningen inför Stockholm Marathon. 

Ja, hur tänker jag då kring min löpning. Jag vet faktiskt inte riktigt just nu. Jag tänker följa samma program som jag gjorde 2012, men det kommer att behövas lite mer styrka, backar och intervaller än förra gången. Det behövdes säkert då också, men jag la inte så mycket tid på det då som jag borde ha gjort. 

När jag fyllde år i december fick jag en screening hos Mathias Brunberg av Andreas och tjejerna i present så jag tänker att den får bli mitt avstamp. Med Mathias hjälp hoppas jag kunna träna upp mina svagheter och bli en bättre löpare.

Ja, där har ni planen för den första halvan av 2015. Så häng med här på bloggen och ute i spåret!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Ett år av upp och ner

02 Januari

2014, vilket år! Ja, det har verkligen varit ett år av upp- och nedgångar, nästan som att åka bergochdalbana. Och nu är det dags för mig att summera fjolåret och lägga det till handlingarna. I år kommer jag att göra det med en traditionell gala med priser och allt. För här finns priser för årets djupdyk och för årets prestation - allt ryms inom 2014. Så ta på er era finaste galaklänningar och frackar för nu kör vi!

Årets rookie. Min satsning på Alliansloppet blev allt annat än en succé, men jag är stolt över att jag antog utmaningen. Jag gjorde ett seriöst försök med något som jag aldrig förr gett mig på. Tyvärr slutade det med en trasig skinka och jag har fortfarande ont i både rumpa och ben efter mina fall på rullskidor. 

Årets veteran. Jag kan inte annat än bocka och buga för min far som sprang Kräftloppet i Glommen efter många års uppehåll. Men har han bestämt sig, så har han. Gött jobbat, gubben!

Årets prestation. Efter en tids sjukdom bestämde sig min kusin Maricka för att börja springa och när det var dags för Kräftloppet stod hon på startlinjen. Det blev början på en springkarriär som verkligen tog fart och gav resultat. Jag är så grymt stolt över henne och imponerad av hennes vilja och prestation - ett föredöme för oss andra. 

 

Årets egoflopp. När Vår Ruset gick av stapeln i våras i Vänersborg hade jag nog drabbats av storhetsvansinne. GPS-klockan hade jag glömt och vid starten var det bara fart som gällde. Jag sprang som en tok de första 500 metrarna och där tog det slut. Innan jag tog mig i mål hade flåsat och stannat flera gånger och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö, att det var något fel på mig. Men icke, jag hade bara drabbats av högmod. 

Årets medioker. Efter Vår Ruset satsade jag stort på Göteborgsvarvet, men förväntningarna stämde inte överens med min form. 1:54 blev sluttiden, vilket var flera minuter sämre än året innan. Jag var helt enkelt inte riktigt i fas under försommaren. 

Årets marathonlöpare. Det blev inget marathon för mig under 2014, men Andreas gav sig inte. Han har med andra ord en t-shirt till. En fantastisk prestation från hans sida - även om vi sprang fortare året innan...

Årets höjdpunkt 1. Kanske var det den fina skylten som Lily och Saga hade gjort för att heja på mig, eller så var jag bara i bra form den dagen. Kräftloppet brukar alltid vara en höjdpunkt för min del och så blev det även i går. Jag sprang på 49 minuter, vilket är en av de bästa tiderna under 2014.

Årets höjdpunkt 2. Ett av årets bästa och roligaste lopp är naturligtvis Kraftprovet och 2014 års upplaga var inget undantag. Jag klarade mig under timman vilket jag var lagom nöjd med - ärligt, ganska nöjd med.

Årets supportrar. De står här längs vägen och tittar oförstående på mig när jag kommer springande i värmen. Och för några veckor sedan kom jag springande längs samma väg i kylan. Inte för att de förstår eller för att de för den delen läser min blogg, men härmed vill jag utse kossorna till mina bästa supportrar.

Årets vinnare. När det var dags för Slussvaret, som är ett lopp för insamling till Cancerfonden, var det många förväntansfulla gula t-shirtar i Gamle Dal´n. Och utan att jag visste det kom jag först i mål av alla tjejer. Ja, så kan det gå när man minst anar det.

Årets bottennapp. Det var varmt och tungt. Jag klarade 10 kilometer, sedan var jag tvungen att bryta. För första gången i mitt liv! Ja, Lidingöloppet blev en stor besvikelse. Jag drogs med en enveten förkylning veckorna innan start och var tydligen inte riktigt frisk under loppet. Men jag gjorde ett tappert försök som slutade med att jag fick åka looserbilen tillbaka till målområdet. Nya tag 2015!

Årets gaseller. De var lite tveksamma innan, men attans så nöjda efteråt. Milla, Lily, Saga och Emma sprang Kraftprovet och gjorde en strålande insats - så klart!

Årets kaka. Jag brukar ge er recept på glutenfri müsli, knäckebröd eller laktosfria smooties. Men visst äter även jag kakor ibland. På Stålboms i Falkenberg finns världens godaste kaka - Falkenbergare - den är värd varenda kalori!

Årets löparkompis. Under slutet av året har jag och Josefine sprungit en hel del rundor tillsammans och det får även bli årets upptäckt - vad roligt det är att springa tillsammans med någon annan. Hoppas det blir många fler rundor under 2015.

Ja, och där tror jag att det får räcka. Det roliga med att blicka tillbaka är alla påminnelser om hur roligt det är att springa. Tänk vad mycket jag har fått uppleva i regn, rusk, sol och blåst. Jag har träffat andra löpare, besökt trevliga städer, fått ta del av andra löpares liv under långpass och svettats och frusit i spåren. Det får mig att vilja fortsätta springa, även när det tar emot!

Gott nytt år på er!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Ett soligt långpass och en rejäl omgång

06 Januari

Ja, så var den här ledigheten slut. Det har varit så otroligt skönt och avslappnande och nu känns det bra att börja jobba igen. Eller, ja, det hade ju inte varit fel att vara ledig några dagar till... 

Men innan dess är det dags att sammanfatta de senaste dagarna och som ni ser har jag sprungit ett par rundor och gjort en hel del annat också, för den delen. Bilden ovan är från i fredags då jag gav mig ut i min ensamhet på kvällen. Jag har vant mig vid att springa med Josefine nu, men vi fick inte ihop tiderna så det fick bli en tur alldeles själv. Jag satte på lite musik i lurarna och sprang in mot stan och bort till Järnvägsbron. Det var ganska kallt ute, men jag fick snabbt upp värmen. Vid bron sprang jag runt Älvhögsborg och sedan hemåt igen. Totalt blev det en runda på 8 kilometer i relativt bra fart - 5:20-tempo.

När jag nu tittar på den här något suddiga bilden igen från fredagslöpningen påmindes jag om ett sms jag fick för några dagar sedan om att det där med löpning är bra, men när man väl har fått upp konditionen och det börjar bli lite lättare att springa - ja, då kan löpningen ibland kännas som ett tvång. Man vill ju inte tappa det man har byggt upp. Jag förstår precis vad personen menar och jag kan också känna så ibland. Man vill ju inte behöva börja om från början.

Så jag funderade lite på det där, hur ska man bli av med den där känslan av tvång, eller är det kanske till och med bra att man känner så? Och jag kom nog fram till att det är kanske den känslan som gör att man tar på sig underställ, tights, mössa, vantar och ullsockar mitt i vintern och kutar i väg. Om man hade ägnat sig åt något annat, som frimärken, hade de ju legat kvar på samma ställe tre månader senare, men konditionen, den ligger inte och väntar. Den måste man jobba för att behålla. Och tvånget blir ju liksom ytterligare ett hjälpmedel att hålla igång. Sedan är det naturligtvis bättre om man gör det för att man tycker att det är kul och härligt - men i sanningens namn så är det ju inte alltid det.

Ja, det var årets första fundering - det lär bli fler. Ett annat sätt att öka motivationen är att shoppa, som jag brukar säga och jag hittade de här gobitarna på rean. Sport-bh:ar kan man aldrig få för många av. Och när vi ändå var ute i affärerna passade vi på att käka Sushi - barnens stora favorit och jag och Andreas hänger gärna på.

 

Så spenderade vi lördagen men på söndag morgon var det dags för löpning igen. Jag och Josefine hade bestämt oss för att springa redan klockan 10 så jag planerade en tidig frukost. Men tänk vad tokigt det blev. Jag slog upp mina grå-blå först vid 08.30 och fick i stället slänga i mig en portion gröt. Ur led är tiden. När vaknade jag 08.30 sist? 

Solen sken och det var kallt i luften. Vad passar då bättre än en runda till... just det – Överby! Nja, Josefine var nog inte lika imponerad över mina planer, som jag var, men hon hängde på. Jag hade planerat 14 kilometer och jag vet ju att det är exakt 7 kilometer till Etagehuset, alltså 14 kilometer fram och tillbaka. Dessutom har jag ju en viss förkärlek till Överbyrakan. 

Ja, här står jag på Överby, kanske inte jordens vackraste plats men vägen dit har sina ljuspunkter. Till exempel den här:

Josefine njöt allt lite när vi sprang på Spikön. Däremot njöt inte jag speciellt mycket av rundan. De senaste veckorna har min skinka börjat göra riktigt ont igen. Kommer ni ihåg mina tokigheter i somras när jag ramlade på rullskidor och fick ont i vänster rumphalva och vänster ben. Det har fortsatt att spöka hela hösten och även dragit med sig knät, men jag tycker att jag har kunnat hålla det i schack. Men under senaste tiden har smärtan ökat och under 14-kilometersrundan blev det för mycket. Jag fick jätteont. När jag kom hem stretchade jag så gott det gick och rullade på min skumrulle. Men det gjorde fortfarande ont. Så vad gjorde jag? Kontaktade Mathias Brunberg, så klart!. Samtidigt som jag åt den här:

Men Mathias var fullbokad så i stället fick jag en tid hos kollegan Oscar - oj, oj, oj, den behandlingen gick inte av för hackor! Han drog, knakade, masserade och tog i för kung och fosterland. Det gjorde ont, riktigt ont, men det var meningen. Jag gillar inte lätt massage, jag vill att det ska göra ont och nytta. Han satte även i långa nålar i höften. Spännande! Nu känner jag mig som om mina lår, skinkor och bakben är som ett enda stort blåmärke, men det är de så klart inte. Huvudsaken är att jag redan känner mig bättre, det har lättat – trots att Oscar sa att det skulle ta ett par dagar. På fredag ska jag tillbaka till honom för ytterligare en omgång och sedan är jag förhoppningsvis fit for fight.

Ja, det var allt för den här gången. Tanken var att jag skulle springa idag, men fastnade på Ikea i stället - det sög musten ur mig. I morgon blir det 10 kilometer med Josefine igen - ska bli kul. Just det, jag har ju helt glömt av att berätta om mitt marathonupplägg. Nu är det nämligen hög tid att dra igång. Men det får bli nästa gång, det här inlägget är redan marathonlångt. Ha det gott och spring för livet!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ett pass för psyket och mjuka steg i snön

12 Januari

Var ni ute och sprang igår? Det var vi och det var helt underbart. Det var länge sedan jag hade en sådan fantastisk lyckokänsla när jag sprang. Jag och Andreas gav oss ut vid 15-tiden och det började bli mörkt ute. Snön föll och vi fick kisa med ögonen ända ut till Överby. Tanken var att springa den långa cykelvägen från Trollhättan till Vänersborg och vända någonstans efter Överby för att få ihop en och en halv mil.

När vi avklarat Överbyrakan och sprungit över vägen som går till shoppingcentrumet, fortsatte vi bort mot Vänersborg. Temperaturen låg runt nollan och det var mörkt och tyst. Plötsligt började snön lägga sig på marken och det var så där perfekt i luften. Ni vet när det inte är kallt eller varmt, utan bara härligt. Fötterna landade mjukt på snön och det kändes som dan före julafton när man var liten. Jag skulle kunnat springa hur länge som helst... det fanns liksom inget stopp. 

Men efter en stund fick vi vända och springa hemåt igen - och det var lite som om förtrollningen bröts när vi kom tillbaka till Överbyrakan. Snön ville, av någon anledning, inte ligga kvar på marken och det blev lite råare. Men jag var glad för de kilometrar jag fick på den snöbelagda vägen.

Så här glada var vi när vi kom hem, trötta och goa.

Andreas gillade inte den här bilden, vet inte varför.

Jag slängde ihop en smoothie för jag var så förbaskat hungrig, men den här gången blev det inte kokosmjölk och frusna bär, den här gången la jag i mycket annat gott som jag verkligen kan rekommendera - full av vitaminer. Här kommer receptet:

1 banan, 1 avokado, 5 dl äpplejuice (jag hade ingen så jag tog limejuice istället), 1 påse bladspenad, 2 cm riven färsk ingefära. Kör i en mixer och njut! Jag slängde i lite is också för att den skulle bli kall.

Ok, så det var gårdagens långpass. Men vad hände innan dess? Jo, vi börjar i torsdags då jag efter ett par inställda pass var desperat för att få röra på mig. Jag använde min lunchtimma till att springa en mil på löpbandet på Motionspalatset. Nu är det inte så att jag föredrar löpning på band, och speciellt inte monoton en-mils-löpning. Nej, distansrundor ska göras utomhus, däremot gillar jag att springa intervaller på löpband. Men, nu passade det bra att slinka in på gymmet under lunchen och då fick det bli som det blev. 

Varför då en mil? Jo, jag har ju börjat följa ett schema för marathonträning. Programmet finns i den här boken.

... och ser ut så här:

Lite suddigt, men det står 10 kilometer löpning på onsdag, men eftersom jag tränar torsdagar så fick det bli 10 kilometer då i stället. Det är samma upplägg som jag tränade efter inför Stockholm Marathon 2013 och jag tycker att det funkade bra då. Framför allt gillar jag att det är många långpass så att jag får många mil i benen innan det är dags. Men det här gången ska jag vara bättre på att få till intervallpassen också.

Ja, så 10 kilometer på löpbandet blev det och vet ni vad? Det är inte så dumt. Det är förbaskat tråkigt och man tittar på tid, distans och fart hela tiden, men det är bra för psyket. Marathonträning handlar ju om att stärka psyket, att vänja hjärnan vid att springa länge och vad kan då vara bättre än på ett tråkigt löpband.

 

Ja, roligare än så här blir det faktiskt inte. Jag försökte stretcha lite efteråt, för det gör ont i min bak och i vänsterbenet, men det är svårt. Så för att råda bot på det gjorde jag ännu ett besök hos Oscar på Active i fredags. Attans, den här gången tror jag att han hade ätit spik till frukost. No mercy!

Normalt sett visar jag inte sådana här bilder, men kolla in nålarna. Han masserade som en tok och skruvade på nålar. Men det gör gott, någon dag efter kände jag ingenting. Smärtan var som bortflugen... ända tills idag. Efter mina 15 kilometer igår gör det ont i skinkan och ner i låret igen. Vad är det som är fel? Varför släpper det inte. Jag blir tokig.

Jaja, ska tillbaka till honom på fredag och innan dess är det dags för screening på onsdag med Mathias Brunberg, det ska bli riktigt roligt. Jag vill bli stark och snabb!

Nu måste vi jobba lite också. Ha det gott och tänk på att inte älta alla pass som inte blir av, var nöjd över de som blir av istället!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Pyspunka och nya träingsprogram

18 Januari

God morgon! Dags för ett nytt inlägg här på bloggen och då undrar ni vad den här killen gör här? Jo, det ska jag förklara - jag har varit på screening hos Mathias. Som ni kanske kommer ihåg fick jag en screening i födelsedagspresent strax innan jul och i veckan var det dags. Med spänd förväntan gick till Active för att träffa Mathias. Med mina skink-problem var jag nyfiken på vad Mathias skulle säga, samtidigt som jag inte ville fokusera för mycket på just det problemet, jag vill ju ha en screening som utgår från min status, men som samtidigt kan göra mig till en bättre och framför allt starkare löpare. 

Mathias var också taggad så när jag hade pratat oavbrutet i tio minuter om min skinka, ni vet lite sådär nervöst, sa han. "Ja, du har ju analyserat det här ordentligt", och så satte vi igång. 

Jag fick lägga mig på en matta på golvet och sedan började Mathias att dra i mina ben och armar. Han tänjde och bände och skrev på sitt block. Jag gjorde som han sa och han såg fundersam ut. Till slut kom domen. Och ungefär så här sammanfattade han läget:

Utifrån den screening som han gjort och med tanke på det mål som jag satt upp (springa marathon hållbar) så behöver jag stabiliseringsträna min höft och lära mig motverka rotationer i min bål. 

Enligt Mathias är mina djupa muskler svaga och därför måste jag börja från grunden och träna upp dem med små rörelser, lätt vikt och många repetitioner. Så här ser mitt program ut.

Det här programmet syftar till att stabilisera höften och motverka att jag roterar i bålen, vilket i sin tur kommer att leda till mer kraft framåt i löpningen och minimera risken för smärta/skada. Låter väl inte så dumt?

 

Han sa faktiskt också att jag har pyspunka i baken, alltså inga muskler. Det är något signalfel mellan hjärna och stjärtmuskeln vilket gör att jag använder mig av baksida lår istället.

Jag ska göra det här programmet 3 till 4 gånger i veckan i 6 till 8 veckor. Typ 25 gånger, sedan blir det uppföljning. Och då gäller det att alla muskler, bål och höft sitter på plats.

Ja, det var ju inte så farligt - riktigt bra till och med. Jag tror på det här och jag ska verkligen försöka få till en rutin så att jag gör mina övningar ordentligt – i alla fall 3 gånger i veckan. Ska bli spännande att se vilket resultat jag får och hur det påverkar min löpning. Men som sagt, jag måste anstänga mig och göra min hemläxa.

Hur blir det då med löpningen? Jo, jag får springa. Jag tror att Mathias har gett upp tanken om att säga till mig att jag inte får springa, men däremot ska jag ta det lugnt och inte springa "in i smärtan" som han säger - alltså, det ska inte göra ondare av att jag springer. Så i eftermiddag blir det en tur med Josefine, vi får se hur långt. Tanken är långpass, vilket är 16 -17 kilometer, men jag tror att det kommer att börja göra ont innan dess. Så jag springer så långt det går. 

Så ger er ut i solskenet och ta del av alla D-vitaminer som springer omkring där ute. Ha en go söndag!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Rivstart hos Mathias och rehab i källaren

02 Februari

God måndag! Det blev en rivstart på den här dagen, eller vad tycker ni! Klockan ringde klockan 05.43 som vanligt, men då hade jag varit vaken en hel timma. Trots det var jag riktigt trött när jag gick upp. Jag fick i mig lite Chiapudding igen, det smakar faktiskt lite som risifrutti, fast inte så söt. Får nog byta ut vanlijen mot något annat, det blir lite väl sött i alla fall.

Jag packade färdigt min väska och drog till morgonpasset på Active. Och ärligt talat, vad hade Mathias Brunberg ätit till frukost idag? Han var ju inte riktigt klok. Skämt och sido, dagens pass var inget för den som hade tänkt sig en lugn start på veckan. Vi måste ha varit en rolig syn när vi släpade oss mellan tre olika stationer - om och om igen - helt färdiga. I stället för cirkelträning hade Mathias statsat på tre olika övningar: lyft av tung kettlebell med benböj, "utfall" åt sidan med 5-kilosvikt rakt ut, och slide med fötterna på hala mattan, fram och tillbaka i plankanställning. Ja, hoppas ni förstår vad jag menar. Rackarns jobbigt var det i alla fall och vi gjorde alla övningar 45 sekunder, nio gånger! Ni förstår ju att vi var trötta. 

Men som vanligt är det underbart när passet är över och efter en välförtjänt dusch åkte jag till jobbet och käkade hotellfrukost. En del har det bra!

Nu till min rehab. Jag lovade ju att jag skulle visa alla mina rehabövningar eftersom de kan vara bra att göra utan att man har ont. Så här kommer de. Varning för extremt dåliga bilder. De är tagna i min källare där jag sliter nästan varje kväll och ljuset är kanske inte det bästa. Så här ser i alla fall rehabprogrammet ut som Mathias gjorde till mig.

 

Ok, då kör vi - första övningen:

1. Ser ni att jag har ett gummiband runt benet. Tanken är att jag ska dra benen ut åt sidan och tillbaka, tänka på magmusklerna och hålla höften stilla. 12 gånger på varje ben.

2. Här är tanken att man ska ligga på en skumrulle, men eftersom jag inte har någon som är så lång så får det bli armstödet på soffan. Man ska helt enkelt skapa en obalans så att magmusklerna får jobba. Sedan drar man ett ben i taget mot magen och tänker på att aktivera de djupa, nedre magmusklerna. Lite svank och det ska gå riktigt sakta. 10 gånger på varje ben.

När man har jag gjort de här två övningarna gör man de två gånger till så totalt blir det 3 gånger på varje övning.

3. Övning nummer tre går ut på att man ligger på marken med böjda knän, höften upp mot taket och sedan sträcker man ut ett ben i taget. Spänn magmusklerna och rumpan. Det är viktigt att hälarna är nära rumpan. Sakta, men säkert. 8 gånger på varje ben.

4. Ligg på en pilatesboll och lyft sedan ett ben och en arm (diagonalt) samtidigt. Spänn mage och gör övningen sakta. Åtta gånger på varje sida.

Nu är det dags att repetera övning 3 och 4 två gånger till - totalt sex gånger, alltså 3 gånger på varje övning.

5. Här ska man stå på en pall eller låda. Stabilisera höften, aktivera magmusklerna och sänk ena höften mot golvet, upp igen och räkna till tre. Sänk höften igen och upp - räkna till tre. Återigen är det sakta som gäller. Totalt 10 gånger på varje ben.

6. Sist men absolut inte minst - sätt armbågarna mot en pilatesboll och stå på knä. Rulla bollen utåt tills du lutar framåt, stanna i den positionen i fem sekunder. Rulla sedan tillbaka. Spänn magen och titta rakt fram - inte ner på bollen! Gör övningen sakta 10 gånger.

Dags att repetera övning 5 och 6 så att du gör övningarna 3 gånger var. 

Japp, där är hela mitt rehabprogram. Inte speciellt roligt, men det är nog bra. Tar cirka 40 minuter att köra igenom.

Så vad väntar jag på - bara att pallra sig ner i källaren och köra igång. Inte tänka, bara göra! 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

5 snabba

07 Februari

Ser ni vad det här är? Just det, min träningsväska i skåpet på Motionspalatset. Det blev nämligen en tur på löpbandet i går eftermiddag. 5 kilometer, fort och lätt. Det gick väl egentligen inte så fort – 5:30-fart. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och inte springa längre än fem kilometer - jag ville bara testa hur det kändes. Men eftersom jag hann dit och sprang mina fem kilometer innan min arbetskompis Camilla hann byta om, kändes det som om jag var supersnabb. 

Och det gick bra. Jag försökte fokusera på att spänna rumpmusklerna när jag sprang och det gick la sådär, men lite nytta kanske det gjorde. Jag har ju varit duktig och gjort mina rehabövningar så lite resultat borde det ge snart. Däremot blev det bara ett pass på Active i veckan, Saga har varit sjuk så jag har inte kunnat köra mitt lunchpass och inte det planerade morgonpasset i fredags.

Men som jag brukar säga, gråt inte över missade pass, vi satsar på nya istället. I morgon testar jag igen med ett nytt löp-pass. Vet inte riktigt hur långt det blir, jag får känna mig för. Stackars Josefine som får finna sig i att springa med denna oberäknerliga löperska. 

Avslutar dagens inlägg med två favoriter just nu:

 

Avokado - herregud, jag har fått dille på avokado. Jag skulle kunna äta hur många som helst. Jag har den i smoothie, i sallad men framför allt är den som bäst på macka med lite philadelphiaost. Och så är det kaffet. Jag borde inte dricka så mycket men attans vad gott det är. Ska försöka dra ner på antalet, men någon liten dålig last får jag väl ändå ha ...

Avslutningsvis 2. Den här köpte jag idag. Är trött på att släpa runt på min stora hårtork när jag duschar på andra ställen och tvättar håret. En riktigt löpare måste naturligtvis inte bara ha bra skor, hon måste ha en liten hårtork för att alltid vara på topp.

På tal om bra skor, vad tror ni förresten om Adidas nya Ultra Boost? Kolla klippet på här.

Ut och spring med er nu!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Sol och små förhoppningar

11 Februari

Titta, vad vackert. Jag och Saga tog en promenad i går kväll och man kan ju inte klaga på solnedgången över slussarna. Tänk att nu går vi mot ljusare tider och man blir så glad över att det är ljust (eller nästan ljust) när man åker till jobbet och ljust när man åker hem. Om en månad kan man springa långt in på kvällen i dagsljus. Härliga tider ligger framför oss.

Och att springa i solsken är väl något av det bästa som finns? Snacka om frigörelse av endorfiner efter en lång vinter i mörker och regn. I helgen fick jag och Josefine en härlig dos av det stora runda, gula klotet.

Välkommen tillbaka blå himmel! Jag kunde naturligtvis tagit lite mer vykortsbilder av det vackra vinterlandskapet, men det fick bli så här. Vi hade bestämt att ge oss ut klockan 10.00 på söndag morgon för att passa in allt annat som vi hade planerat i helgen. 10.00 blev den gemensamma nämnaren vi kunde hitta. Och med tanke på vädret, var det ett lyckokast. Vi sprang från Skoftebyn, över slussarna, bort mot Insikten och till kyrkan. Vi höll oss på vägarna för att inte halka omkring för mycket eftersom det var snorhalt på vägen. Vid kyrkan fortsatte vi bort mot Klaffbron och in mot centrum. Bort till kommunhuset och vidare bort mot Hjortmosseparken och sedan hem till Skoftebyn igen. Totalt 8 kilometer i 5:30-fart. Helt ok tempo, med tanke på att vi hinner prata en hel del under rundan.

Som vanligt kändes det i rumpan, eller rättare sagt i benet. Det strålar ner i benet mer nu än tidigare och det onda i rumpan och höften är i stort sett borta. Konstigt. Men jag har bestämt mig för att inte tänka för mycket på det utan fortsätta att springa och låtsas att det regnar. Jag känner mig lite stressad över min Marathonträning nu. Jag måste öka distansen, det går inte att masa runt i fem och åtta kilometer. Näpp!

 

Så här såg min uppladdning och nedladdning ut. Före passet blev det min goa smoothie med müsli och kokosflingor och efteråt blev det tigerbalsam för hela slanten. Min pappa säger ju alltid att det enda som hjälper mot skador är tigerbalsam så nu lyssnar jag på honom - men bara den här gången!

När jag kom tillbaka från vår runda var Andreas startklar - han har ju kommit lite längre med sin marathonträning, den spjuvern. Han är uppe i två mil under sitt långdistanspass. Attans, inte bra. Ni förstår ju att jag bli lite stressad. 

Springer man två mil går det väl an att vara så här glad. Men jag är naturligtvis glad för Andreas skull...

Jaja, gråt inte över spilld mjölk, som jag brukar säga till mina barn. Jag kämpar i alla fall på med min rehab och försöker i alla fall få till två pass i veckan på Active. Men det är lite svårt med mitt jobb, men jag gör så gott jag kan. I måndags morse blev det i alla fall morgonpasset klockan sju och det var härligt som vanligt. Jag önskar att alla som hade chansen gick på det passet för att det är så himla bra. I måndags var det fokus på bålen - superbra för min del. 

Nej, nu är det dags att laga fisksoppa och kanske få till en liten runda. Jag vet, det kan kännas jobbigt att ge sig ut – men läs det här som lite inspiration. Lycka till!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (3 st)

Visdomsord från Rune och ett rejält bakslag

20 Februari

Jag lovade ju att jag skulle berätta lite om föreläsningen med Rune Larsson, som jag var på förra veckan. Oj, hur mycket tid har ni? Får ni chansen måste ni lyssna på honom - han är inte bara en fantastisk löpare, han är en lika bra talare. Rolig, underhållande och en härlig inställning till löpning. Man skulle kunna säga att kontentan av föreläsningen, och budskapet som jag tog till mig, var att det ska vara roligt att springa. Jag brukar ju hävda motsatsen, eller ja, kanske inte motsatsen, men jag brukar säga att man ska inte förvänta sig att det alltid är roligt, för då ger man sig inte ut. 

Men uttryck som "det som inte dödar, härdar" och "köra skiten ur mig" - det är inget för Rune. Nej, snarare tvärtom. Redan som tonåring bestämde han sig för att 1. det ska vara roligt att träna och 2. han ska springa tillräckligt kort och tillräckligt sakta för att han ska vilja springa även nästa dag. Hm, för Rune kan tillräckligt kort innebära att springa hem från Norge. För Rune njuter av att springa, det är en livsstil för honom. Beslutet om de två förutsättningarna tog han efter att tränat intervaller som han tyckte var riktigt tråkigt. Förra året firade han 40 intervallfria år. Det är ju mer än vad man kan säga om mig...

Han berättade om många äventyr han varit ute på, hur han träffade sin fru Mary under en 24-timmarslöpning på 400-metersbana (tillräckligt kort och tillräckligt sakta) och hur man gör för att orka. Tycker man bara att det är tillräckligt roligt, ja, då orkar man. Allt sitter i huvudet. 

Som sagt, kloka ord och jag fick mig en tankeställare. Jag håller på och springer som en tok, pressar mig, pustar och frustar och  skadar mig. Hetsigt värre. Men samtidigt tycker jag ju att det är kul, inte alltid, men för det mesta. Det jag kan lära mig är att inte ta så allvarligt på det, springa kortare och saktare när jag känner för det - då kommer det nog att bli roligare på köpet!

Ja, och från den inspirerande föreläsningen gick jag hit. Nja, inte direkt, men i går var det dags för ett intervallpass på löpbandet på Motionspalatset. Visst ser det roligt ut? Det var lunch och då är ju tiden knapp så jag hade bestämt mig för stegen. 1 kilometers uppvärmning, 200 meter i 4-fart, 400 meter i 4:30-fart, 600 meter i 4:30-fart, 800 meter i 4:45 och 1000 meter i 5-fart - och så lika lång väg tillbaka. Sagt och gjort, jag började springa och det kändes helt ok. Som vanligt kändes det lite i baken och bakbenet med det blev bättre ju längre jag sprang. 

Jag kämpade på och eftersom jag inte har sprungit särskilt mycket eller särskilt fort den senaste tiden fick jag bekänna färg. Nöjd och glad checkade jag ut och kunde lägga 8,2 kilometer till handlingarna.

Ser ni mitt festliga mobilskal - Saga köpte det till Andreas och i brist på annat snodde jag det. 

Jag återgick till jobbet efter lunchen och då började det onda smyga sig på. Herregud, tar det aldrig slut? Tankarna började snurra - alla styrkepass, alla inställda löppass och all rehab förgäves? Självklart inte, men det gör mig deprimerad. Jag hade ont i höften, baken och bakbenet hela kvällen. Jobbiga impulser som strålar ner i benet. Jag kunde inte ens fullfölja hela mitt rehabprogram. 

Ja, jag misströstar. Men i morse gick jag upp, envis som jag är, och åkte till Active. Styrka måste väl i alla fall ligga på plussidan, det kan ju inte skada. 

 

Och nej, det skadar inte, det kändes snarare mycket bättre efter passet. Men det gör fortfarande ont. Vad är det för fel? När jag senare under dagen beklagade mig för en kund berättade han att han hade haft exakt samma sak förra året. Han vilade i åtta veckor innan han började springa igen. Under tiden körde han styrka. Åtta veckor utan löpning - hur låter det? Det kommer ta några dagar att acceptera. Och glöm Stockholm marathon ...

Efter styrkapasset på Active i morse åkte jag tillbaka till jobbet och hävde i mig kaffe och nötter. Sen åt jag naturligtvis en riktig frukost. 

Ja, så ser det ut just nu. Inte så kul, men det här är inte hela världen. Sett i ett långt perspektiv är det här förmodligen ingenting. Bara att fortsätta med rehab och styrka och kanske, bara kanske, byta ut löpningen mot promenader ett tag. Jag ska låta tanken mogna i huvudet ett tag.

Så alla ni som kan springa, spring för guds skull och njut av att vara skadefria!

Jenny Johansson Träning Kommentera (1 st)

Jag – en löpare

25 Februari

Jag ser mig själv som en löpare! Det har blivit en del av min identitet. Jag tycker om när jag träffar folk som frågar mig om min löpning och om löpning i allmänhet. Men precis som med andra saker som gör mig till den jag är, känns det tungt när man inte lever upp till det man utger sig för att vara.

Jag trivs med att vara lite hurtig – alltid retar det någon – och jag trivs med att ta hand om min kropp och vara noga med vad jag stoppar i mig. Vart vill jag då komma med det här flumsnacket? Jo, ni förstår hur jobbigt det blir när jag inte kan springa. När någon säger att nej, håll upp i tre veckor, gör något annat.

Hm, denna någon, är Mathias Brunberg. Efter att jag hade beklagat mig över att smärtan kommer och går och inte vill ge med sig, sa han det där om att inte springa. Jag försökte göra några konstiga tolkningar av vad han sa, men budskapet var tydligt - håll upp med löpningen i tre veckor. Tre veckor!

Visst har han rätt, och visst känns det, av någon underlig anledning, bättre att låta bli när man blivit tillsagd. Men det är tråkigt och även om han inte sa orden "alternativ träning" så är det just det som måste ta vid. Jag måste tvinga mig själv att ställa mig på crosstrainern eller sätta mig på roddmaskinen - för cykeln är alldeles för tråkig.

Så får det bli. Rehab, styrkepass och rodd. Inte helt tokigt, eller hur? Bara det ger resultat, för nu är jag riktigt less på det här.

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Snabbare än Daniel!

28 Februari

Jag hade en kul dröm i natt – den handlade naturligtvis om löpning. Jag sprang och sprang och bara flög fram. Jag var fjäderlätt i steget och inte det minsta trött. Och helt plötsligt korsade jag mållinjen – till Stockholm Marathon. Och jag var fortfarande inte trött. Efter en liten stund i målområdet såg jag honom komma. Han kämpade och slet och regnet öste ner på honom. Inte på oss andra naturligtvis. När han kom i mål var han trött och jag konstaterade att jag fick en bättre tid. Vet ni vem han var? Nej, hur ska ni kunna veta det. Det var Daniel Berggren – springkillen. Ni vet han som är en jäkel på att springa som jag jobbade med på TTELA. Han brukar ju placera sig bland de bästa, förra året kom han på 33:e plats. Ja, ni förstår ju vilket storhetsvansinne jag drabbats av. Men i drömmen var det en underbar känsla. Jag hade kontroll över löpningen och jag var till och med bättre än Daniel.

 

I verkliga livet ser det lite annorlunda ut. Här nere på jorden handlar det om rehab och styrka och löpförbud. Här är jag på väg till fredagens morgonpass på Active. Jag ser helt psycho ut, men vad jag ville visa med bilden är att det var ganska ljust ute redan 06.45 på morgonen. Känns hoppfullt, tycker jag.

Att inte få springa håller på att göra mig knäpp. För att inte tala om min stackars familj som tvingas stå ut med mig. Jag har samlat på mig alldeles för mycket energi och någon alternativ träning har jag inte fått till. Så för allas bästa måste det bli ändring på det. I dag tänker jag – ursäkta uttrycket Rune Larsson – köra skiten ur mig på crosstrainern och på roddmaskinen. Jag ska svettas som en gris och flåsa som en hund en varm dag i Grekland. Långt och jobbigt, ska det vara!

Själva löpningen får jag vänta med ett par veckor till... och under tiden får jag drömma mig bort längs Överbyrakor och härliga långpass. 

Just det, höll på att glömma bort mitt tips! För alla er andra som tycker om att springa och som känner sig redo för att hitta på något riktigt kul, så har jag ett bra tips. Active i Trollhättan har precis börjat köra igång träning inför höstens Tjejmilen och den här gången är det ett speciellt koncept för att locka fler att röra på sig. Tillsammans med Golden Air flyger man till Stockholm den 4 september, bor på hotell i två nätter, springer Tjejmilen på lördagen och flyger hem på söndagen. Och dessutom, hör och häpna, får man träna med resten av gänget under ledning av Maria Stjernqvist vid sex tillfällen fram tills det är dags för loppet. Låter inte det kul? Jo, det gör det, hör jag er säga. Jag brukar inte göra reklam här på bloggen, men det här gillar jag. Allt som kan få fler att börja springa är bra. Läs mer om hela upplägget här.

Så här såg det ut 2013 när jag, Sabine (min syster) och Heli sprang Tjejmilen. Det var tufft, tycker jag. Mer backar än vad man kan tänka sig, så se till att börja träna i tid!

Ut och spring med er nu!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Sköna söndag

08 Mars

Vilken tur att man inte åker Vasaloppet i dag. Inte för att jag åkt det något annat år heller, men när man sitter här och tittar på tv:n och ser hur de sliter i slasket - ja, då är man glad att man inte är där. Stackars alla som tränat hela vintern för utmaningen. Men som sagt, allt är en utmaning och det lär bli bra träning för både muskler och psyke. Alltid lär man sig något.

Själv har jag betat på under veckan som gått och försökt att hålla modet uppe. Det har gått ganska bra, faktiskt. Jag har fått ett höj- och sänkbart skrivbord på jobbet så nu är det slut på sittande och korta lårmuskler. Nu ska här stås!

Och så har det blivit en del rehab - även om det inte har blivit så mycket som jag önskar. Jag skulle vilja få till fem pass per vecka, men den här veckan har det bara blivit tre. Nya tag nästa vecka! Som ni vet gjorde jag ett SSS-pass på Active i måndags morse men fredagspasset fick jag hoppa över eftersom det var Minälvs frukostmöte. Hör och häpna, jag har valts in i styrelsen så jag var nu på plats och fotograferade evenemanget. I fredags pratade Johanna Bradford som driver bloggen Tant Johanna, tillsammans med Jonas Blomster - båda jobbar på byrån Change i Göteborg. Mycket intressant, speciellt för mig som också har en blogg. Jag har mycket att lära ...

I stället blev det 45 minuter på crosstrainern på torsdag kväll. Det gick bra och jag kände inga onda aningar i kroppen efteråt. Så vad brukar Jenny göra då - jo, hon ökar naturligtvis. Med ett självförtroende på topp fick jag för mig att det var dags att göra ett långpass på crosstrainern, om jag inte kan springa ett långpass så kan jag naturligtvis göra det på maskinen. 

Lördagen kom och efter att jag gjort min hemmagjorda glutenfria müsli ...

... tog jag mod till mig och körde till Motionsplatset på Quality för att köra mina 90 minuter på crosstrainern. Sagt och gjort, så blev det också.

Så här ser det ut när jag är i farten, snabbare än fokus!

Jag var trött i benen och höften när jag var klar och ja, ni kan ju räkna ut vad som hände - jag fick lite ont i höften. Inte så ont som jag brukar när jag springer, men det kändes på kvällen och det känns lite idag. Men jag var ändå glad över att få ur mig lite energi. För mitt problem är nämligen att jag måste träna, och jag måste träna ganska länge för att min kropp ska må bra. Jag upplever inte träning som en pina. Snarare säger min kropp ifrån ordentligt när jag inte får träna och jag mår dåligt, både psykiskt och fysiskt. 

Duschad, redo och klar för Mello - igen. Herregud, tar det aldrig slut...

Vad lär vi oss då av det här? 

1. Det här är en tid i mitt liv då "måtta" är ett riktmärke - träna med måtta

2. Jag ska inte pressa mig själv för ett mål - kan jag springa Gbg-varvet är det en bonus, men inget jag ska pressa mig själv att göra.

3. Satsa på rehab och styrka, även om det är frusterande. 

4. Bättre ofta och kort än sällan och länge. Kanske bättre att köra 45 minuter tre gånger i veckan.

Och så till något helt annat. Köp tulpaner nu, snart är säsongen över!

Visst är de vackra! Jag köpte dem i går efter att vi hade städat. Lördag förmiddag är nämligen familjens städdag. Inte så populärt bland de yngre i hushållet, men det blir fint när det är gjort. Och då kan man pynta med fina tulpaner - vardagslyx!

Ha en bra början på veckan så hörs vi snart. Själv ska jag njuta av söndagen och bara baka och ta det lugnt och njuta av ledigheten medan Andreas springer långpass - 21 kilometer! Ja, olika falla ödets lotter. Men jag är inte bitter!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Status quo

13 Mars

Vilken vecka! Strålande sol, blå himmel och ljusa kvällar. Och varmt! Vilket löparväder! Det är inte utan att man har sett lite fler joggare ute i spåren än för ett par veckor sedan. Och visst suger det i löpartarmen när man ser någon springa förbi i vårsolen. Jag vet ju hur underbart det är. 

Men tyvärr blir det ingen löpning för mig på ett tag. Jag har varit hos Mathias igen och jag är inte säker på att jag kan återge exakt vad han sa, men han tror att det sitter i ryggen, snarare än höften. Han kallar det idrottsrygg och handlar helt enkelt om att de nedersta kotorna trycks ihop, vilket gör att det blir ett ökat tryck på nerven. Därav smärtan i rumpan och ner i benet. För att vara på den säkra sidan tyckte han att jag skulle kontakta vårdcentralen för en bedömning och förhoppningsvis en röntgen. Vi får väl se vad de säger. 

Ok, vad gör jag nu då? Ja, just nu är jag mest frustrerad och besviken, men det håller såklart inte i längden. Jag får helt enkelt fortsätta med min rehab, stärka bålen och försöka hitta någon annan konditionssport som gör att jag kan "köra slut" på mig själv emellanåt. Som jag skrev en annan gång - hellre kort och ofta än långt och sällan. Långpassen får vänta!

Så i veckan har jag fortsatt min rehab ...

... medan andra ligger i soffan och latar sig.

Så mitt tips den här helgen är - ge er ut i vårsolen och njut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Snö, snö och lite sol

19 Mars

Nu undrar ni allt var jag har varit. Jo, vi drog till Sälen i lördags. Helt underbart. Vi kom upp till ett soligt snörike och det var varmt och härligt. Söndag morgon var vi tidigt ute i backen och gjorde oss startklara. Vilken underbar dag! Ner för backarna susade vi och jag passade på att sitta i solen och sola. Jag ska villigt erkänna att jag var lite skeptisk till skidsemester innan vi kom iväg. Det där med snö och kyla är inte riktigt min grej och det jag minns från skidsemestrarna när jag var ung var frusna tår. Men jag får väl erkänna att jag har fel. Om man åker den här tiden på året är det ju faktiskt riktigt härligt. 

Jag har även ställt mig på längdskidorna och matat lite i spåren. Framför allt ville jag kolla vad mina bak-höft-bakbenproblem skulle säga om det. Och visst gör det lite ont, men ack så härligt det är att glida fram i spåren. Första dagen körde jag 8 kilometer, andra dagen 5 kilometer och idag gled jag runt på en 8-kilometersrunda igen. Det var lite bakhalt, men för det mesta gick det bra.

Vi har ätit gott, varit ute hela dagarna, rört på oss och barnen har fått fräknar och rosiga kinder. Då mår jag riktigt bra. Dessutom har vi haft underbart sällskap av Andreas bror med familj och farfar. Det här kan vi leva på länge! Men jag ska villigt erkänna att det har inte varit sol varje dag, det har snarare sett ut så här de flesta dagarna:

Men vad gör väl det? 

Snart bär det av hemåt igen och det ska bli skönt med snöfritt och lite vår igen. Nästa vecka ska jag dessutom till en ortoped i Göteborg för att få en bedömning av läget. Vi får se om han/hon kan få någon ordning på mig. Tills dess, ha det gott och spring för glatta livet!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ömsom vin ömsom vatten

26 Mars

Känner ni igen den här lilla krabaten? Just det, det är ingefäran som har kommit ur sina gömmor. När jag ändå inte kan springa av andra skäl passar jag även på att ha en liten förkylning. Inga stora grejer, bara ont i halsen ett par dagar och lite hostig. Men det är inget som lite ingefära inte biter på. Så efter en snabbförkylning är jag på gång igen. Men vi tar det från där jag lämnade er sist ...

Vi var ju i Sälen förra veckan och fick en fantastisk avslutning på vår vistelse. Lördag var det dags för hemfärd och då stod solen högt på den klarblå himlen över fjället. SMHI-nördar som vi är i familjen, hade vi naturligtvis koll på detta och hade städat stugan under fredagen, då det snöade hela dagen. Klockan 09.00 var vi därmed i backen på lördag morgon. Men det var riktigt kallt och jag bestämde mig för att njuta av solen i stället för att frysa på skidorna utför. En kopp kaffe och lite sol i ansiktet fick avsluta min Sälenresa.

Väl hemma satte tvättningen igång. Visst hade jag känt av att stugan vi hyrde luktade mögel, men det blev betydligt tydligare när vi kom hem. Allt luktade och därmed har tvättmaskinen gått varm hela veckan. Eftersom vi dessutom har parfym-allergi i familjen är det rätt svårt att få bort stanken. Jag har tvättat, hängt ut, vädrat och tvättat igen, men det sitter som skam. Är det någon som har en bra idé på hur man får bort mögellukt ur kläderna så tar jag tacksam emot den.

Träningen då? Jo, när vi kom hem kände jag mig rastlös i kroppen men tyvärr känns det som om min situation med höften, ryggen och allt det där, bara blir värre.  Det känns faktiskt som om jag blivit sämre sedan jag slutade springa och jag kan inte tolka det som något annat än att blodcirkulationen som uppstår när man rör sig faktiskt bidrar till att det blir bättre.

 

Jag har hunnit med några promenader under veckan. Här gick jag fem kilometer längs Kärlekens stig och Träbrostigen. Bra underlag och lite upp och ner. Fick faktiskt upp pulsen, vilket kändes bra. 

Och efter några kvällar med ont i halsen och ingefärste var förkylningen borta på tisdag kväll. Onsdag morgon packade jag alltså min väska för ett lunchpass på Active. Och den här gången var det Jonas Holmin som stod för regin. Jag gillar ju variation så även om Mathias pass är grymma var det roligt med något annat. Och passet gav mig en riktig genomkörare. I bilen på vägen till träningen bestämde jag mig för att "köra skiten ur mig". Nu får det bära eller brista, tänkte jag.

Så vi körde på med alla möjliga redskap, framför allt kroppen, kettlebells och vikter. Först en springade uppvärmning med löpning, björngång och utfallssteg. När vi var varme var det dags för fem olika övningar som kördes en åt gången. 4x45 sekunder på varje övning med 15 sekunders vila emellan. Ja, det kändes ordentligt, det kan jag lova.

Och när jag vaknade i morse hade jag fruktansvärd träningvärk i... nacken!!! Jag tror inte att jag har haft det förut. Så om ni ser en ganska liten tjej med extremt stor, muskulös nacke på stan - ja, då är det nog jag!

Så om jag ska sammanfatta veckan säger jag: ömsom vin, ömsom vatten. Lite bra och lite dåligt – men det är väl så det ska vara.

Hoppas jag har inspirerat er till att köra ett pass – vare sig det är styrka, löpning eller annan träning. Kör hårt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Inga besked… än

28 Mars

Vilken underbar lördag, eller hur? Många löpare har sprungit förbi vårt hus och det ser vansinnigt härligt ut. Men jag är inte bitter - jag unnar naturligtvis alla andra en solig vårrunda medan jag sitter och surar här hemma. Till och med min arbetskamrat, min ständige medsoldat och kämpe, Camilla Hansson, skulle ge sig ut på en runda idag. Hon köpte dessutom nya löparskor, rosa och fina, i veckan. Jag är inte alls avundsjuk, snarare glad för hennes skull. 

Ja, det finns en del ironi i mitt resonemang. Jag är naturligtvis lika mänsklig som alla andra och tycker att det är apa att alla andra kan springa, men inte jag. Men nog om det, här kommer rapporten från ortopeden i Göteborg.

Jag hade ju som bekant en tid bokad hos en ortoped på Aleris i Göteborg i går. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma dit, han skulle titta, känna och se lite fundersam ut och sedan skulle han skriva ut en remiss och be mig höra av mig när jag hade gjort en röntgen, typ tre månader senare. Ja, och så blev det - förutom den avgörande detaljen att Aleris har egen röntgen. Jag behövde bara sätta mig i bilen, köra tvärs över stan och sätta mig i väntrummet på röntgen. De har nämligen drop-in. Och väntetiden var... 15 minuter! En halvtimma efter att jag hade anlänt var jag ute i friska luften igen.

Så ortopeden gav mig inga svar i går. Däremot hoppas jag nu på definitiva besked om ett par veckor när jag ska tillbaka på återbesök. Tänk vad bra den svenska sjukvården är. Jag rekommenderar gärna Aleris om man behöver få till en röntgen och inte har någon sjukvårdsförsäkring. Snabbt och bra. 

Däremot hade han väldigt starka åsikter om träning i allmänhet och löpning i synnerhet. Det här är ortopedens devis:

  1. Man ska inte träna mer än 2,5 timmar per vecka, all träningar utöver 2,5 timmar är inte hälsofrämjande
  2. Man ska absolut inte springa på hårt underlag, absolut inte på asfalt.
  3. Och det där med att bygga muskler - det är definitivt inte bra. De muskler man behöver får man av vardagsmotion. Satsa i stället på konditionsträning som simning, helst crawl.
  4. Däremot är det bra med smidighetsträning och rörlighet.

Vi connectade väl inte riktigt där, men man behöver inte vara överens om allt. Visst tror även jag att för mycket träning inte är speciellt bra, men 2,5 timmar. Hm, kanske lite mer. Inte springa på hårt underlag - det ligger säkert en hel del i det, bättre att springa i skogen. Bygga muskler - ja, någon bodybuildning tror jag inte på, men att jobba med bålstyrka är definitivt bra. Och på sista punkten med smidighetsträning och rörlighet är vi helt överens.

Det ska i alla fall bli spännande att se vad han säger om min bakdel. Hoppas han har en mirakelkur som gör att jag kan springa långa lopp på hårda underlag, snart...

Till sist vill jag bara tipsa om en liten bra tidning som jag hittade på ICA. Tror att det är en bilaga till Expressen och den ser ut som en riktigt husmorsbilaga. Men skenet bedrar, den var riktigt bra. I morse bakade jag goda mandelmjölsscones till frukost.

 

De ser lite platta ut och det är mitt fel. Man skulle rulla runda bollar, men jag plattade till dem lite och då flöt de liksom ut - så platta inte! Med det husmorstipset önskar jag er en trevlig lördagskväll och joggingrunda. Spring lugnt!

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (3 st)

Glad Påsk och febrilt letande efter motion!

04 April

Glad Påsk på er allihop! Vad härligt det är med lite ledighet, massor av ägg och underbart väder. Vi är i Glommen och njuter av stillheten och havet. Och jag kan rapportera att även här är folk ute och springer. Om det är för att jag inte själv får springa eller för att det verkligen är ovanligt många ute och springer, det ska jag låta vara osagt, men attans vad många springade ben jag sett när jag varit ute och gått. För jag får fortfarande hålla mig till promenader.

Jag och pappas fru, Britt, tog en promenad igår på långfredagen efter lunch. Perfekt underlag för mig på stranden. Vi gick ungefär sex kilometer i solskenet, underbart. 

Jag måste passa på att tacka alla er som säger snälla saker till mig och försöker att peppa mig. Jag vet att det kan kännas tjatigt att läsa min blogg just nu, med tanke på mina skador, men tyvärr är det så just nu. Och jag vill verkligen att det ska vara över snart för jag är riktigt frustrerad, men jag tror tyvärr att det kommer att dra ut på tiden ett tag till. Hålll ut, snart skriver jag om långa lopp, härliga löparrundor, tider och minuter per kilometer igen. 

Så vad har hänt sedan sist? Ja, det har faktiskt inte hänt så mycket – jag har jobbat och gått promenader för att hålla någon slags rörelse igång.

Under en promenad dumpade jag foten i geggamojja. 

Jag har även kört på crosstrainern en gång den här veckan, men jag är långt i från den form jag var i för några månader sedan. Känner hur jag raserar. Men konstigt nog ser jag fram emot att få sätta igång på riktigt och kanske glädjas över att få springa ynka fem kilometer i 6-tempo. Låter som en dröm just nu!

Så just nu fokuserar jag på andra saker. Kolla här, jag måste även få visa min nya fina mössa som jag fått av Camilla på jobbet. Den är så rosa och fin. Nu vet jag att det står IFK på den och om någon blir upprörd så ber jag om ursäkt. Det är inget statement från min sida, jag bryr mig faktiskt inte så mycket om bandy - men mössan är fin! Camilla har förresten själv börjat blogga om fotboll. Läs hennes blogg här.

 

Två huvudbonader att visa - dels mössan och dessutom nya hårband. De är jättebra att ha när våren och sommaren kommer och man inte vill ha håret i ansiktet. Sköna och söta!

Ja, så jag kämpar på med det lilla jag kan. Frustrerad var ordet, men nu är det bara en vecka kvar tills jag ska tillbaka till doktor ortoped för resultatet av röntgen. Ska bli spännande och jag hoppas naturligtvis på mirakel. Tills dess får jag hålla mig till att läsa om löpning och dessutom ännu en bok av Jojo Moyes. Grymt bra, kan rekommenderas!

 

Som vanligt uppmanar jag alla som kan att ge sig ut och springa. Ät mycket ägg och njut av vårsolen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Träningsvärk och nya utmaningar!

09 April

Kan ni tänka er - jag har träningsvärk. I hela kroppen! Underbart. Jag berättar snart mer om det men först tar berättelsen vid där jag lämnade er. Vi var ju i Glommen och firade påsk och folk fortsatte att springa som tokar förbi vårt hus. Allt för att retas, tror jag. 

Nej, såklart inte, men vi gav oss i stället ut på promenad i det vackra Halländska landskapet - eller rättare sagt, flera promenader. Till slut fick jag även ont av att jag hade gått för mycket. Jaja, det finns ingen ände på eländet.

 

 

Mitt ute i naturreservatet vid Morups Tånge står den här toaletten. För privat bruk, men jag antar att det kanske går bra att låna för en desperat löpare...

I alla fall avslutades helgen i Glommen på måndag eftermiddag och det bar hemåt till Trollhättan igen. Och jag gjorde mig redo för en ny arbetsvecka med helt nya uppdrag. Jag jobbar fortfarande kvar på Mid Reklambyrå som copy men har fått ett stort uppdrag på Mölnlycke Health Care i Göteborg. Spännande som attans, men det innebär ju naturligtvis mer planering för att få ihop träning och liv. Men inga ursäkter, det gäller bara att ställa om. Och det är lika bra att göra det direkt, innan en annan vardagsrutin har tagit över. Så jag gick ut stenhårt och tog mig till ett SSS-pass på Active på tisdagskvällen i stället. Har ni hört något så underligt? Helt nya människor, kände nästan inte igen en kotte på passet. Spännande med nya människor och dessutom fick vi Tina Persson som instruktör. 

Vi gjorde många bra övningar och blev dessutom uppmande att lägga på lite extra vikt – vilket gjorde susen. I morse vaknade jag med rejäl träningsvärk. Äntligen! Idag blir det ytterligare ett pass på Active, tänkte testa det nya Tabata-passet. 45 minuter Tabata, vet inte riktigt hur det går ihop, men ska bli spännande att se. Jag lovar att komma med en rapport om hur det var.

Och imorgon kommer domen – dags för återbesök hos doktor ortoped på Aleris i Göteborg. Jag är jättespänd inför mötet och föräntar mig mirakel, vilket jag såklart inte borde. Vi får se hur det går.

Ge er ut i vårsolen och spring nu! Det hade jag gjort.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Bad FAI-news!

11 April

 

Ja, ni ser ju på rubriken att beskedet jag fick av ortoped, Docent Sven Inerot, inte var det allra bästa. Men det var i alla fall ett besked - inga fler gissningar, raka, klara besked. Men jag återkommer till det – snart. 

Först något mycket roligare – jag var ju på Tabata-passet på Active i torsdags kväll. Herregud, vad kul det var. Mathias är ju så jäkla bra. Han har satt ihop ett pass med lång uppvärmning, tror att det var typ sex låtar då vi gick från lugnt till lite puls och uppmjukning. Jag sprang till och med lite grann och hoppade upp och ner. Kanske inte det bästa, men ibland får det bära eller brista. Efter uppvärmningen var det dags för fyra Tabata-omgångar med olika övningar. Mathias hade lagt upp det så att man gjorde två olika övningar i varje omgång och växlade mellan - alltså totalt fyra gånger av varje övning.

Oj, jag kanske ska backa bandet lite. Tabata är alltså ett speciellt upplägg som går ut på att man tränar kort men intensivt. Man kör 20 sekunder och sedan 10 sekunders vila. På´t igen, tills man gjort övningen 8 gånger. Totalt 4 minuters träning. Den intensiva träningen gör att man får upp pulsen samtidigt som man tränar muskelgrupper.

Under de fyra omgångarna vi körde hann vi göra löpning med höga knän, burpees, plankan med "höga knän mot magen", kettlebells-lyft, jumping-jacks och mycket mer. Svetten rann och vi tog ut oss rejält. Härligt och jag kan lova att jag fick rejäl träningsvärk.

Så med lite lätt smärta över hela kroppen var jag redo för alla besked i hela världen när jag träffade Doktor Ortoped. Jag satte mig i bilen och körde mot Göteborg och Aleris-kliniken. Men någonstans på vägen strulade det till sig, jag hade blandat ihop tider och vägar och besöket blev ett telefonsamtal med docenten i stället. Och resultatet, ja, först kändes det som panik, nödslakt och sammanbrott. Men nu, så här 12 timmar senare, har jag lugnat mig och ska nu försöka förklara.

Enligt ortopeden har jag något som kallas FAI (Femoroacetabular Impingement) och det är, mycket enkelt förklarat, påbyggnad på skelettet vid höften, vilket utlöser smärta. Hör och häpna, det drabbar mest elitidrottare! Det känns ju i alla fall bra. Det är nog ganska svårt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter och många går med det här i flera år utan att få en diagnos. Så det goda i kråksången är att jag träffade rätt ortoped som hade kunskapen att ställa en diagnos.

Ortopeden sa att jag har passerat rehab-stadiet, det enda som hjälper är operation. Jag får absolut inte springa, inte cykla med motstånd eller i uppförsbackar, inte göra något som gör att jag belastar höften. Däremot får jag crawla!!! 

Jag fick fullständig panik och efter gråt och sammanbrott (som varade ungefär i en kvart) tog jag mig samman och började googla. Master of google is back. Jag hittade mycket information, förmodligen mycket som jag inte mår bra av att veta också, men framför allt lärde jag mig lite om det hela. Däremot hittade jag nästan ingenting om vad jag KAN göra. Jag vet bara vad jag inte får göra - förutom att crawla! Och med tanke på att jag nu kommer att remitteras till Näl där väntetiden är extremt lång, och där ortopeden dessutom var osäker på om de överhuvudtaget utför den här sortens operation (som tydligen är ett svårt ingrepp), så behöver jag hitta en träningform som funkar. 

Men fortfarande är det early days, jag får väl försöka att smälta det här nu, ta det lite lugnt och hitta en plan som funkar för mig. I allt mitt googlande såg jag att Jonas Colting genomgick samma operation 2012 och det gav mig mycket hopp. Det finns alltså enorma möjligheter här. Och vem vet, jag kanske lär mig något på kuppen – jag kanske får till lite mer varierad träning, lär mig att träna utifrån mina förutsättningar och inte låta min tokiga hjärna styra mina handlingar. För enligt doktorn är orsaken till mitt tillstånd solklart:

– Du har sprungit alldeles för mycket!

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (6 st)

En vecka full av "inten"

18 April

Den här veckan har jag inte gjort någonting, jag har inte tränat, jag har inte simmat, jag har inte styrketränat och jag har inte lagt upp en plan för hur jag ska komma tillrätta med mitt nya passiva liv. Jag har levt i fullständig förnekelse. Efter förra veckans besked om FAI har jag stuckit huvudet i sanden och inte velat titta upp.

I stället har jag jobbat, det brukar funkar på mig när jag inte vill ta tag i saker. Och det är jag inog inte ensam om. Jag har fått ett nytt uppdrag som innebär att jag jobbar tre till fyra dagar i veckan på Mölnlycke Health Care i Göteborg, så det har varit en bra vecka att försöka gömma sig från träningsångesten. Det har gått alldeles utmärkt att fokusera på allt nytt och allt jag inte kan och allt jag kan.

Men så här kan jag ju inte hålla på, det förstår ju jag också. Jag mår riktigt dåligt över det här passiva livet, så det är ju bara att ta tag i saken. I lördags, alltså förra veckan, när jag hade vaknat upp med min nya vetskap om att jag inte får springa utan måste opereras först, åkte jag till Active och tog en kopp kaffe med Maria Stjernqvist. Vi är nog lite lika när det gäller förhållningssättet till träning och det känns alltid bra att prata med någon som förstår precis hur jag tänker. Och hon hade varit snäll och köpt gluten-och laktosfria kakor.

Efter en kopp kaffe och en god kaka, och framför allt lite snack med Maria, kändes det bättre. Vi konstaterade att vi kanske till och med skulle simma lite ihop, hon och jag. Det vore naturligtvis jättekul. 

Efter att jag träffat Maria pratade jag med naprapat Mathias Brunberg som också peppade mig och berättade om andra som han jobbat med som haft samma sak. Vi bestämde också att vi skulle titta på vad jag kan träna fram till operationen, det bästa är enligt honom att vara riktigt stark innan operationen. Då har man bättre förutsättningar efteråt. 

Och det köper jag naturligtvis. Men efter det samtalet i söndags har jag lagt locket på. Ända tills det här damp ner i posten i torsdags.

Mitt röntgenutlåtande. Ja, här kan ni se vad som är på tok. Cam-pålagringarna är FAI.

Jag började helt enkelt googla igen och läste ännu mer om rehab, operation och annat som har med FAI att göra. Men inte mycket om vad man ska göra innan. När jag vaknade i morse kände jag att nu får det allt vara nog med förnekelse. Jag och Saga gick en 5 kilometer lång promenad och nu känns det lite bättre. I morgon är det jag som slänger mig i bassängen och kör mitt crawlpass. Det är dags nu!

Ja, så får det bli och jag hoppas att ni håller tummarna för mig att det ska gå bra. Just nu tar det emot, men det kan ju vara bra för mig att få känna på det också ibland. Ha det gott och ge er ut och spring - i t-shirt och shorts, allt annat blir för varmt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ett steg närmare operation

27 April

Nu börjar det hända grejer! Eller i alla fall hoppas jag det. I dag hände något som kändes som om det var för bra för att vara sant. Det började med att jag fick bekräftelsen på att min remiss har kommit fram till Näl. Den kom redan i fredags och jag gjorde i ordning alla mina papper och laddade för en rejäl fight med vården under måndag morgon. I brevet från Näl stod det att jag hade minst fem månaders väntetid för ett första besök, men eftersom jag tackat ja till vårdval är det fritt fram att välja vårdgivare själv. 

Det låter ju bra, helt enligt min plan. Ja, vad är då min plan? Jo, att helt enkelt få flytta operationen till IFK-kliniken i Göteborg som lär vara bäst på den här sortens operationer. Men även om jag tackat ja till vårdval är det en himla massa samtal som ska ringas till olika instanser för att flytta remisser hit och dit och för att fixa något som heter betalningsförbindelse. Så i morse var jag laddad för telefonjakt.

Men se där hade jag fel. Jag har haft sån tur med vården den senaste tiden att jag känner mig riktigt bortskämd. Först ringde jag IFK-kliniken som meddelade glatt att det var inga som helst problem för dem att ta emot mig. Och samma trevliga respons fick jag när jag rinde NU-sjukvårdens kontakt för vårdval. "Jajamensan, inga problem, jag gör i ordning alla papper och skickar iväg så behöver du bara vänta på att IFK-klinken kontaktar dig", sa den trevliga kvinnan i luren. Är det sant? Behöver jag inte göra något annat, sa jag. Jag var ju superladdad. "Nej, ingenting." 

Ja, så inom 7-10 dagar borde jag höra något från IFK-kliniken och sedan får jag nog vänta ett par månader på första besöket, men det är i alla fall bättre än minst fem månader. Så vem vet, till hösten kanske jag kan bli opererad.

Så hur har det gått med träningen i veckan? Ja, riktigt illa faktiskt. Det var då attans vad svårt det var, jag ber om ursäkt för att jag inte är någon bra inspiration just nu.

Tanken var att jag skulle simma i söndags och så här såg det ut under förberedelserna:

 

Jag åt en stadig frukost med smoothie, müsli, kokosflingor, ägg och en macka. Sedan stekta jag pannkakor till barnen från glatta livet och packade väskan. Planen var att åka till Älvhögsborg och simma och eftersom Andreas var i Hemsedal och roade sig hade jag lovat Lily och Saga att de fick ta med varsin kompis till badet. Då skulle de kunna leka och roa sig själva medan jag matade längder i bassängen. Men ödet ville annat. Pannkakorna följde med, men min plan med barnen funkade inte. I stället för att simma servade jag barnen i fyra timmar och såg till att de inte var hungriga, frös eller drunknade. Herregud, vilken curlingmamma jag är. Nästa gång blir det andra bullar. 

Men jag ger inte upp, i kväll är det dags igen. Eva från simgruppen som jag gick i för ett par år sedan, ska förbarma sig över mig i bassängen och ge mig moraliskt stöd och tekniska tips. Vi får se hur det går!

Ha det gott och spring fort!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Inte så tokigt i alla fall

30 April

Vet ni vad det här är? Ja, jag tänkte väl det. En dolme! Min västa vän just nu. Jag har simmat två gånger den här veckan - måndag och onsdag - och i morgon bär det av till bassängen igen. Och vet ni, jag gillar det. Jag tycker faktiskt att det är riktigt kul och jag ser till och med fram emot att få byta om och hoppa i bassängen. Nja, nu tar jag kanske i. Själva momentet att hoppa i bassängen är alltid lite ångestfyllt eftersom det är så kallt, men när man väl i är i och kör, ja då är det riktigt kul.

Kanske beror det på sällskapet:

Saga följde med i onsdags kväll och i måndags kväll fick jag sällskap av Eva som gick i min simgrupp för ett par år sedan. Hon var så snäll och engagerade sig i min crawlteknik, gav mig goda tips och var en mycket trevlig simkompis. Jag hoppas att det blir fler turer i bassängen med henne. Det är förresten hennes dolme jag har fått låna. Dubbelt tack till Eva, som dessutom fick betala min entré eftersom jag hade glömt plånboken. Pinsamt, eller hur?

På onsdag kväll fick jag som sagt med mig Saga och vi simmade 1 000 meter tillsammans. Hon är en fena i bassängen och simmar bröstsim lika fort som jag crawlar. Efteråt var hon så fylld av endorfiner att hon skrattade och sjöng hela vägen hem. Det var längesedan jag såg henne så full av liv. Nu vill hon naturligtvis simma mer. Endorfinkickar är beroendeframkallande!

Med andra ord har det varit en bra vecka hittills. Två pass i bassängen och får jag som jag vill blir det två till, ett i morgon och ett på söndag. Dessutom har jag fått ett nytt rehabprogram. I eftermiddags träffade jag Mathias på Active och vi la upp ett "träning-inför-operation-program" som jag nu ska följa slaviskt. Tre gånger i veckan. Vi fick testa en hel del övningar innan vi kom fram till vilka som funkade och vilka som framför allt inte gör ont. Så här ser programmet ut:

Här står jag på en balansplatta och kastar en boll mot väggen. Jag ska köra tio repetitioner vänd mot väggen, tio med ena sidan mot väggen och tio med andra sidan mot väggen. Svårt att kasta bollen när man står vänd med sidan mot väggen. 

Den här känner jag delvis igen från mitt tidigare rehabprogram, men här la han till drag med benet bakåt och i sidled från båda håll. Hm, svårt att förstå kanske men man vänder sig helt enkelt åt andra hållet också och en omgång då man står vänd mot stången som gummibandet sitter fast i och drar benet bakåt. 

Ännu en övning från förra rehabprogrammet. Sträck diagonalt på armar och ben samtidigt. Här kan jag inte gå så långt upp med benen förrän det gör ont, men jag gör så gott jag kan. Viktigt att hålla ryggen stilla.

Krabbgång med gummiband. Namnet kommer naturligtvis av att man går i sidled med spänt band. 

Sist men inte minst en riktig rumpkörare. Här sätter man ena foten på bollen, det andra benet rakt upp i luften och sedan går man upp och ner med rumpan/höften. Se till att spänna rumpan och inte hamstrings. Ni ser ju hur glad jag blir av den här övningen. Eller var det Mathias som drog ett skämt?

Ja, det var alla övningar i mitt rehabprogram. Alla handlar om att stärka rygg och rumpa för att stabilsera höften och för att bli stark innan operationen. Då har jag större möjlighet att komma tillbaka snabbt efter operationen. Och tre gånger i veckan - det ska väl inte vara så svårt. Jag får göra mer, om det inte gör ont. 

Så det känns bättre nu. Crawl och rehab känns bättre än ingenting och det känns i alla fall som om att bollen är i rullning. Men så kom det här i posten i början av veckan:

Min startlapp till Stockholm Marathon. Jaja, gråt inte över spilld möjlk, det går fler tåg och allt det där. Men visst känns det. Men jag kommer igen - lita på det!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Livet går vidare

06 Maj

Tro det är eller ej, men livet går vidare. Vare sig man springer eller inte. Och även om livet är roligare med löpning så hittar man snart en ny vardag. Mycket av min tid går dessutom åt till jobb just nu (just nu - vem försöker jag lura) och då är det ju i och för sig ännu viktigare att man försöker hålla sig till sina träningsrutiner. 

Så vad gör jag då? Jo, jag simmar och simmar. Sedan sist har jag hunnit med tre turer i bassängen. Två på Älvhögsborg, då jag simmat 1 000 meter och en på Vattenpalatset där jag simmade 2 500 meter. Javisst, det är sant. I söndags drog vi dit hela familjen + två kompisar till barnen. Andreas skötte den yngre generationen så att jag kunde koncentrerar mig på mitt långpass. Och det går riktigt bra. Jag gillar det också. Borde kanske köra lite mer teknik och inte bara mata längder, men jag tänker att den tiden kommer - typ i kväll. Då ska jag ner till Älvhögsborg igen och kanske blir det intervaller eller lite mer teknik, vi får se.

Saga har varit med mig vid flera tillfällen nu och hon är en liten fena i vattnet. Inte nog med att hon kan dyka, till skillnad från mig, hon simmar förbi mig också. Sist kom jag inte i kapp henne trots att jag crawlade och hon simmade riktig bröstsim. Jaja, bara att acceptera att de små godbitarna drar om mig i omkörningsfilen.

Och livet går även vidare för Andreas som är mitt uppe i sin marathonträning. Bara en månad kvar, sen smäller det. Han börjar bli lite nervös och sänker just nu kraven på sin totaltid, men jag tror att det kommer att gå bra. Han har kört en hel del långpass och i helgen var han uppe i över 30 kilometer. Så det ser bra ut för honom.

Det gör ont i hjärtat när jag ser sånt här. Löparkläder, vår, vätskebälte och flera timmars långpass framför sig. Ja, jag är avundsjuk, men min tid kommer!

Hur går det med rehabprogrammet då? Hm, har inte kommit igång med det ännu, men snart. Som jag sa förra gången, det är bara att göra - inte tänka! Ha det gott och spring för glatta livet!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Grymma Andreas x 2 på maran

30 Maj

Ja, så var då dagen inne - dags för Stockholm marathon. Det var det här jag tränade för innan det slog slint i rumpan/höften/benet. Och nu sitter jag här i soffan och tycker synd om mig själv. Nej, verkligen inte. Det gör jag faktiskt inte, ingen idé att gråta över spilld mjölk, även om jag gärna hade varit tillräckligt tränad för att stå där på startlinjen idag.

Men så är det inte, i stället bänkade jag och tjejerna oss framför tv:n klockan 12.00 och letade efter Andreas x 2 bland de 25 000 löparna. Vi lyckades naturligtvis inte se någon av dem, men det var roligt att se alla glada människor som med förväntansfull blick började springa. Jag kom ju ihåg hur det kändes.

Så Andreas x 2, vad är nu det, undrar ni. Jo, Andreas, min man, sprang naturligtvis. Eller naturligtvis var väl att överdriva. Så sent som i början av veckan var han fortfarande tveksam till om han skulle kunna springa. För två veckor sedan åkte han på en rejäl förkylning som inte ville ge med sig. Förra helgen ställde han in Göteborgsvarvet och hoppades i stället på Stockholmsmaran. Och se det gick ju riktigt bra.

Nöjd och glad tog han sig i mål på 4:01:03. Inte lika bra som när vi sprang tillsammans (hihi) men dock... Skoja bara, grymt bra jobbat, han är grym, min man! Tredje maran! Han sa efteråt att det gick ganska lätt och att han tog det jättelugnt. Däremot var det riktigt kallt och att han frös, speciellt efter målgång. Han är ju dessutom en riktigt linslus - kolla det här!

Och så var det Andreas nummer 2 - min bror såklart! Han sprang också igår, trots att han haft ont i benet hela våren och det har blivit lite så och så med träningen. Men den mannen är gjord av något speciellt slags virke som ingen annan jag känner är. Han har faktiskt alltid sprungit, jag tror till och med att han föddes löpande. Han sprang nog igenom sin egen förlossning. I alla fall så gjorde han sitt första marathon i dag och det är bara att ta av sig hatten för ett grymt lopp. 3:34:49 - med relativt dålig förberedelse. Grattis säger jag till båda två - jag är grymt stolt och önskar att jag också hade ett resultat att visa upp!

Här är min bror, Andreas. Bra att de har samma namn, eller hur, då behöver man inte säga fel, typ... Bilden tog hans tjej Anna, så tack till henne för fotografering när jag inte kunde vara med. Nästa år får jag och Anna springa, så kan killarna ta kort, eller?

Andreas (min bror) klagade lite över ont i bakbenet efter loppet, men konstigt vore väl annars. Hoppas det inte blir något långvarigt av det. 

Ja, grattis till alla som jag känner som sprungit Stockholm marathon idag. Jag kan inte ens föreställa mig hur det var i kylan och regnet, förmodligen inte trevlig upplevelse. Så all heder till er. 

Hur går det då för mig? Ja, jag har ju inte skrivit på nästan två veckor nu och anledningen är väl att jag känner att jag inte har så mycket att tillföra just nu. Först och främst så är min träning enformig och mycket begränsad. Dessutom är jag lite deprimerad över läget och jag har löst det på mitt vanliga sätt med att jobba extra mycket. 

Men på tisdag är det dags för mitt första besök hos IFK Kliniken och jag hoppas att det blir en slags vändpunkt. Då borde jag få ett besked om operation och först då kan jag börja blicka framåt. Jag vet att jag har en lång och jobbig period framför mig, men jag vill framför allt vara i ett läge där jag själv kan påverka min situation. Det känner jag inte att jag kan just nu. Jag bara väntar.

Till sist vill jag bara dela med mig av den fina överraskningen som Saga och Lily gjorde för mig till frukost idag. De hade förberett den redan i går och gjort en chiapudding på kokosmjölk med mango och hallon. Jag har aldrig ätit chiapuddingen med kokosmjölk förut och jag måste erkänna att det var himelskt gott - och mättande. Jag orkade inte hela. Så om jag fick det här dagen innan Mors dag, då undrar man ju vad de gör i morgon... Vi får väl se. Grattis igen till alla marathonlöpare och grattis alla mammor i morgon på Mors dag - unna er själva en löprunda!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Nya bud och cykeltur

05 Juni

Kolla, vad som hänger här på jobbet! Just det, en cykelhjälm - jag har cyklat. Hm, hur gick det till, jag får ju inte cykla? Jo, se det får jag. Livet är fullt av utmaningar och nya bud. Nu är det nya djärva rön som gäller.

Som ni vet skulle jag till IFK-kliniken i tisdags. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det senaste budet jag hade fått var från ortoped Sven Ineroth på Aleris som sa att jag har FAI, alltså pålagringar på höften som måste opereras bort. Tills dess får jag bara crawla, absolut inte springa eller cykla. Så jag har matat längder i bassängen och sett fram emot en operation så att jag ska kunna återgå till löpningen så snart som möjligt. 

Men inget varar för evigt. Mina röntgenplåtar skickades vidare till Näl som skickade de vidare till IFK-klinken efter att vårdgarantin trätt in. Jag var supernöjd eftersom det betyder att allt går mycket snabbare och dessutom har IFK-klinken de bästa ortopederna i landet på just FAI-operationer. Så med höga förväntningar om att det här skulle gå fort och lätt gick jag in genom dörrarna till mitt första besök på IFK-klinken i tisdags morse.

Men sakta i backarna, ortoped Dr Sansone var inte riktigt med på noterna. Han och Sven känner naturligtvis varandra, men han var inte riktigt av samma åsikt. Enligt Sansone såg det inte så illa ut och han var dessutom tveksam till operation. VA! Jag blev helt paff. Hur kan två ortopeder ha så vitt skilda uppfattningar om samma röntgenbilder?

Nu vill jag tillägga att mitt mål inte är att opereras - det är att kunna springa igen. Och som jag ser det just nu, så har jag provat det mesta när det gäller rehab och alternativ träning, men jag har fortfarande ont. Så i min värld är det här det enda sättet att bli av med det onda. Då kan ni förstå vilken chock det blev när han säger att jag kanske inte ska opereras. Ska jag gå med det här resten av livet?

Men Sansone behöver mer information för att fatta ett beslut, säger han. Det betyder att jag ska tillbaka nästa tisdag och då ska jag röntgas igen med en mer avancerad apparat. Sedan ska han injicera bedövning i höften och skicka ut mig på en löprunda. Får jag ont trots bedövning så sitter det inte i höften. Går det däremot bra och jag springer utan att få ont, ja, då sitter det ju i höften. Den gamla hederliga beprövade uteslutningsmetoden, helt enkelt. 

Så här ett par dagar efteråt, när jag har sansat mig, inser jag ju att det är bra, men jag fasar för att det ska visa sig att det inte sitter i höften. Då hyser jag inte så stort hopp om att jag ska få ordning på det här och någonsin kunna springa igen...

Men tills dess får jag i alla fall cykla, enligt Sansone. Nya bud, inga problem att cykla. Så i morse lånade jag min granne Annas cykel och flög fram till Vänersborg - det var helt underbart! 3 mil blir det totalt tur och retur!

Titta vilken fantastisk morgon! Solstrålar, grönt och blommor. Kan det bli vackrare?

Kanske inte så snygg i cykelhjälm men vad gör väl det? Den här endorfinkicken varar länge och var välbehövlig. Och än så länge känns det inte värre i benet, höften och rumpan än vad det gör annars, så so far so good!

Med det önskar jag er en härlig helg och trevlig nationaldag. Mitt tips är att ge sig ut och springa idag, för imorgon ska det regna igen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Operation ahead!

24 Juni

Ok, vi har ett resultat!

Efter mina övningar i Slottskogen med bedövning i höften, hade jag i måndags ett samtal med Dr Mikael Sansone om hur vi ska gå vidare. Han ställde en massa frågor om hur det hade gått och jag berättade så gott jag kunde om mina erfarenheter. Om hur det tog nästan en timma innan bedövningen verkade, om hur jag sprang som en tok (av glädje) när jag nästan inte kände någon smärta, och hur det onda kom tillbaka någon timma senare.

Han var lite bekymrad över mitt mål att kunna springa igen, eftersom han är noga med att jag inte ska ha för höga förhoppningar och bli besviken. Men jag försäkrade honom om att mitt enda mål är att 1. inte känna mig som en 80-åring i kroppen, 2. inte ha ont i stort sett hela tiden, 3. att kunna ägna mig åt fysiskt aktivitet igen - vare sig det är att springa eller göra något annat. För om sanningen ska fram så gör det ont vad jag än gör, just nu. 

Så resultatet blev... just det, ni har redan gissat - operation! Jag vet inte exakt när ännu, men någon gång i augusti. Det betyder att hösten kommer att gå åt till rehab och först nästa år kan jag vara tillbaka i min forna form. Så hur ser då mina förutsättningar för att komma tillbaka ut? Enligt Sansone har jag i stort sett (och nu höftade han) 70 procents chans att bli bättre, 20 procents chans att det blir varken det ena eller andra och runt 5 procents risk att det faktiskt blir lite sämre. Men det tror vi väl ändå inte - det här ska bli bra. Var de där övriga 5 procenten tog vägen förtäljer icke historien, och jag frågade inte ...

Utöver besked och mental förberedelse för att någon ska sticka kniven i mig (drömde i natt att narkosläkaren inte hörde mig) så är jag inne i ett jobbstim. Jag jobbar och jobbar och kan inte nog understryka hur fantastiskt härligt det ska bli med semester. Jag längtar till lata dagar i Glommen då mitt största bekymmer är att komma ur min bubbla och få till lite träning.

Till sist vill jag bara visa min och Lilys härliga kvällsmat häromdagen. Vi har varit själva ett par dagar, och gosat som Lily säger, och första kvällen köpte vi hennes favoritmat - sushi! Så med den här bilden säger jag god natt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Äntligen semester - och träning!

05 Juli

Äntligen är både sommaren och semestern här. Lagom till de sista dagarna på jobbet, då vi dessutom hade sommaraktivitet på Liseberg, kom värmen och den härliga sommaren. På fredag eftermiddag drog jag och mina tjejer ner till Glommen och nu har vi en härlig vecka framför oss med sol och bad - hoppas vi i alla fall. Väderleksrapporten kanske inte ser så lovande ut, men SMHI har ju haft fel förut. 

Jag har dessutom utmanat mig själv i en semester-challenge. Ni vet hur populärt det är med "challenge" just nu, om inte så är det bara att titta på Youtube så hittar ni alla möjliga upptåg. Och jag ska inte vara vara sämre än mina döttrar så jag utmanar mig själv i en holiday-challenge. Jag känner att jag behöver något att hänga upp min träning på. Och då får det bli ett löfte till mig själv. Så här lyder det:

Under semesterna ska jag utföra någon form av aktivitet varje dag!

Japp, så får det bli. Det behöver inte vara något stort, men jag ska röra på mig. Det kan vara en rask promenad, 50 sit-ups, en simtur i havet eller lek med barnen på lekplatsen. Ja, ni förstår tanken! Så i lördags (som var min första semesterdag) satte jag igång. Här kommer en rapport från lördag och söndag.

Lördag

Fredag kväll var jag rysligt trött. Vid 22 sov jag och vid 08.10 stod pappa utanför fönstret och ropade på mig. Efter tio timmar sömn var jag som i koma, men det var väl välbehövligt. Jag hoppade i mina träningskläder och vi satte fart. Och när man går med Göte Johansson, ja, då går det fort. Fem kilometer blev det i solskenet och ni ser ju vilken härlig morgon det var.

Efteråt tog vi ett dopp i havet och det var under... nej, det var svinkallt! Men jag överlevde, även om jag är en badkruka!

Söndag

Söndag morgon vaknade jag av mig själv lite tidigare och Saga och jag smög upp när de andra sov - förutom pappa, såklart! Idag bar promenaden av åt andra hållet och fyren Morups tånge. Jag och Saga fick höra många historier från förr när pappa var liten. Och även från nutiden - här till exempel brukar pappa och hans fru Britt ha picknick på sommarkvällarna och bada - med mycket lite kläder på... 

Fyren är med såklart! Saga försöker smila som jag gör på mina selfies. Hon får visa mig hur jag ska göra för att ta en modern selfie som ungdomarna gör.

Totalt 4,5 kilometer och visst har jag ont i både ben och höft, men det får vara så nu. 

Ok, det var en rapport från de första två aktiva semesterdagarna. Nu kör vi vidare - häng på, jag lovar att ni kommer att må bättre av det!

Jenny Johansson Träning Kommentera (1 st)

Semesterfeeling

07 Juli

Min utmaning fortsätter - någon aktivitet varje dag under semestern och här kommer rapporten från måndag och tisdag. 

Måndag morgon och solen var som bortblåst - i alla fall på morgonen. Men jag och far hade ändå bestämt oss för att gå en promenad klockan 08.00. Och har man bestämt så har man. Det blåste rejält och landskapet bjöd på en mer dramatisk sida. Vi traskade på och nöjt av vinden. Tyvärr hade jag lite ont i benet och höften efter en tennismatch med Saga och Lily kvällen innan, men det var det värt. Det är så himla kul att spela tennis - men mycket springande och snabba stopp, vilket naturligtvis inte är så bra för min höft.

Men vi traskade på i våra färgglada gympaskor - totalt 5 kilometer längs stranden, inne i samhället och den dagliga titten på pappas byggen. Mycket viktigt att se hur det går...

Efter lunch sprack det upp och trots tvåsiffriga sekundmeter tog jag mig an några övningar för att stärka bålen. Så här såg det ut:

  

Sidoplanka, rygglyft, baklyft och cykling med diagonala armar, typ. Lite roliga namn som jag hittat på själv, men ni ser och förstår ju. Jag körde en liten stund av varje övning vilket kändes bra. Snart är det dags att göra övningarna, två och två, i tabata-form - kanske i morgon.

Tisdag

Oj, semestern springer iväg - känns inte bra alls, redan dag två. 

Om vi tyckte att det blåste på måndag morgon så var det inte något i jämförelse med tisdag. Herregud, vi höll på att blåsa bort vilket hästarna vid fyren hade upptäckt och gömt sig bakom det enda huset som finns i närheten. Pappa Göte gömde sig bakom en sten:

Ja, jag vet inte vad jag ska säga, men vi gick i alla fall 4,5 kilometer. Pappa fortsatte en bit till, men jag håller mig till fem kilometer på morgonen för att inte få ont. 

Resten av dagen ägnade vi åt alla möjliga saker, typ åka till stan och köpa sommarböcker åt barnen och att måla fönster.

 

Barnen, med kusin Kalle, i bilen och jag och min bror Andreas målar fönster. Ja, ni ser, full aktivitet - precis som det ska vara. Men vi har det lugnt också, läser böcker, dricker vin och äter god mat. Semester - helt enkelt! Så kom igen - häng på utmaningen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Höga höjder och många mil

12 Juli

111 steg och 29 meter rakt upp i luften. Ni kan tänka er att utsikten från Morups Tånge är magnifik. Och det är en rejäl resa att ta sig ända upp – men vi börjar från början.

Onsdag

Vi vaknade på onsdag morgon och vädret var riktigt dåligt. Ingen morgonpromenad med andra ord. I stället blev det tabata på eftermiddagen.

 

Jag och Lily gjorde övningar medan Saga hade koll på tiden med hjälp av en app. Vi körde två övningar i varje tabata-set. Första rundan var armhävningar och fällkniven och under andra omgången körde vi plankan och rumplyft. Övningarna var jobbiga och träningsvärken som kom ett par dagar senare vittnade om att jag verkligen är i behov av mer styrka.

 

Torsdag

Regnet och vinden höll i sig vilket bidrog till att även torsdagsmorgonens promenad blev inställd. I stället blev det glutenfria pannkakor till frukost.

Efter den kolhydratladdningen packade vi väskan och drog till Klitterbadet i Falkenberg. Här skulle simmas!

Tyvärr är det alla bilder ni får se från badhuset, känns konstigt att fotografera där inne. Klitterbadet är ett riktigt bra bad – inte nog med att det är billigt, det är stort och har saltvatten i bassängerna också. Jag slängde mig i 50-metersbassängen och började mata längder. Eftersom jag aldrig crawlat i en 50-metersbassäng förrut tog det lite tid innan jag fick ordning på andningen – det är ju faktiskt ganska långt och jobbigt – men till slut blev det bättre. Lagom till att barnen tyckte att jag var tråkig.

Efter 500 meter fick jag avbryta min simning och leka och plaska i stället. Men vi nöjt – vi badade i varmbassängen, bubblade i bubbelpoolen och bastade. Härligt!

Vi hann även med en tur på stan för lite reafynd. Jag hittade den här sport-bh:n för bara 99 kronor.

När vi kom hem till Glommen gjorde vi mangoglass från Leila Lindholms nya bok. Helt magiskt gott.

 

För er som vill testa är det väldigt enkelt att göra. Jag ändrade receptet lite eftersom jag inte hade alla ingredienser hemma. Så här gjorde jag:

Lägg ett paket fryst tärnad mango i en matberedare. Tillsätt 250 gram kvarg, 1-2 msk honung, en banan och 0,5 tsk vaniljsocker eller vaniljpulver. Kör till en slät gegga och servera direkt med lite rostade kokosflingor på. Smaskens – och nyttigt mellanmål!

 

Fredag

På fredag morgon var vädret bättre och jag fick med mig Saga och Lily ut på morgonpromenaden. Saga gick och sprang medan Lily cyklade. Vinden blåste rakt mot oss och vi fick kämpa på som tokar.

 

Lördag

Eftersom den årliga Kräftfestivalen har ägt rum i Glommen i helgen ägnades lördagen åt Kräftloppet. Ni som har följt min blogg ett tag vet att det är under Kräftfestivalen som jag lyckats prestera som bäst. Förra året sprang jag milen på 49 minuter. Men i år stod jag inte på startlinjen, tyvärr. Det gjorde däremot Britt och Andreas.

Britt sprang 5,5 kilometer på 40:18, vilket är otroligt bra med tanke på att Britt springer typ en runda om året – Kräftloppet! Andreas hade fredagens kräftskiva i kroppen (och han sparade inte på krutet) men trots det sprang han milen på 44:56. Bra jobbat båda två!

Det var roligt att heja på alla löpare, men samtidigt gjorde det ont att inte få vara med. Men min tid kommer – nästa år, då jäklar!

Vad gjorde jag på lördag då – jo, det blev den vanliga 5-kilometerspromenaden med pappa på morgonen. Vi har hunnit avhandla en hel del mil och ämnen under vara morgonstunder, vilket är trevligt!

Söndag

Ja, dags igen för ännu en promenad med pappa. Dagens runda blev 5,5 kilometer och det var varmt och kvavt i luften. Promenaden blir den sista på någon vecka eftersom vi drar till Malmö på en minisemester i morgon. Då får jag hitta på andra aktiviteter för att fullfölja min semesterutmaningen.

Hur var det då med 111 steg och 29 meter rakt upp i luften? Jo, det var visning av fyren Morups tånge under söndagen och jag stegade upp till toppen efter att ha stått i kö i 45 minuter. Men det var det värt – fantastiskt utsikt!

Det var allt för den här veckan, hur går det för er? Kämpa på, vi hörs när vi landat i Malmö!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Shopping och tivoli är också motion

16 Juli

Vilka härliga dagar vi har haft i Malmö - shopping, god mat, mycket vin, tivoli och gamla stenar. Men oj, oj, oj, vad ont jag har just nu. Jag har gått alldeles för mycket de senaste dagarna och när vi kom tillbaka till vårt hotell på kvällarna jämrade jag mig och gnydde över mina ömma höfter. Andreas har kört armbågen i den vänstra höften, som är värst, och masserat så hårt han kan. Det hjälper men bara en liten stund. Och det värsta är att jag inte vet hur jag ska göra eller vad jag ska undvika för att det ska bli bättre. Det gör ont vad jag än gör. Det blir tydligare och tydligare att jag behöver en operation.

Men nog om det, här kommer min semesterutmaning sedan min senaste redogörelse. Håll i er för nu kör vi.

Måndag

Efter att vi hade städat huset i Glommen och gjort oss klara bar det iväg till Malmö. Vi landade i Västra hamnen vid lunchtid och käkade god lunch på Vespa - en av mina favoritrestauranger eftersom de har både glutenfri pizza och pasta. Kan rekommenderas om ni har vägarna förbi. När matintaget var avklarat styrde vi kosan mot Emporia, det stora shoppingcentret som tjejerna har tjatat om sedan vi var där förra året. Där finns nämligen både Hollister och Victoria Secret - och dessutom Hamleys. Ja, ni förstår ju vilken lycka. 

Vi spenderade nästan fem timmar där och när jag tittade på min stegräknare på telefonen hade vi gått över sju kilometer. Herregud, vad trött jag var i kroppen. Som ni förstår shoppade vi en hel del och alla var nöjda och glada. Dagens aktivitet blev alltså shopping och sju kilometer är ju inte så tokigt!

Tisdag

När vi vaknade och hade ätit hotellfrukost fick jag för mig att nu var det dags att kompensera barnens enorma shoppingbehov med lite kultur. Och vad passar då bättre än Ale stenar? Tjejerna trodde att jag blivit galen: "inte ens du gillar en samling stenar", sa Saga och surade i bilen hela vägen till Ystad. Väl framme började hon mjukna upp och när hon insåg att det inte fanns några kor i närheten av stenarna tyckte hon till och med att det var riktigt kul.

Jag menar, vilken 11-åring som helst tycker väl att det här är superkul. Ja, ja, när mitt dåliga samvete över mina barns brist på kultur var åtgärdat drog vi vidare in till Ystad. En jättemysig stad där vi åkte stadståg och åt god lunch. Väl tillbaka i Malmö tog vi en promenad ner till alla torg som finns i centrum och när jag summerade dagen hade vi gått över en mil. Och det var inklusive den lång backen upp till stenarna. Ännu en rörlig dag.

Onsdag

Nu började all gång kännas av ordentligt. Andreas fick massera min höft efter frukost och det blev bättre någon timma. Men det fanns ingen tid att vila eller sitta och tycka synd om mig själv - vi hade siktet inställt på Köpenhamn och Tivoli. Bara att börja traska igen. Vi hoppade på tåget vid Triangeln, några hundra meter från hotellet och gick av mitt emot Tivoli - hur bra som helst. Väl inne på området väntade åtta timmar av åk, åk, lite mat, åk, åk och mer mat och sedan åk igen. 

Som tur är gillar vi att åka samma karuseller och med åkband kunde vi åka hur många gånger som helst. När vi väl kom tillbaka till lägenheten och hade fått i oss lite mat somnade vi allihop som döda sillar. Nio kilometer gick vi totalt. Aj, aj, aj!

Torsdag

Ja, då var det dags att packa ihop och åka hem till Trollhättan. Fyra timmar i bilen väntade och är det något jag vet så är det att det gör extra ont av att sitta i bilen. Vi planerade därför in en promenad på stan i Malmö och lite lunch så att jag fick röra på mig innan vi satte oss i bilen. Fem kilometer hann vi med innan avfärd och sedan stannade vi på vägen så jag fick sträcka på benen. Och det gick riktigt bra. Det funkade i alla fall.

Ja, så för att summera har jag gått 32 kilometer på fyra dagar - hm, när man tänker på det så är det ju faktiskt lika långt, om inte längre, än jag brukade springa under en vecka när jag var "verksam". Ja, så kan det ju vara. Andreas fick naturligtvis in en morgonlöparrunda - men jag la mig bara under täcket och somnade om. Jag är absolut inte bitter ...

I morgon är det dags för det årliga Kraftprovet för alla löpare. Hoppas alla ni som kan tar chansen och springer. Har ni inte anmält er än går det alltid att göra i morgon förmiddag på Älvhögsborg - passa på, det är ett superroligt lopp! Jobbigt, men roligt! Så lycka till alla som ska springa. Saga, Lily och Andreas står på startlinjen och jag hejar på. Hoppas vi ses.

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Halvvägs där

20 Juli

Kolla steget! Det är ju helt otroligt, jag skulle inte bli förvånad om han har ont i rumpan efter en löptur för att han har sparkat sig själv vid varje steg. Vilken spänst och studs!

Den här killen heter Betesfa Ayele och han kammade hem första plats i årets Kraftprov – 11,6 kilometer på 34:33. Ja, det är bara att gratulera och jag är grymt imponerad. Men jag är å andra sidan imponerad av alla som sprang och stoltast är jag över mina tjejer Saga och Lily och Andreas såklart!

Halvvägs in i min semesterutmaning kan man konstatera att det har blivit många promenader. Däremot inte så mycket styrka eller simning som jag hade tänkt mig. Men semestern är inte slut än och här kommer de senaste dagarnas aktiviteter.

Fredag

Dags för Kraftprovet för alla som skulle springa. Som ni vet var jag inte en av dem, men det var däremot resten av familjen. Dagen gick därför åt att planera starter och matintag så att allt klaffade.

Lily var först ut med 1,8 kilometer. Hon sprang tillsammans med kompisen Milla och de hade riktigt kul ihop. Däremot ville hon inte vara med på bild efteråt.

Vid 14.00 gick starten för Saga och hennes kompis Emma. De sprang 2,6 kilometer och kämpade på bra. Men Saga var inte nöjd, det var varmt och hon trodde att det skulle gå snabbare – hm, undrar var hon fått den genen ifrån! Måste nog skärpa mig när jag pratar om mina egna resultat så att inte hon tar efter mor sin. Jag var i alla fall grymt imponerad över deras insats.

Andreas studsade sig igenom det stora Kraftprovet och i backen upp till Slusscaféet stod vi och hejade på honom. Lite medtagen var han nog, men han var nöjd med sitt resultat – 52:55. Grymt bra jobbat!

Vad stolt jag blir när jag ser den här bilden – tyvärr kunde jag inte vara med! Ja, det var årets Kraftprov, grattis till alla som deltog och kämpade väl! Min insats för rörelse och semesterutmaning den här dagen blev återigen promenader. Sammanlagt gick jag 8 kilometer runt från Skoftebyn, runt fall- och slussområdet och hem till Sköfta igen.

Lördag

Fredagen avslutades med fest hos våra vänner och om det kändes stressigt under dagen så blev lördagen väldigt avslagen. Barnen var trötta och när vi gjorde ett tappert försök att gå in till stan för att delta i Fallens dagars festligheter, slutade hela utflykten med bråk och vi gick hem igen. Ja, så går det med barnfamiljer ibland. Det blir inte som man har tänkt sig. Allt promenerande börjar dessutom slita på mina höfter så lördagen blev en liten mellandag. Totalt gick jag runt 3 kilometer vilket kanske inte kan räknas som en aktivitet – men de fick helt enkelt duga!

Söndag

Dags för avfärd till Glommen igen. Vi packade våra väskor och fyllde bilen, sedan bar det av ner till öppna landskap och härliga vyer igen. Jag och Britt gick en 4,5 kilometerspromenad till fyren. Härligt med havsluft och snack med Brittan i vinden.

Måndag

Måndagsmorgonen började med en smärre chock då min syster Emma och hennes kille Kristian var uppe och drack kaffe och åt smörgås innan åtta. Tror aldrig att jag har sett det förut. Eftersom jag hade bestämt med far Göte att vi skulle gå promenad vid åtta var de alltså uppe före mig. Ja, ja, det är aldrig försent.

”Regntunga skyar… ” sjöng pappa medan vi styrde kosan mot fyren. Det blåste lite grand och det kändes som om vi var omringade av mörka regnmoln. Men inte en droppe på hela vägen.

Vi gick ut på området som varit förbjudet att beträda tidigare under sommaren eftersom fåglarna häckar där, men nu är det fritt fram. Men det gäller att se upp för allt som korna släpper ifrån sig. Totalt gick vi över 6 kilometer och när vi kom hem hade Emma och Kristian stekt pannkakor! De fortsätter att överraska.

 

Jag kunde tyvärr inte äta dem utan smaskade i mig yoghurt med god müsli och lite honung. Ja, och där har ni de senaste dagarnas utmaningar. Mycket promenader har det blivit, nu får jag satsa lite mer på simning ... vi får se hur det blir, helt enkelt. Kämpa på ni med!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Känn dig uppdaterad – gilla mig på Facebook

23 Juli

Vem är det som springer här? Ja, det får ni fundera på ett tag till. Först till något helt annat.

I veckan bestämde jag mig för att skapa en helt ny Facebooksida för min blogg. Anledningen är att det är svårt för mig att tala om för alla som följer min blogg att jag har uppdaterat den och eftersom jag inte uppdaterar varje dag kan det vara svårt för er att veta när jag har skrivit ett nytt inlägg. Dessutom tänker jag att det kan vara roligt att få gå loss totalt när det gäller löpning, motivation och mat – och göra det i kortversion. Facebooksidan heter Jennys Joggblogg och ni hittar den här.

Nu behöver ni bara gilla sidan så hojtar jag till när bloggen är uppdaterad. Det vore naturligtvis även jätteroligt om ni delar sidan bland era vänner som kanske skulle vilja följa min blogg. Nog om det – dags för de senaste dagarnas utmaningar.Håll i er, för nu kör vi!

Måndag

Som jag rapporterade redan i förra inlägget blev det en promenad med pappa på måndag morgon, men den fysiska träningen tog inte slut där. Efter lunch packade jag min väska och drog till Klitterbadet. Visst tycker jag att det är roligt att ha med barnen, men ibland är det skönt att få en stund för sig själv och när det visade sig att de inte ville följa med, valde jag att inte försöka övertala dem.

Jag fick helt enkelt en härlig stund för mig själv. Det var kallt i bassängen, eller ja, 28 grader, men för mig är det kallt eftersom jag alltid fryser – med betoning på alltid. Men jag fick snabbt upp värmen. Med dolmen som avlastning för höfterna började jag veva febrilt i 50-metersbassängen. Längd efter längd och när jag hade gjort 20 längder, alltså 1 000 meter, var jag nöjde.

 

Till och med så här nöjd. Jag firade mina längd-erövringar med en stund i bastun. Lugnt och skönt.

Med ny energi återvände jag till brottsplatsen där Kristian, min systers kille, hade fullt sjå med att göra övningar. Ha, kul tänkte jag och hängde på hans chins.

Jag klarade inte att göra ens en helt själv. Om ni tittar noga på bilden ser ni Kristians huvud vid mitt vänstra knä. Han fick hjälpa mig något för att jag skulle ta mig upp.

 

Även Emma fick lite extra hjälp och Kristian fortsatte med sina benböj och plankan. Det blev med andra ord en hel del motion i måndags – promenad, styrka och simning.

Tisdag

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, konstaterade pappa och jag vid 07.30 och gav oss iväg på vår morgonpromenad. Regnet hängde i luften men det var först under våra sista 300 meter som himlen öppnade sig. Men då kom det å andra sidan desto mer. Vi kunde inte annat än skratta åt eländet och trots att vi hade regnkläder blev vi blöta innanför. Totalt gick vi 5 kilometer.

Men efter regn kommer som bekant solsken och resten av dagen var riktigt härlig. Så här vackert gick solen ner över taken lite senare på kvällen.

Onsdag

Jag har hittills gjort någon slags aktivitet varje dag sedan min första semesterdag, förutom en dag då jag kände mig lite trött och familjen bråkade. I onsdags hände ungefär samma sak, fast utan bråk. Jag skulle till Köpenhamn över dagen för ett litet möte och fick därför sitta på tåg större delen av dagen. 06.34 gick tåget från Falkenberg och 18.55 var jag tillbaka. Mitt möte i Köpenhamn varade dessutom i tre timmar och man kan väl säga att vi satt ner 95 procent av den tiden. Ja, ingen dag som kommer att gå till historien som min mest aktiva, men när jag tittade på telefonen hade jag gått 3 kilometer. Så inte så tokigt.

Jag fick i alla fall en riktigt god macka och jordgubbs- och ingefärssmoothie på Köpenhamns centralstation. Inte fy skam!

Torsdag

Ordningen återställd och jag och pappa traskade iväg vid 8-tiden. Molnen hängde över oss och det blåste rejält. Men solen lyckades ta sig igenom och det var en härlig morgon. Ända tills vi hörde några snabba steg bakom oss. Andreas och Emma hade hoppat i löparkläderna och tagit sig ut på en runda.

Hurtbullar – jag är så avundsjuk. Men inte gråta över spilld mjölk, det stå i alla fall underbart ut när de susade förbi. Vi gick 5,5 kilometer och när vi kom hem hade Emma redan hunnit tillbaka och hon och Kristian höll på att göra amerikanska pannkakor igen.

 

Den här gången gjorde dessutom några glutenfria till mig. Snällt, eller hur? Mumsfilibabba, som vi säger.

I morgon bär det av på äventyr till Jersey. Vi är bjudna på bröllop och det ska bli så himla kul. Får se vad jag får till för övningar och aktiviter under resan – kanske några vändor i simbassängen på hotellet eller plankan på flygplatsen. Man vet aldrig när andan faller på.

Så ut med er och spring – det skulle jag gjort!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Medalj för hela familjen

30 Juli

Oj, en hel vecka sedan sist – tiden går fort när man har kul. Och kul har vi haft. Jag och Andreas har varit på Jersey för ett underbart bröllop (ser ni den fantastiska bilden ovan) medan barnen frossade i nya bekantskaper, engelska och mycket sötsaker hos farfar.

Med ny energi är vi tillbaka i Glommen och njuter av mina sista semesterdagar. Det var kortversionen – här kommer veckans utmaningar:

Fredag

Vi åkte till Landvetter redan på morgonen för att lämna över barnen till farfar. Sedan var det dags för bara mig och Andreas att checka in och flyga iväg. Kändes riktigt konstigt när det bara var vi två och inga barn att hålla reda på. Efter flyg till Heathrow tog vi en taxi till Gatwick och därifrån flyg till Jersey. Med lite förseningar på grund av ett ruskigt oväder, anlände vi vid 18-tiden. Vi bytte om och gav oss ut på stan med våra trevliga kompisar Jocke och Isabella.

Mycket traskande, vinbar och god mat (kolla den glutenfria pizzan) var ett härligt första möte med ön. Och totalt gick vi nästan 8 kilometer den dagen. Det fick bli den dagens semesterutmaning.

Lördag

Dagen för det stora bröllopet. För att vara säker på att min motion skulle bli av, gick jag och Andreas en promenad ut på landet före frukost. Rackarns vad vackert det är på Jersey. Totalt gick vi 5 kilometer.

 

Brudparet hade grym tur med vädret. Det ösregnade hela fredagen och söndagen, men lördagen bjöd på värsta sommarvärmen. Vi minglade på hotellet i solskenet och drack härlig bubbel. Kvällen avlöpte som bröllop bör och vi åt god mat, drack Pims och dansade med ömma höfter. Jaja, det fick vara så helt enkelt.

Söndag

Ingen ro och ingen vila. Med tanke på att söndagen var vår enda dag för sightseeing tog jag, Andreas, Jocke och Isabella bussen ut runt i stan och ön. Vi gick, sprang för skydd i regnet, besökte krigstunnlarna från andra världskriget, drack öl, såg vackra vyer, åt god mat och hade en grymt trevlig dag tillsammans. Här är ett axplock av bilder från vår söndag.

 

 

När vi kom tillbaka till hotellet sent på kvällen hade vi gått över 1 mil. Nu började mina höfter verkligen säga ifrån igen. Gud vad frustrerande det här är – jag känner mig som en 75-åring!

Måndag

Dags för hemfärd med alla turer i taxi, flyg och bil, som det innebar. Vi lämnade hotellet vid 08.30 och kom hem till Glommen vid 22.00 på kvällen. En lång dag med andra ord. Men som tur är finns shopping på flygplatserna och långa gångar som man ska gå i. Det betyder att man får lite motion mellan flygningarna. Totalt visade stegräknaren på 6 kilometer. Inte så tokigt – shopping är också motion, som jag brukar säga…

Tisdag

Vi vaknade vid 09.00 (typ sovrekord för min del) och åt en god frukost. Efter en tur till Falkenberg satte jag på mig träningskläderna för en promenad. Jag tar på mig träningskläder ibland när jag ska ut och gå för att det ska kännas som om jag tränar på riktigt. Nu menar jag inte att promenader inte är att träna, men tyvärr ger det mig inte samma härliga känsla som löpning.

I alla fall så gick jag till kvarnen i Olofsbo och vände. Totalt 5 kilometer. Det var vad jag hann med innan jag och Saga skulle på bio. Vi såg Paper towns, någon ny ungdomsfilm som Saga ville se. Vi hade en jättetrevlig stund tillsammans och filmen var faktiskt riktigt bra.

Onsdag

Usch, vaknade med värk i höfterna och ställde därmed in mina planer på en promenad före frukost. I stället packade vi simväskan och drog till Klitterbadet. Nu skulle hela familjen ta Simborgarmärket. Vi gjorde alltid det med min pappa när jag var liten och jag tänkte att det kunde vara en trevlig tradition att föra vidare. Det tyckte inte barnen. De protesterade och tyckte att jag var helt knäpp. Om det var för att jag återigen skulle visa mig offentligt i min baddräkt (som är såååå pinsamt) eller om det var för att hela familjen skulle simma, förstod jag inte. Men jag tog till min myndigaste stämma och sa att nu fick de göra det här för min skull. Alla SKA simma!

Och visst ser de rätt nöjda ut när de simmade in i ”mål” efter 200 meter. Alla fick var sitt Simborgarmärke och då var det nog inte så illa längre. När de andra fortsatte att leka i badet passade jag på att crawla 1 000 meter till. Kändes grymt bra och det är skonsamt för mina höfter.

På kvällen åkte vi till min mamma och hennes man Jan i Träslövs läge och käkade lite god mat. Trötta kom vi hem och stupade i säng vid 22. Ja, det är semester det!

Och det tar oss fram till i dag – totalt 34 kilometers gång och 1 200 meter simning. I dag har jag hunnit med två timmars städning och tvättning – räknas det som motion? Hm, feministen i mig säger att det gör det. Men för att vara på den säkra sidan tänker jag ge mig ut på en promenad i eftermiddag. Det var allt för idag, glöm inte att springa om ni kan. Klart, slut från Glommen!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Grand final

02 Augusti

Det oundvikliga är här – årets semester är slut. I morgon sätter jobbet igång igen och, som Andreas påpekade idag, nu är det 48 veckor kvar till nästa års semester. Som ni förstår har han en vecka kvar. Så hej då Glommen och tack för i år!

Så vad har jag gjort de senaste dagarna på min semester och hur har jag avslutat min semesterutmaning. Jo, här kommer rapporten sedan sist.

Torsdag

Så här några dagar senare är mina minnen från torsdagen ganska suddiga. Och det beror inte på att jag gick runt och var berusad hela dagen. Som jag skrev i min förra rapport ägnade jag förmiddagen åt att städa huset och på eftermiddagen gick jag, Britt och Saga på en promenad längs stranden. Jag tyckte att det var roligt att ta ett kort på oss alla tre när vi gick, men Saga tyckte inte att det var lika roligt, och Britt skrattade mest åt mina upptåg. Vad gör man inte för bloggen.

Vi gick 5 kilometer och var nöjda och glada.

Fredag

Även fredagen ägnades åt en promenad med Britt och vi styrde kosan mot Olofsbo. Badgästerna höll sig borta från stranden, endast ett fåtal hade vågat sig ut i blåsten och trotsat kylan. Två av dem var jag och Britt.

Jag har blivit helt förslappad nu under semestern – jag lever i stort sett i mjukisbyxor. Tror inte att Andreas är så imponerad, men snart har jag 48 veckor av trånga jeans och blusar att njuta av så mjukisbyxor får det bli just nu. Totalt gick vi nästan 7 kilometer och det gjorde som vanligt ont i höften och benet. Tänk, jag riktigt längtar till operationen nu.

På kvällen bjöd vi pappa och Britt på en höjdarmiddag på Glommens Fiskekrog. I år har krogen tagits över av ett par som normalt sett jobbar i Karibien och därmed har de också tagit med sig lite karibiska influenser. Grymt gott och jag önskar att alla fick chansen att gå dig och äta. Passa på om ni har vägarna förbi.

Lördag

Ordningen återställd och jag och pappa gick ut på morgonpromenad. Till vår stora glädje fick vi med oss Saga och vi gick bort till fyren där pappa fortsatte sina historier från förr. Han gjorde även ett försök att utöva lite styrketräning med ett träd. Nja, det gick la sådär…

När vi kom hem hade Andreas fixat frukost och jag nöjt av gröt och kaffe. Ibland är livet underbart. På eftermiddagen drog vi in till Varberg för att träffa vänner och ta en titt på Ostindiefararen igen. Vi såg den ju redan i Trollhättan, men det var lite festligt. När jag summerade dagens promenader visade det sig att jag hade gått över en mil. Bra jobbat!

Söndag

Ångest, ångest, är min arvedel… Nja, kanske inte så mycket ångest men visst är det synd att semestern är slut. Som tur är har jag ett roligt jobb. Min sista dag ägnades mest åt att packa och städa (igen). Men vi hann med en morgonpromenad på 5 kilometer innan frukost. Vi gick till Pannebo håla som är en liten konstig plats. Den är som tagen ur en saga. Titta vad vackert och ser ni hästen i bakgrunden?


Och till sist, här kommer min sista bild från sommaren semesterutmaning. Saga var också med på promenaden men eftersom hon absolut inte ville vara med på bild så tog hon en på mig och pappa.

Så här ser årets semesterutmaning ut i siffror:

  • Antal dagar: 30
  • Antal gångna kilometer: 161,5
  • Antal styrketillfällen: 3
  • Antal simmade meter: 2 700

Herregud, det blir ju en hel del när man summerar. Kanske inte så mycket simmande och styrketräning som jag hade önskat men över 16 mils promenader. Det är inte illa!

Till sist vill jag bara påminna om att gilla min Facebooksida. Tack alla ni som redan har gjort det och ni andra: tveka inte, det kan bli riktigt roligt! Facebooksidan hittar ni här. God natt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (1 st)

På måndag smäller det!

12 Augusti

Attans, nu tog det sådär lång tid igen, fattar inte att det ska vara svårt att uppdatera bloggen samtidigt som man jobbar. Så fort jobbet sätter igång tar det över mitt liv. Säg inte till min man och mina barn att jag sa det - de kommer bara att hålla med!

Nu är det i alla fall dags. Efter månader av väntan ska Dr Sansone äntligen fixa till mina höfter. Naturligtvis är det inte hans fel att det dragit ut på tiden, snarare tvärtom. Och med facit i handen har jag lyxats trixa mellan olika vårdinrättningar på ett riktigt galant sätt och trots att det är 8 månader sedan jag fick sådär akut ont, så har det nog gått ganska fort i alla fall. 

Men nog om det - på måndag morgon klockan 09.00 lägger jag mig på operationsbordet och några timmar senare ska det vara klart. 2,5 timma säger Dr Sansone att operationen tar, eftersom han ska operera båda höfterna. Sedan väntar upp till sex månaders rehab innan jag är återställd. Men det känns som att när operationen väl är över har jag kommit ut på rätt sida. Ni vet den där känslan när vintersolståndet har varit i december och vi går mot ljusare tider - ungefär så känns det. Då ligger makten i mina händer igen. 

Jag är allt lite rädd och nervös, men tack vare snälla Annelie Thompson, som gick igenom samma operation för ett år sedan, har jag kunnat ställa alla konstiga frågor som jag har. Det har lugnat mig något.

Och så till den där bilden högst upp i det här inlägget. Vad gör vi egentligen? Jag följde med härliga Katja ut på en promenad i helgen - visst är hon tuff? Ha, hon är rolig, tycker jag, vilket ni kan se på mitt flin, jag fnittrade av att hon är så busig. 

Det blev en 6 kilometers promenad och det är i stort sett den enda motion jag har fått den här veckan - förutom promenaderna på mina lunchraster och till och från tåget. Det blir några (typ 3-4 km) om dagen. Inte illa, men snart ska det bli andra bullar. Håll tummarna och önska mig lycka till för nu smäller det! 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ute på andra sidan

20 Augusti

Swisch så var man ute på andra sidan. Efter många månaders väntan är operationen nu över. Dr Mikael Sansone har gjort sitt - nu är det upp till mig. Som ni ser ser jag väldigt nöjd och glad ut där jag ligger i sjuksängen på IFK-kliniken. Inte helt vid mina sinnens fulla bruk, men nöjd är jag. Det gick i alla fall bra. 

Andreas släppte av mig utanför entrén vid 09.00 och jag staplade in på kliniken. Jag var så nervös att jag inte kunde sitta ner, men jag fick ganska snart träffa sjukgymnasten Johan. Han pratade mycket, och jag nickade. Vet inte riktigt hur mycket som gick in men han hade varit med förr och printade ut all information på papper som jag stoppade ner i min goodiebag som jag fick. 

Därefter kallade operation på mig och det var dags att göra sig redo. Byte till snygga sjukhuskläder och preppande med alla sorters mediciner man kan komma på. Jag hade förvarnat dem om att jag mår illa av narkosen så jag tror att de proppade i mig allt de hade i skåpet. Och jag tog tacksamt emot. 

Efter lite extra skrubb av mina ben och höfter kom Sansone och började rita på mig med sin spritpenna. Ja, och sedan bar det av in i operationssalen. Tre timmar senare vaknade jag upp och det var över. Nyfilade höfter och alldeles groggy. 

Och kan ni tänka, två timmar senare gick jag ut med kryckor från kliniken. Andreas stod utanför med bilen och vi körde hem. Vilken grej! Jag är så grymt imponerad av alla på IFK-klinken, vilka proffs. Snälla, goa, förstående och de stod ut med mina nervösa skämt, trots att de kanske inte var så roliga. De till och med skrattade!

För att inte tala om Mikael Sansone, vilken tur jag har haft som fått komma till honom. Nu vet jag ju inte hur det här går och hur slutresultatet blir ännu, men jag tror inte att någon annan hade gjort ett bättre jobb. Och så är han dessutom som en vanlig människa också som det går att prata med - inte bara tråkig doktor. 

Direkt när jag kom hem kom tjejerna utspringande på trappan och jag började stapla uppför med mina kryckor. Det gick la sådär. Mitt högerben vek sig och jag föll rakt fram i betongtrappan. Benet var fortfarande bedövat nedanför knät vilket jag inte riktigt insåg förrän senare på kvällen och då hade jag hunnit stupa i golvet en gång till. Men det var nog ingen fara skedd, Andreas gick inte många decimeter i från mig när jag skulle upp och gå vilket var tur eftersom jag höll på att svimma också av lågt blodtryck.

Så han köpte lite lakrits åt mig och jag åt gladeligen. 

Nu, så här några dagar senare börjar det rätta till sig. Jag har faktiskt inte haft så ont och jag har inte behövt ta mina morfintabletter. Däremot får jag någon annan medicin som gör mig illamående och trött så det går lite i vågor. Men mina första rehabövningar som jag skulle börja med dagen efter operationen, kan man göra liggandes på marken så där finns inga ursäkter. 

Och rastlös som jag är har jag svårt att sitta stilla så idag tog jag och Britt, som har åkt ända från Falkenberg för att komma hit och hjälpa mig, en promenad på 300 meter. Jag var trött efteråt och det känns att jag har gått tillräckligt för idag. Svårt att veta hur mycket jag ska röra mig och hur mycket jag ska sitta still. Mina rehabövningar har jag i alla fall gjort som jag ska - och så ska det förbli.

Och tack alla för era fina ord och påhejningar inför operationen. Att det finns så många som bryr sig, är ju inte riktigt klokt, tänk vad bra man har det. De här fina blommorna fick jag av min pappa och Britt och mina kollegor på Mölnlycke Health Care. 

 

Så med andra ord - ute på andra sidan och tacksam för att allt har gått bra hittills. Nu är det upp till mig att göra något av den här andra chansen som jag har fått. 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Två steg framåt och ett bakåt

23 Augusti

Visst ser det roligt ut? Rehab ska göras fyra gånger per dag och det känns som ett heltidsjobb just nu. Inga svåra eller jobbiga övningar, men det ska göras. Jag tycker att det är ok, lite svårt att hinna med fyra pass, men jag försöker tänka att det är prio ett i mitt liv just nu. Jag får inte sabba det här.

Hur går det då? Jo tack, det känns lite både och. Vissa stunder känns det jättebra och man är förvånad över att det bara är sex dagar sedan jag opererades. I nästa sekund gör det ont och jag blir lite orolig och rädd för att det ALDRIG kommer att bli bra. Som när jag vaknade i morse - då gjorde det riktigt ont och jag gick upp och tog mina starka alvedon och rörde lite på mig. Men nu har det släppt och det känns genast bättre. 

Mathias, som ska hjälpa mig med min rehab säger att jag ska låta känslan bestämma. Ja, det är ju det där med koppling mellan hjärna och kropp som inte riktigt funkar för mig. Men jag går omkring med mina kryckor mycket, kanske lite för mycket och jag gör min rehab. När det gör ont får jag sätta mig och lugna mig, helt enkelt. 

Och igår tog pappa med mig på en utflykt. Först åkte vi upp till Strömslund där Brunbergs bygg har byggt en liten oas där det tidigare låg en bensinmack. Vilket lyft! Jättemysig innergård och fina lägenheter. Grattis till alla som investerat i en lägenhet där. 

Sedan drog vi vidare till Slusscaféet för en räkmacka. Pappa släppte av mig med bilen vid slussarna på Skoftebysidan och sedan gick jag över slussen och upp till caféet. Jag fick sätta mig och vila halvvägs men det var trevligt att komma ut och se lite folk. 

Idag har pappa och Britt åkt hem till vackra Halland igen, nu får jag klara mig med mina juveler till barn och min älskling Andreas. Alla har varit fantastiska den här veckan och Britt har kämpat med allt hushållsarbete medan Andreas har lagat mat. Jag är grymt tacksam för alla runt omkring mig!

Nog om mig, det har ju hänt en hel del här i Trollhättan i helgen och jag måste ju ge en eloge till Magnus Larsson och Magnus Ölme Eriksson för deras insatser kring Alliansloppet. Andreas som kunde ge sig ut i vimlet stod i Landbergsliden och tog bilder åt mig.

Här kommer många starka tjejer uppför backen och jag är grymt imponerad. Jag gjorde ju som bekant ett försök förra året men efter tre fall på rumpan gav jag upp. Men här finns ingen rädsla för fall – bara muskler!

Och själva Alliansloppet är ju bara en del av helgens aktiviteter. Både Saga och Lily deltog redan på torsdagen i Skoljoggen - ett fantastiskt initiativ där barn uppmuntras till att röra på sig. Mer sådant med tanke på hur lite gympa barnen har i skolan. Det är ett helt annat ämne som jag kommer att återkomma till en annan gång.

Ja, som sagt - ett par steg framåt och något bakåt. Det går sakta men säkert. I morgon tänker jag försöka att ta mig till jobbet och göra en insats - vi får se hur det går. Och på torsdag ska jag träffa Mathias Brunberg för att sätta igång med rehab steg 2. Ska bli jättespännande och jag tänker ta det på största allvar. 

Ni då? Jo, jag tycker att ni ska springa för kung och fosterland. Det gör i alla fall Andreas, han kom precis tillbaka efter en 19-kilometer lång runda i solen. Jag är inte alls bitter!

Ha det gott så hörs vi snart!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Taggad långt ner i tårna

29 Augusti

Oj, oj, oj, vilken vecka! Här ligger man inte på latsidan. Och det känns som om jag har fått en nytänding. Eller,  ja, om ni frågar Andreas som träffar mig varje kväll så undrar han nog vad jag pratar om - jag stupar i säng, helt slut, varje kväll klockan 21. Men det är inget att oroa sig över. Jag är som ett tomtebloss - jag totalbrinner så att det frasar större delen av dagen och sedan är all energi helt slut.

Vad står då siffran fyra för? Jo, det är så många gånger som jag gör rehab varje dag - fyra pass och det gäller att ha koll på räkningen. Först måste man räkna hur många gånger man gör rehaben, sedan hur många repetitioner man gör av varje övning och sedan hur många sekunder man ska hålla still varje övning. Ja, ni förstår att hela dagen består av siffror - 4, 10, 20, 5 och 6. 

Här ligger jag på vår ryamatta och gör min rehab, måste säga att jag ser lite scary ut på den här bilden.

Så vad har du hänt den här veckan? Jo, jag gick ut hårt och åkte till jobbet på måndag morgon. Men först klarade jag av både min rehab och dusch. Vet ni hur det är att duscha med stora plåster typ 15x15 centimeter på benen, som inte får bli blöta. Jag har kommit på en lösning med plastpåsar och maskeringstejp, men det får ni inte se några bilder på ...

Väl på jobbet var det full fart, möten, texter, stora fototapeter och filmbeställningar. Ja, jobbet är kul, men jag var noga med att göra min rehab hela tiden. Tisdag hade jag problem att ta mig till jobbet så jag fick jobba hemma. Onsdag var jag tillbaka på jobbet och på kvällen spelade vi in en ny reklamfilm i Uddevalla. Jag kan inte avslöja vad det är men jag och mina tjejer spelar lycklig familj med en annan pappa - tyvärr, Andreas fick inte vara med, varpå Lily började sura och sa "det här är inte min familj, för det är inte min pappa". Ja, det är ju faktiskt helt rätt!

Så kom äntligen torsdag då jag hade bokat in min träff med naprapat Mathias Brunberg. Han kommer att sköta min rehabträning, eller det får jag ju göra själv, men han lägger upp mina program och följer upp. Nu var det nämligen dags för mitt första riktiga rehabprogram.

Och jag är grymt taggad - det är så kul att komma igång med övningar och att de faktiskt, förhoppningsvis, leder till något. Jag har fortfarande ont i benet, men jag hoppas att det ska släppa så småningom. Mathias la i alla fall upp ett program till mig och vi gick igenom övningarna - totalt fem stycken:

Jag har inte bilder på alla, men de två första övningarna var höftlyft när man ligger på mattan med böjda knän och lyfter höften uppåt. Andra övningen var musslan där man ligger på sidan med böjda knän och lyfter översta knät upp och ned. Det här är tredje övningen där man lyfter ben och armar diagonalt uppåt, om ni förstår vad jag menar. Om inte annat så ser ni ju. 

Den här övningen är lite svår, man ska spänna fast gummibandet i en stolpe och runt vristen, sen böjer man knät och drar benen i sedled sakta. 

I sista övningen spänner man fast linan som sitter fast i "tyngdmaskinen" runt foten och drar bakåt. Jag får absolut inte belasta höftböjaren så här gäller det att vara lite försikig.

Ja, nu ska de här övningarna göras en gång per dag och det andra rehabprogrammet 2 gånger per dag - alltså 3 rehabpass om dagen. Finfint! Om ett par veckor ska jag tillbaka till Mathias och få ett nytt program. Jag är så himla nöjd att jag fått Mathias som hjälper mig med det här, han är duktig och jag litar på att det blir rätt. 

Därifrån bar det av hemåt för llite mer jobb och sedan ner till Göteborg för ett drinkparty. Ja, hur jag tog mig dit är en annan historia, men det var inte billigt! 22.00 kom jag hem igen och behöver jag säga att jag var trött. Attans, det tar på krafterna att vara ett socitetslejon mitt uppe i allt annat :) 

Och i går var det jobb igen. Fick grymt mycket gjort, ni vet de där dagarna när man bara avverkar den ena uppgiften efter den andra, när dåliga samveten bara betas av. Underbart inför helgen. 

Ja, och nu sitter jag här och är euforisk över mitt nya liv. Det gör fortfarande ont, jag ser ut som en gammal tant när jag går och jag blir lite trött - men det viktigaste är att jag kan göra något åt min situation själv. Det är uppfriskande och ger energi. 

Så kan jag, så kan ni! Ger er ut och spring, cykla, paddla, ja vad som helst. En sak är i alla fall säker - ni kommer inte att ångra det!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Slussvarvet, Tjejmilen och Lidingöloppet

04 September

Ok, det känns som om vi har mycket att gå igenom så vi sätter igång direkt!

Veckan har varit bra med ett jobb i Göteborg, återbesök hos Dr Sansone, mycket rehab, för mycket gång och lite firande. Men vi återkommer till det - först lite goa tips.

1. För er som har missat det så är det Slussvarvet imorgon. 6 kilometers löpning runt kanalen och 200 kronor av anmälningsavgiftens 300 kronor går till Cancerfonden. Ett fantastiskt tillfälle att förena nytta med nöje och ett grymt bra initiativ från  arrangörerna. Jag vet faktiskt inte om det finns några platser kvar, men om det inte gör det går det att skänka pengar ändå och naturligtvis heja på alla andra som springer eller går. Så ut med er och gör lite nytta – starten går klockan 11.00 i Gamle Dal'n!

Smidiga grabbar som värmer upp inför förra årets Slussvarvet - då var det gult, i år är det orange som gäller.

2. I veckan kom en tindrande Saga hem efter att hon varit på Actives utomhusaktivitet vid Hansenplatsen i Trollhättan. Tanken är att få barn att träna rätt och stärka sina muskler, bli rörliga och öka balansen. Ett riktigt härligt initiativ, tycker jag, med tanke på hur många av våra ungdomar som sitter still idag framför datorer och ipads (jag låter gammal, jag vet). I oktober sätter Active dessutom igång en åtta-veckors-kurs för barn mellan 8 och 14 år. Saga var lyrisk och tyckte att det var jätteroligt och ska fortsätta under hösten. Klicka här om ni också vill anmäla era barn!

3. Så här såg det ut 2013, jag, syster Sabine och Heli. I morgon är det dags igen för tjejerna att springa Tjejmilen. Jag är såklart inte anmäld, men jag vill ändå passa på att önska alla andra som kämpar lycka till!

Så där, då var mina påminnelser och lyckönskningar avklarade. Nu går vi på veckan som gått.

Jag började mjukt med att jobba hemma på måndag, men tisdag bar det av till Göteborg. "Är du säker på det", sa Andreas kvällen innan, men har jag bestämt mig så har jag. Jag kryckade iväg till bussen och hoppade på. Väl nere vid resecentrum i Trollhättan hade de flyttat på busshållplatsen några hundra meter bort, men jag kämpade på till perrongen. Är det inte lite typiskt att de flyttar på busshållplatsen just nu, varför inte förr eller senare?

På tåget fick jag en sittplats, så jag var nöjd, men den stora utmaningen väntade fortfarande på mig nere i Göteborg. 800 meter har jag mellan stationen och min arbetsplats. Det kan låta kort, men med krycker och nyopererade höfter känns det betydligt längre. Det tog mig 15 minuter att komma fram, men jag var ganska nöjd ändå. 

Ja, sedan var det väl bara att sitta stilla och jobba då. Nej, jag hoppade runt på mina kryckor som en tok hela dagen. Jag fotograferade och gick ner på knä, jag gick fram och tillbaka i korridorerna och jag gjorde min rehab. När det var dags att gå tillbaka till stationen vid arbetsdagens slut var jag helt färdig. Min höfter värkte och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. Jag hoppade på tåget och ringde Andreas som fick hämta mig på stationen i Trollhättan. Men vet ni, han sa aldrig: "Vad var det jag sa", vilket faktiskt hade varit helt befogat. Han är snäll han, min man!

Så vad lär jag mig av det här - ja, inte mycket. För jobba måste jag, men jag ska försöka att inte gå så mycket på jobbet, utan bara röra mig korta sträckor. På onsdagen skulle Andreas också jobba i Göteborg så då fick jag skjuts ända fram till dörren. Sen kom han och hämtade mig före lunch och körde mig till Dr Sansone för mitt återbesök.

Återbesöket gick bra. Vi tog nya röntgenbilder och det såg fint ut. Jag klagade lite över att det gjorde lite ondare nu, men det är helt normalt sa Sansone. Så nu är det bara att jobba på med min rehab och se hur saker och ting utvecklar sig. 

 

Jag sliter med mina tre rehabpass om dagen och jag måste säga att jag är riktigt flitig - speciellt på morgonen då jag går upp 05.30 för att göra mitt första pass som tar ungefär 35 minuter. Sedan gör jag ett på lunchen och ett på kvällen. Det gäller att planera för att hinna med. Inte tänka, bara göra!

Annars tränas det en hel del i vårt hus inför Lidingöloppet. Det går av stapeln om tre veckor och Andreas ska naturligtvis springa - och vi ska heja på. Han kör flera löppass i veckan, ett pass med backträning, ett långpass med backar och ytterligare ett distanspass. Dessutom försöker han få in ett styrketräningspass också. Så ni kan tänka er att han blir fit for fight.

 

Tänk om han visste att jag har lagt ut den bilden, hihi. Den tog jag i söndags efter att han hade sprungit Kraftprovet två varv. Han var ganska trött och svettig när han kom tillbaka. En vecka till med långpass, sedan är det nedtrappning som gäller.

För alla er andra som ska springa Lidingöloppet så kan några sista-veckors-tips vara bra. Här får ni hjälp av Runner's Worlds coach LG Skoogh.

Till sist har vi även hunnit med att fira lite - men vad kan jag inte avslöja ännu. Men snart! Det finns väl i och för sig alltid något att fira... 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Dags för steg 2

08 September

Saga har gått om mig - hon springer betydligt mer än vad jag gör. I helgen sprang hon och Andreas Slussvarvets sex kilometer på 41 minuter. Fantastiskt tycker jag. Hon var riktigt nervös innan, men lika nöjd efteråt. Hela arrangemanget Slussvarvet är ett fantastiskt initiativ och de lyckades samla in över 81 000 kronor till Cancerfonden! Underbart! Här på deras Facebook-sida finns många fler bilder på alla som sprang.

Och på tal om Facebook-sidor, innan jag drar igång dagen rehab-rapport vill jag uppmana alla som inte har gjort det tidigare, att gilla min Facebook-sida för Jennys joggblogg. Där får ni lite extra uppdateringar, men även en liten påminnelse om när jag gjort ett nytt inlägg här på bloggen.

Sådär ja, då var det avklarat! Nu till min rehabträning. I går var jag hos Mathias igen för steg 2 i min träning på väg tillbaka. Det var väldigt bra och trevligt och jag fick beröm för att jag varit så ihärdig. Duktig flicka!

Skämt och sido - jag fick behålla fyra av mina gamla övningar och fick dessutom två nya.

Här är steg 2-programmet. Det handlar fortfarande om att öka rörligheten och att inte belasta höftböjaren.

Den här övningen är riktigt kul. Som ni ser har jag gått upp på lådan med ett ben och dragit upp det mot magen. Sedan går man ner med samma ben och går sedan upp igen med det andra. Och så håller man på så - upp och ner, upp och ner. 

Den här känner ni igen. Höftlyft på boll. Väl uppe med rumpan och höften ska jag stanna där i två sekunder och sedan går ner igen. Snabbt upp igen och stanna i två sekunder. Upp och ner, upp och ner. 

Jag fick dessutom en övning för att öka rörligheten i framsida lår. Jag ligger på mage och lyfter benen mot rumpan, fram och tillbaka, 40 gånger eller 20 gånger på varje ben. Ja, det är hela programmet faktiskt. 

Så totalt gör jag två pass om dagen av det första passet som jag fick efter operationen och sedan ett steg 2-pass. Allt medan Andreas springer som en tok och tränar inför Lidingöloppet. I går sprang han 24,5 kilometer igen, 2 x Kraftprovet. Ja ja, min tid kommer. 

Så håll ut, säger jag till mig själv, och alla ni andra som kan - KUTA!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Morgon, middag, kväll

14 September

Så här kan det se ut när man gör rehab - man måste ju verkligen ta vara på alla positiva tillfällen som finns när det gäller rehab. I slutet av förra veckan tog jag tillfället i akt en solig lunch och la mig på altanen. Och titta vad fint det var, jag var tvungen att ta en bild. Annars kan det se ut så här:

10 september, 13.03, på mitt jobb i Gamlestaden, Göteborg.

11 september, 19.35, Skoftebyn, Trollhättan (kolla mina snygga tofflor).

12 september, 07.20, Skoftebyn, Trollhättan.

Morgon, middag, kväll - rehab ska göras tre gånger och dagen och då gäller det att planera. Den senaste veckan har jag faktiskt haft lite ondare än tidigare, precis som Dr Sansone sa att jag skulle få. Så även om det gör ont, så är det allt enligt plan. Jag längtar efter att kunna gå lite längre promenader och att få göra lite mer riktig träning. Och nu så här fyra veckor efter operationen börjar jag känna hur det kryper i kroppen. Jag vill flåsa och svettas. Men allt har sin tid, jag måste ha tålamod. Så vad gör jag när jag är frustrerad. Jo, jag bakar... och lagar lite mat.

 

Äppelkaka, thaikyckling med nudlar, morotskaka och nyponfrallor – allt glutenfritt och laktosfritt. Ja, som ni förstår, jag måste få röra på mig ordentligt snart så det blir ett slut på det här bakandet.

Så mitt tips för dagen är - träna ni som kan, men gör det med måtta, styrka och kondition. Det är en bra kombo!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Höstkänsla och steg 3

19 September

Vilken underbar morgon! Visst får man en härlig höstkänsla - friskt i luften, sol och vackra färger. Jag längtar efter att ta en promenad i skogen och jag tror att jag faktiskt klarar av det idag. Inte så lång, kanske 2-3 kilometer, men det får bli i Borås, vi ska nämligen dit och hälsa på släkten. Men först en sammanfattning av veckan som gått. Och nu blir det fokus på träning - typ!

 

Jag har såklart gjort min rehab enligt doktors och naprapats ordination, men jag har också varit på Active med Saga som testade på deras Kids Active i onsdags kväll. Härligt att se så många barn göra cirkelträning med bra övningar för kroppen. De tränade balans, styrka och rörlighet - nyttigt för våra ungdomar som stirrar in i sina ipads större delen av dagen. För alla er som har barn som också skulle må bra av det här så finns det fortfarande platser kvar - läs mer här.

Och varför inte kombinera nytta med nöje. När barnen tränade, gjorde jag min rehab.

På tal om rehab så går vi över till att fokusera på mina egna framsteg. För visst går det framåt. Under veckan har jag lagt mina kryckor åt sidan och även om det kan vara lite läskigt ibland och jag blir trött så är det dags att klara sig utan dem. Jag har dessutom märkt att jag fått en liten udda gångstil, lite lätt framåtlutad, så nu är det rak i ryggen och framåt som gäller.

Och med det sagt var det dags för steg nummer tre. I går morse, fredag, träffade jag Mathias Brunberg igen för en ny genomgång och nu är det nya bud som gäller. Jag har fått ett nytt program - med nya och gamla övningar och hör och häpna - jag får cykla! Det var en fröjd när jag satte mig på träningscykeln (jag som normalt sett inte gillar att cykla) och även om jag bara får cykla tio minuter med lätt motstånd, så kändes det grymt bra. 

Tyvärr fick jag ingen bild på cyklingen, men jag tänker att ni kan nog tänka er hur det ser ut ... Här är i alla fall de nya övningarna:

Benböj med pilatesboll mot väggen som stöd. Märk väl att mina knän pekar rakt ut och höften är bak. Innan operationen gick min höft rakt åt höger och knäna pekade inåt. Mathias fick påpeka att högerbenet fortfarande gjorde det, men om jag fokuserar blir det rätt.

Den här känner ni igen, men den nya twisten är att när jag väl kommit upp med höften ska jag falla lite åt höger med fötterna och sedan över till andra sidan.

Den beryktade draken - 2,5 kilo i händerna och sedan framåt med kroppen och bak med ena benet. Bra balansövning, men jag ser att jag behöver träna lite på den här. Ser ni leendet?

Vi avslutar med en klassiker - sidoplankan med vrid. Jag drar ner armen framför och under kroppen och sedan upp igen. Viktigt med lika mycket vikt på båda fötterna, enligt Mathias, för att inte belasta höften.

Och här är hela härligheten:

Ok, och så här ser hela träningprogrammet ut:

  • Rörlighetprogrammet som jag gjort sedan operationen, två gånger om dagen
  • Steg 3 varannan dag
  • Steg 1 varannan dag
  • Totalt tre pass om dagen

Ja, nya tag och för varje gång jag går till Mathias blir jag mer peppad och taggad för att komma i form. Inte för att det behövs mycket motivation utifrån just nu, jag är grymt peppad ändå, men Mathias är fantastisk!

Så ut med er i höstsolen och njut av att kunna röra er - spring, cykla, träna styrka och njut!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Idoler, lopp och gympremiär

28 September

Lite såhär känns helgen som gått - snabb, suddig och alldeles galen - och resten av veckan också för den delen. Det har hänt mycket, vi har varit i Stockholm, det har varit hektiskt på jobbet och jag har gjort premiär på gymmet - äntligen! Men vi börjar med det viktigaste - Lidingöloppet, såklart!

För andra året i rad ställde Andreas sig på startlinjen till Lidingöloppet. Jag var ju med förra året, men fick bryta efter 1 mil eftersom min förkylning inte hade lämnat kroppen riktigt. Historien upprepade sig i år då jag åkte på en pangförklylning torsdag kväll och näsan började rinna som ett öppet vattenfall. På fredag morgon var jag som en enda stor bakteriehärd - jag nös, snorade och hostade om vartannat. Men nöden har ingen lag, in med hela familjen i bilen och vi styrde kosan mot Stockholm. Jag försökte att hålla mig så långt till höger som möjligt i bilen med Andreas såg ut som om han ville krypa genom bildörren och ut i friska luften. 

Sex timmar senare anlände vi till storstaden och medan Andreas tog tunnelbanan ut till Lidingö för att hämta sin nummerlapp hade jag och tjejerna helt andra planer. Om ni trodde att vi följde med till Stockholm för att heja på honom, så har ni helt fel. Vi gjorde något helt annat, men mer om det senare. 

Lördagen kom och Andreas började bli tät i näsan, attans. Jag blev faktiskt riktigt nervös, jag vet ju att han inte ger sig i första taget och det sista jag sa var: "Bryt om det blir jobbigt!". Ha, precis som om det skulle ha någon som helst inverkan på en löpares psyke. Men det gick riktigt bra - grymt bra till och med. Andreas kom i mål på 02:38:04 - sju minuter snabbare än förra året och han var inte ens trött. Eller, trött och trött, klart att man är trött efter Lidingöloppet, men han var pigg när han kom i mål. Bra jobbat!

Och på tal om bra jobbat, måste även nämna min före detta kollega Daniel Berggren, springkillen, ni vet. Han sprang på 01:46:14! Ärligt talat, det är ju inte klokt. Han sprang i mål på en 15:e plats och hade en snittfart på 3:30. Helt makalöst, jag är stum av beundran. Grattis Daniel!

Ja, så det var Lidingöloppet. Funderade lite över helgen om jag tror att jag någonsin kommer att genomföra det. Det är ju det enda lopp som min pappa har sprungit som inte jag har gjort, och det retar mig naturligtvis. Ja, vi får se hur det går. Frågan är om jag kommer att kunna springa långlopp över huvudtaget igen - jag är i och för sig glad om jag kan springa igen - vare sig det är en mil, 5 kilometer eller ett 3-milslopp i backar. 

Så vad gjorde vi när Andreas slet i Lidingös skogar. Jo, ni vet när Andreas åkte till Lidingö för att hämta sin nummerlapp, då åkte jag och tjejerna åt ett helt annat håll. Nämligen hit:

Ni kan ju tänka er, vilken lycka för barnen att få se idolerna på nära håll. Jag är också barnligt förtjust i tv-inspelningar, så roligt att se hur allt går till och hur mycket folk som springer omkring och gör olika saker. Min brors tjej, Anna, jobbar på tv-bolaget och hon hade varit snäll och fixat biljetter till oss allihop. Det var många timmar i publiken, men tjejerna och kusin Kalle var på topp hela tiden. Ni ser ju Lily på bilden överst i det här inlägget - hon var helt tokig och tog naturligtvis chansen att dansa på den lilla scenen.

Vid 24-tiden kom vi hem igen, trötta, men adrenalinstinna, och stupade i säng. Men ingen rast och ro i Stockholm, inte. Efter en god natts sömn och en härlig frukost var det dags att besöka alla affärer i Stockholm som inte finns i Trollhättan - och det är ju en hel del. Vi sprang  shoppade, fikade och åt lunch på TGI Fridays. Måste bara tillägga att det är ingen bra restaurang, redan när jag bodde i London för drygt 20 år sedan tyckte jag illa om det stället, och det är fortfarande lika dåligt. "Vad du är negativ, du bara klagar", sa Lily när jag satt och petade i min sallad utan smak (för det var i stort sett det enda på menyn som inte innehöll gluten eller laktos). Så jag fick skärpa mig för barnens skull - men snälla, gå aldrig dit! Då var det betydligt bättre på AG, dit vi gick på lördagskvällen för att fira Andreas insats. Vi var ett stort gäng och tjejerna hade roligt med kusin Kalle.

Som ni förstår gick jag en hel del både på fredag och lördag, det blev nästan 8-9 kilometer per dag, vilket är alldeles för långt för mig. Dessutom försvann tiden under lördagen och jag fick aldrig till mitt tredje rehabpass. Attans. 

Så på tal om rehab, hur har det gått under veckan. Jo, förutom fadäsen på lördag så har det gått bra. Jag har skött mig. Eller i alla fall nästan alla dagar. Jag missade faktiskt torsdagspasset också. Måndag lunch gled jag i alla fall in på gymmet Kristinedal som ligger vid mitt jobb i Gamlestaden. 

Rehabprogrammet i högsta hugg och jag gav mig på cyklarna för tio minuters uppvärmning. Passet tog ungefär en halvtimma att genomföra vilket är perfekt för lunchträning.

 

Men jag har också upptäckt att man inte alltid behöver ett gym för att göra sina övningar. Man får ta till det som finns och med hjälp av ett gummiband kan man ändå göra det mesta. På vägen upp till Stockholm stannade vi för att inta våra lunchsallader på en rastplats och då passade jag på att göra mitt rehabpass.

 

Det enda som är lite svårt att göra är cyklingen - men jag får klura ut något. 

Ja, det var veckan i en rasande fart, och väldigt långt. Hoppas ni har orkat läsa ända hit. Nu ska jag kurera min förkylning som förhoppningsvis håller på att nå sin peak. Andreas drabbades naturligtvis också - söndag morgon slog den till med full kraft. Så nu sitter vi här hemma med varsin dator och jobbar. Men alla ni andra som kan - ut och njut av det underbara höstvädret, perfekt för en promenad, en cykeltur eller en härlig löprunda i skogen. Good luck!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Rädd för killar med skivstång

06 Oktober

Sju veckor efter operation och jag har varit tillbaka hos Mathias. Som ni ser är han mycket nöjd med mina framsteg. Vi pratade en hel del om min oro för att det gör ont ibland - det är såklart helt normalt - och om hur mycket jag kan träna, gå och cykla. Jag fick väl lära mig att det är skillnad på att ha ont i ljumsken för att jag gör vissa rörelser och på att ha ont i musklerna - typ träningsvärk eller stel. Det senare är naturligtvis bättre och inte farligt. Men det är inte lätt att skilja på saker och ting och jag är livrädd för att jag ska gå sönder. Men det är ingen risk, säger Mathias. Jag är inte gjord av glas!

Så när väl det var utrett kunde vi sätta igång med rehaben och nu är det dags att gå på steg 4 och öka belastningen. Ha, nu är det slut på mina smårörelser. På skivstången bara. 

Knäböj med skivstång. Nu är det ju inga vikter på stången, men den väger 20 kilo ändå så lite coolt är det. Baken ska peka utåt. Jag är lite nervös för den här övningen för jag måste ju ta mig till gymmet och slåss med de stora grabbarna. Men det är bara att ta tjuren vid hornen och göra det. I morgon är det jag som kör ett pass på lunchen.

Den här känner ni igen sedan tidigare - höftlyft på boll men nu är det dags att dra fötterna och bollen mot rumpan, samtidigt som jag lyfter höften uppåt. Bra övning och jobbig som ni kanske ser i mitt ansiktet - skiftar i röd-rosa.

Förutom höftlyft på boll och knäböj med skivstång ska jag också göra step-up-steg på låda med skivstång, draken med 5-kilosvikt och ytterligare en övningar där man står stabilt med benen lite isär, böjda knän och sedan drar man ett gummiband eller liknande från ena sidan över till andra sidan med båda armarna. Svårt att förklara men ni kanske förstår när ni ser Mathias ritade gubbe.

Kanske inte världens bästa bild, men ni ser vilka övningar jag ska göra. Uppvärmning 10 minuter på cykel och nu får jag lägga på mer motstånd och komma upp i puls. Hihi - blir nästan lite småfnittrig. Och om ni inte lovar att säga något till någon, så kan jag berätta att det är kanske, med betoning på kanske, bara ett par veckor kvar tills jag kan vara med på ett styrka- och stabilitetspass på Active, och, håll tummarna nu, men kanske bara fyra veckor kvar tills jag kan börja småspringa. Nej, jag vet, jag vågar inte ens hoppas. Men som sagt, håll det för er själva!

Så med nytt mod kommer jag att inta gymmet i morgon och göra ett av mina tre pass den här veckan. Gör fortfarande min rörlighetsrehab morgon och kväll eftersom det känns bra. Jag har dessutom varit ute på min första promenad i skogen.

Härligt, eller hur? Ingen lång runda men säkert 1,5 kilometer. Och så har jag bakat riktigt gott glutenfritt bröd. 

Det ser ju faktiskt inte ens glutenfritt ut, men det är det! Jag fyllde hela min mage med bröd den dagen - gäller att passa på när det finns gott bröd att tillgå.

Nej, nu ska jag se till att få min skönhetssömn inför morgondagens jobb, gymträning, och kvällsmingel (jo, man måste hinna med sådant också). Håll tummarna för att inte gymkillarna med stora muskler skrämmer iväg mig. 

God natt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

3 x premiär

11 Oktober

Tre premiärer har jag avverkat den här veckan - och här är den första. På onsdag lunch tog jag mod till mig och gick på den här stången. Det är såklart jag som står i spegeln med grön tröja (Stockholm marathon!), men det är skivstången som ligger i ställningen som jag syftar på. Här gjorde jag mina knäböj och step up på låda - allt enlig steg-4-rehab-programmet.

Premiär nummer två kom några dagar senare, i fredags kväll. Jag och tjejerna skulle till affären och köpa glass. Tjejerna tyckte att vi skulle ta bilen och mitt förslag var att gå. "Men vi kan väl cykla", sa jag. Sagt och gjort, vi cyklade typ 3 kilometer - tur och retur. 

Tre tokar på cykel. Alla tre tyckte nog att det var precis lika roligt, det är så sällan vi cyklar. Vi fick tag på glassen och mycket annat också och det bästa av allt - det gick jättebra att cykla!

Fredag var däremot en ganska jobbig dag. Jag gick upp på morgonen och migränen som legat och pyrt i huvudet sedan i onsdags slog till med full kraft. Jag lämnade Lily på skolan och gick sedan och la mig. 2,5 timmar senare vaknade jag och kände mig mycket bättre. Men efter en lunch på stan var jag tillbaka hemma och värktabletterna började släppa. Bara att kapitulera. Jag slog ihop datorn och la mig på soffan. Inget jobb, ingen träning - bara vila. Antar att det är min kropps sätt att säga till mig att "nu är det stopp". Och kan ni tänka er, det funkade. När barnen kom hem var jag tillräckligt pigg för att cykla iväg och sedan ha fredagsmys. 

Lördag morgon kom och fram på förmiddagen var huvudvärken tillbaka. Men nu var jag inte lika benägen att ge upp. Efter att kört iväg med träningsväskan till Active och upptäckt att det var stängt åkte jag hem och började rota fram saker som skulle fungera som träningsredskap. Jag har ju en hel del grejer vid det här laget, men en skivstång äger jag inte. Det fick helt enkelt bli ... en sådan där gasbehållare som man har till gasvärmaren.

 

Sådär ja, det gick ju bra det också. Den vägde kanske inte riktigt 20 kilo men jag det var bättre än inget alls. Jag har så rolig min på den här bilden så ni får bara se den som liten.

Så var det dags för premiär nummer 3. Promenaden i skogen. Visst har jag varit ute och gått kortare rundor, men idag hade jag fått nog av att vara hemma, i trädgården eller bara ta en kortare promenad i området eller från tåget till jobbet. Och vad gör man när man vill ha lite natur - åker till Halle- och Hunneberg såklart.

Först åkte vi till Hunnerberg och grillade hamburgare vid sjön. Därefter åkte vi vidare till Halleberg och promenerade till Predikstolen och tittade på den underbara utsikten. Det var helt underbart med lite frisk luft och att röra på benen bland rötter, gegga och mossa. Totalt 4 kilometer!

Så med den upplevelsen färskt i minnet är jag redo för en ny vecka. Förhoppningvis blir det mycket träning, lite mindre jobb och mycket familj. Ha det gott och ger er ut och träna!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Det går trögt nu

18 Oktober

Lite svårt att säga vad som händer just nu. Det går trögt, helt enkelt. Det gör ganska ont i höften och jag känner mig stel. Som ni kanske kommer ihåg fick jag ett nytt program för ett par veckor sedan och jag vet inte om det är för tungt - eller är det bara så att det ska göra lite ont för att bygga upp. Det gör inte ont när jag gör mina övningar, men det känns dagen efter. Och hela höften, ljumsken, bäckenet känns lite ostabilt. 

Hm, skulle behöva prata med expert-Mathias. Jag gör helt enkelt det i stället för att fundera och återkommer när jag fått ett svar. Tills vidare tog jag det lite lugnt idag. Jag har gjort mina tre styrkepass och sju rörlighetspass (snarare 14) som jag ska göra per vecka så dagen ägnades åt en promenad längs kanalen. Härligt att vandra här där jag brukade susa fram på lätta fötter. Eller, det kanske jag inte gjorde ...

 

 

I veckan har jag förutom mina pass på gymmet eller i min källare, även hunnit med en resa till Stockholm. Vi bodde på Scandic Grand Central och där fanns såklart ett gym i källaren. Efter en lång härlig hotellfrukost bytte jag om och satte igång. Jag var helt ensam och kunde sätta på lite musik och köra mitt program. Knäböj med skivstång, draken med 5-kilosvikt (jag klarade 2x10 repetitioner, sedan gjorde det ont), höftlyft med drag mot rumpan på pilatesboll och 10 minuters cykling. Jag blir faktiskt lite svettig av det här passet. 

En parentes kanske, men i natt drömde jag igen att jag sprang, trots att jag inte fick, och jag cyklade så att svetten rann. Det var helt underbart, ända tills jag vaknade ur drömmen och insåg att det var ... nothing but a dream.

Ja, så medan jag går här och suckar över att Andreas kan ge sig ut och spring i höstsolen (igår kom han 9:a i Mayo två toppar city trail, heja, heja) så sätter jag igång bakmaskinen. Bästa terapi-investeringen jag har gjort. I dag blev det goda brödbullar gjorda på Teffmjöl. Äntligen har Risenta gjort Teff- och Durramjöl som säljs i butikerna - bra mjölegenskaper och nyttigt. Läs mer om mjölen här. 

Ja, så här fina blev de. Nej, nu ska jag gå ut och njuta av höstsolen - ladda med lite D-vitamin och endorfiner inför en ny vecka.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Ibland tar det onda över

24 Oktober

Ja, ibland är det ondskan som får styra - inte det goda. Det handlar naturligtvis inte om träning och ont i höften, utan om den fruktansvärda händelsen på Kronan tidigare i veckan. För en gångs skull saknar jag ord, jag vet inte vad jag ska säga - vare sig här eller till mina barn. Hur förklarar man hur någon kan göra något så fruktanvärt - som ondskan personifierad.

Jag kommer själv ihåg att jag fick se en skräckfilm när jag var liten. Alla helgonas blodiga natt minns jag att den hette och jag tror att jag var strax över 10 år. Filmen etsade sig fast i mitt minne och jag kan säga att jag har varit mörkrädd ända sedan dess. Varje natt, under många år framöver, låg jag i min säng på natten och väntade på att den hemska mördaren skulle komma in i mitt rum. Jag svettades, fick ont i magen och kunde inte somna. Det som då var min tröst, och mina föräldrars, var att det "bara var en film". Det händer inte i verkligheten. 

Tyvärr kan vi inte trösta våra barn med "att det är inte på riktigt" eller "det händer inte här". För det var ju just det som det gjorde. I vår stad, på andra sidan 45:an, i våra barns skola. Och jag vet inte vad jag ska säga. Min dotter svettas, får ont i magen och kan inte sova när hon går och lägger sig. Jag ligger bredvid och säger att vi vet aldrig vad som händer, men det som hände är så otroligt ovanligt att sannolikheten att det ska hända igen är minimal. Hon tittar på mig och säger: "men det hände, mamma och det kan hända igen". 

Jag tror att det kommer att ta lång tid för vår stad och vårt land innan vi kommer att repa oss och läka efter vansinnesdådet i onsdags. I morgon vid 17.00 är det en manifestation på Kronogårds torg och jag tänker ta med mig min familj och gå dit. Tillsammans kan vi visa att vi är många som inte tolererar ondska och rasism.

Min träning och rehab känns obetydlig den här veckan - men den måste fortsätta. Jag har gjort mina rörelser och mina pass. Efter ett snack med underbara Mathias, fick jag rådet att inte göra den övningen som gör att det gör ont. Och jag tror att det är övningen med skivstången på axlarna där jag går upp på en pall. Lite bättre har det nog blivit, men det gör fortfarande lite ont. 

 

På måndag ska jag tillbaka till Mattias - då är det 10 veckor sedan operationen. Jag ska dessutom göra ett återbesök hos sjukgymnasten på IFK-kliniken som en koll på att allt går som det ska. Ska bli spännande att se om vi har skött oss. 

Till sist har jag fått förfrågan på receptet till det glutenfria brödet jag bakade för ett par veckor sedan, så här kommer det. Ha det gott och krama varandra - vi behöver alla lite extra omtanke just nu.

Havrefrallor (från tidningen Glutenfritt)

12 st, 250 grader, 10 minuter

Ingredienser:

  • 50 g jäst
  • 3 dl mjölk (jag tog havremjölk)
  • 2 msk rapsolja
  • 2 msk fiberhusk
  • 1/3 dl sirap
  • 3/4 tsk salt
  • 2 tsk brödkrydda (kan uteslutas)
  • 2 dl turkisk yoghurt
  • 4 dl ren havregryn
  • 6 dl grov mjölmix + lite till utbakning
  • 1 ägg till pensling

Smulta jästen och häll på mjölken (37°). Tillsätt olja och fiberhusk - låt svälla 10 min. Tillsätta sirap, salt, brödkrydda, yoghurt och havregryn. Tillsätt hälften av mjölmixen och kör i maksin till allt blandar sig. Tillsätt resten och arbeta degen i maskin 10 min. Låt jäsa 30 min. 

Arbeta degen smidig på bakbord och platta ut till en ca 2 centimeter tjock degplatta. Skär i 12 bitar. Lägg på bakplåtspapper på plåt och jäs ytterligare 15 min. Sätt ugnen på 250 grader. Pensla med uppvispat ägg och strö över havregryn. Grädda 10 min (jag gräddade lite längre). Lycka till!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Allt på en gång

01 November

Oj, vad frustrerad jag är. Jag vill så gärna träna kondition. Jag vill köra slut på mig själv, svettas och bli helt slut, som vi säger i Trollhättan. Men än så länge har det närmaste jag kommit en hög puls varit när jag trampat på en gammal damcykel längs havet här i Glommen. Så i takt med att jag samlar på mig mer och mer energi och blir mer och mer frustrerad googlar jag frenetiskt på nätet för att hitta en lösning. Det är så jag brukar lösa problem eller i alla fall tro att jag löser problem - i själva verket blir jag nog bara mer förvirrad. För en stund sedan hittade jag ett blogginlägg av Jonas Colting, även han opererad för FAI på IFK-kliniken och han var naturligtvis tillbaka i sadeln efter två månader... Ja ja, jag ska inte jämföra mig med honom eller någon annan heller, men just nu skulle det varit härligt med en lätt löptur.

Det har gått drygt en vecka sedan mitt senaste inlägg, men det betyder inte att det inte har hänt något. Herregud, snarare tvärtom, här har vi inte legat på lagsidan, trots höstlov och långledigt. Vi tar det från början. 

Ungefär vid samma ögonblick som jag la ihop min dator efter förra veckans inlägg kom Saga och klagade på att hon hade ont i magen. Några timmar senare kräktes hon som en tok och vi trodde att magsjukan hade anlänt med buller och bång. Men det skulle visa sig vara allvarligare än så. När kräkningarna inte hade upphört på söndagseftermiddagen samtidigt som hon började klaga på ont i höger sida av magen, började jag ana oråd. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen åkte vi till akuten där vi blev förpassade det till det här charmiga rummet. 

Men vi var inte de enda besökarna på akuten den dagen så vi fick vänta en stund - eller rättare sagt 5 timmar innan läkaren kom. Men när han väl uppenbarade sig och undersökte henne, blev det annat ljud i källan. Några timmar senare var hon opererad och en blindtarm fattigare. Hon var så modig och tuff. Nervös, men tuffare än någon annan, mitt lilla hjärta. I stället var det jag som nästan svimmade när jag träffade henne på uppvak - pinsamt. 

Ja, ingen dålig start på höstlovet - usch, Saga var trött och ville inte äta. Hon sov och Andreas och Lily fick hitta på andra saker för att inte störa henne de första dagarna efter operationen. Men fram mot onsdag började hon repa sig och piggna till. Samtidigt var det dags för mig att göra ett återbesök hos sjukgymnasten på IFK-kliniken. Och tyvärr var det inga goda besked. Ett litet bakslag skulle man kunna säga. Johan, som han heter, misstänker att jag fått en inflammation i båda sidor av höften och det kan bli aktuellt med kortisonsprutor för att dämpa inflammationen.

Jag fick ett nytt program som syftar till att stärka rumpan, som i stort sett är obefintlig, och avlasta mina överdimensionerade lår. Nej, så illa är det inte, men visst finns det i en liten sanning i det - mina lår har jobbat hårt genom åren för att kompensera för en liten rumpa. Så nu får det bli andra bullar. Jag tycker att det känns hoppfullt - gäller bara att blicka framåt och ta nya tag, även om det naturligtvis är roligare när det bara går framåt.  

Här gör jag tre av alla tio övningar jag fick. Mycket boll och mycket gummiband. Ganska smart att använda sig av ett gummiband i övningarna för att avlasta mina lårmuskler och låta rumpan jobba. 

På onsdag ska jag ha ett samtal med Dr Sansone igen eftersom det är han som beslutar om eventuell kortisoninjektion. Sedan är det återträff med Johan om tre veckor. Förhoppningsvis är jag tillbaka på rätt spår då. 

Vad har jag då gjort för fel för att hamna i den här situationen? Ja, det är svårt att säga, men som vanligt beror det säkert på min oförmåga att lyssna på min kropp. Jag tror dessutom att jag sitter för mycket på jobbet på dagarna och att jag kanske haft lite för tung belastning i mitt senaste program - något som jag kanske kände av men inte gjorde något åt. Men som sagt, ingen idé att rota i det, nu tänker vi framåt.

Så när jag hade fått min dom och Saga började piggna till drog vi till Glommen för att fira Alla helgons dag eller Halloween som det också kallas kommersiellt numera.

 

Lily gjorde läskiga girlanger och jag och pappa besökte min farmors och farfars grav. Lite av varje, så att säga. Det var härligt att vara tillbaka vid havet och lite frisk luft gjorde susen. Vi lyckades dessutom klämma in en tur till Gekås och ett besök hos min mamma. 

Så efter en alldeles för händelserik vecka återgår vi till ordningen i morgon. Jag tänker ta mig till gymmet och försöka ge mig på konditionsredskapen, typ cykel, crosstrainer, stakmaskin och rodd - så får vi se om något funkar. Håll tummarna för att jag lyckas köra slut på mig själv.

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (6 st)

Terapi och nedtrappning

22 November

Det är svårt att lära en gammal hund nya tricks, som man säger på engelska. Och visst stämmer det. Men för min del handlar det nog om mer än lite cirkuskonster och jag förstår om det är svårt att förstå hur min hjärna fungerar. När jag hör mig själv berätta hur jag har gjort med min rehab, så hör jag ju själv hur konstigt det låter. Jag har kört på, enligt mina program, men jag har inte lyssnat. Står det tio repetitioner av en övning så gör jag tio rep. Och står det att jag ska göra tre set så gör jag det och även om det gör ont efteråt går jag på samma program igen två dagar senare - för så står det i min plan. 

"Men du har också fått ett mantra, eller hur?", säger sjukgymnast Johan.

Ja, just det. Mantrat är: det ska inte göra ont under, efteråt eller dagen efter. Hm, fast när det har gjort ont efteråt eller dagen efter har jag inte anpassat programmet efter det, utan kört på. Ja, och då blir det som det blir också!

Så dagens rubrik - terapi - står för det en-timmes-långa samtal som jag och Johan hade i veckan. Det tar sin tid att bygga nya vägar mellan hjärna och kropp. För svårigheten är att jag får inte göra för lite och inte för mycket, jag måste ligga precis under för mycket. Om ni förstår vad jag menar. Så nu gäller det att känna efter. Varje gång. 

För att ha koll på vad jag klarar av för jag en dagbok över varje träningspass och varje övning. 

Tanken är att jag ska köra tio repetitioner av varje övning x 3. Men som ni ser har jag slutat innan tionde repetitionen på flera övningar och jag har bara gjort två set av varje - hittills. Förutom min rehab får jag även köra stakmaskin, crosstrainer, rodd och cykel, men INTE alla samtidigt och INTE 40 minuter. Jag ska köra en åt gången och börja med typ 10 minuter och sedan öka om det fungerar.

Behövs väl ingen Einstein för att räkna ut det, eller?

Har även kommit överens med Dr Sansone om att jag ska få kortisonsprutor för att komma på rätt köl igen. 

Nog om det. Haha, ni skulle se mig och Andreas, vi ser ut som två gamla pensionärer. Jag har ont i höfterna och Andreas har fått en inflammation i ryggen. Nu menar jag inte att det är kul på något sätt, nej, jag tycker synd om Andreas som inte kan springa, men visst är det lite ironiskt att det som ska göra oss starka och friska i stället har fått oss att bli svaga. Med måtta, lagom och sansat är inget vi sysslar med här.

Jag avslutar med lite ljus i mörkret - i fredags kväll tog jag och Lily bussen till stan och tittade på alla ljuslyktor som barnen i stan hade gjort för att uppmärksamma FN:s konvention om barn rättigheter. Ett fint initiativ som kan behövas i dessa tider. Och även lite ljus, för nu är det allt fasligt mörkt. Snart sätter vi upp adventsstjärnorna, eller hur!

Om det känns ok i morgon tänkte jag ta mig till gymmet för 10 minuters stakmaskin. Det ni, det är inte illa. Jag har redan packat väskan, men däremot har jag inte bestämt mig ännu, det gör jag först i morgon - när jag känt efter!

Jenny Johansson Träning Kommentera (10 st)

Yoga - nästan på riktigt

18 December

Här är han - Johan - min sjukgymnast och mentala coach. Man kan säga att han har gjort underverk med min hjärna. Under några intensiva veckors tid har han lyckats koppla på den del av min hjärna som normalt sett ligger i träda. "Du måste känna efter", brukar folk säga och jag har lyssnat med ena örat och släppt ut information genom det andra. Johan lyckades väl fånga upp informationen när den flög ut och stoppade in den i örat på mig igen. Vi har pratat, pratat och pratat och Johan har, med stort tålamod, förklarat, förklarat och förklarat - om och om igen. Jag har ställt många frågor, en del självklara och dumma, men jag tror att det har såtts ett litet frö i mitt huvud vad det innebär att känna efter.

Han har såklart gett mig många bra övningar också, men de skiljer sig nog inte så mycket från de jag hade förut, men skillnaden är att jag har förstått att jag måste känna hur mycket av övningarna jag ska göra. Och vet ni, det verkar funka. Jag vet egentligen inte riktigt hur mycket kortisonsprutorna har gjort, men jag tycker att det känns rätt ok. Visst har jag fortfarande lite ont, men inte i närheten av hur det var för några veckor sedan. Så bra kämpat, eller hur!

Och det bästa av allt - jag har fått ett yogapass. Hur kul som helst, men också väldigt jobbigt. Jag är ju stelare än en gammal häst. Redan innan jag träffade Johan i onsdags hade han utlovat att vi skulle yoga så jag var laddad till tusen. Vi satte igång direkt och lika snabbt insåg jag att min kropp har förvandlats till en stelbent häst. Se bara på de här bilderna, och då ska ni veta att det krävdes mycket tjat och coaching från Johans sida innan jag fick till det så här bra.

   

Men även om jag är stel och det nästan gjorde ont (kanske lite otränad också) så var det otroligt skönt. I morse gjorde jag passet igen och det gick ganska bra, trots att jag hade på mig fleecemorgonrock - inget att rekommendera. Prova gärna passet, det är riktigt kul.

Så just nu ser jag positivt på framtiden, hoppas det håller i sig.

Jag har såklart hunnit med annat ockå - köpt katt, gått promenad med Andreas och tittat på Sagas cheerleading. Svepte över det där med katten lite snabbt, det är faktiskt helt fantastiskt (det är såklart promenad med Andreas och Sagas cheerleading också). Hon är en ragdoll, tretton veckor och underbart söt. Säg hej till vår Mimmi.

Och så Andreas, jag och Saga - också söta:

 

Så ut med er nu och kör lite extra innan jul - det hade jag gjort!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

God jul magplask!

28 December

Jag tror faktiskt att jag älskar havet ännu mer på vintern. Det stormar, yr och skummar, och man inser hur mäktig naturen är. Som ni förstår på min inledning så har vi varit i Glommen över jul. God mat, ledigt, lata dagar, tid med familjen och... ett riktigt magplask. Vad nu då? tänker ni. Och det gör ni helt rätt i. 

Jo, så här är det. Jag jobbade in i det sista och med tre man/kvinnor kort på jobbet har det varit en ganska jobbig höst. Jag klarade mig över julafton, men sedan bestämde sig kroppen för att nu fick det var nog. Förkylningen som jag fått redan lördagen innan blommade ut i full prakt, jag fick en helvetisk halsbränna och huvudvärken från hell slog till och för att verkligen få budskapet att gå fram till min hjärna toppade kroppen hela grejen med två munsår.

Jag fick helt enkelt kapitulera, vilket betyder att jag sovit från och till i tre dagar. Mellan sovperioderna har jag tagit promenader längs havet och det har gått riktigt bra. Redan på julafton gick vi Harrys juljogg på disans. 6 kilometer och det kändes underbart för mina höfter - jag har inte haft ont någonting.

Om det beror på kortisonsprutorna eller att det helt enkelt går bättre nu, det ska jag låta vara osagt, jag är bara grymt glad över att det känns bra just nu. Och roligt var det även att Harrys juljogg nästan drog in etthundratusen kronor - fantastiskt bra jobbat av både arrangörer och alla Trollhättebor som ställde upp. Tänk vad mycket bra Verdandi kan göra med de pengarna för människor som behöver dem. 

Nu mår jag trots allt bättre och när vi kom hem till Trollhättan idag gjorde jag ett set av mitt rehabprogram för att se hur kroppen klarar det. Så här såg det ut i källaren framför tv:n.

  

Det gick riktigt bra, så imorgon får det bli ett yogapass och promenad. Känns som om jag ska försöka öka lite nu och det känns riktigt hoppfullt. Om ett par veckor hoppas jag att jag kan våga mig på ett Styrka-stabiitetspass på Active. Det var så längesedan och jag längtar så efter att få prova igen. Sjukgymnast Johan sa även att jag kan gå på yogapass om jag tar det lugnt och inte pressar kroppen för mycket. Och yogapass finns även på Active så det ser hoppfullt ut just nu.

Jag måste säga att det känns bra att vi snart ska lägga 2015 bakom oss - det har varit ett riktigt skitår, på ren svenska. Nästa år är 2016, mitt turår, så mina förväntningar är höga. Håll tummarna för att de slår in. 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Dags att vända blad

03 Januari

Det har ju redan gått några dagar på det nya året, men jag har dragit mig för att summera 2015. Så nu gör vi det bara, så att vi blir av med det. Jag har valt ut några bilder och hoppas att det här ska gå lika fort som det går att springa tusingar längs kanalen. 

1. Sista rundan

Jag började året med att få ont i rumpan, ljumsken och bakbenet. Det blev inte bättre av rehab och trots att jag var både ihärdig och envis gjorde träningen ingen nytta. Min sista runda sprang jag i mitten av februari. Den gick till Överby och jag var lyrisk efter att ha sprungit längs Överbyrakan - i alla fall tills smärtan kom.

2. Rehab

Rehab har varit mitt modeord 2015. Jag har nog haft upp emot 7 olika rehabprogram, både före och efter operationen. Mina övningar innan operationen gjorde inte speciellt mycket för mina besvär och till slut sökte jag hjälp hos en ortoped. Röntgen visade att jag hade FAI och CAM-pålagringar på båda sidorna av höften. 

3. Promenader och simning

 

Alternativ träning har varit som en svordom i mitt liv - jag vill ju springa. Men under 2015 fick jag motvilligt lära mig att det finns andra sätt att träna. Under sommaren gick jag många promenader med min far, Göte, och med dolmen mellan bena matade jag längder i simbassängen.

4. Operation

Den 17 augusti var det dags för Dr Mikael Sansone att stick kniven i mig. Egentligen inte så dramatiskt - fyra titthål senare var pålagringarna borta. Jag ser nöjd ut på bilden, eller hur?

5. Rehab 2

Med kryckorna i högsta högg bar det av till Active för stöd av underbara Mathias Brunberg. Med hans rehabprogram tog jag mig från livrädd nyopererad till att klara av mer avancerade övningar. 

6. Bakslag och mental väg framåt

 

Med ihärdig träning gick min rehab sprikrakt uppåt, men vid tre månader tog det stopp! Jag fick åka tillbaka till IFK-kliniken där sjukgymnaten Johan Steinwall tog tag i mig. Efter många långa samtal, och en del träning, fick han mig att förstå vad "känna efter" egentligen innebär. Har jag koll nu då? Ja, det hoppas jag. Tack Johan för allt stöd!

7. Första SS-passet på Active

Dagen innan nyårsafton vågade jag mig tillbaka till Active för ett Styrka/stabilitetspass. Mathias Brunberg övertalade mig att våga och jag är så himla glad för det. Det gick jättebra. En övningar gjorde lite ondare och då tog jag det lugnt. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta ett riktigt skitår!

Ja, så med det säger jag Gott nytt år till er alla. Må vi få många, långa, härliga träningsstunder tillsammans under 2016 - mitt turår!

 

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Kidnappad av jobbet

18 Januari

Nej, det här är såklart inte jag, jag har långt kvar tills jag står så här och vilar i min säng. Det är min dotter Saga som, så många andra i hennes ålder, utmanar kroppen med de mest onaturliga rörelserna, varje dag. Men frågan är om de är så himla onaturliga - eller är det vi stela vuxna som helt har tappat greppet över våra kroppar? Vi kan ju knappt röra golvet med händerna när vi har raka ben. Jag kanske borde ha som mål det här året att kunna göra just den här posen. Vad tror ni, kommer jag att bryta ryggen av mig?

Det roliga är att på väggen bakom henne står det "If you can dream it, you can do it!". Så sant, så sant, det får bli mitt mål. Jag ska banne mig kunna stå så här innan slutet av 2016.

Just nu ser mina rörelser mer ut såhär:

På golvet, tryggt och bekvämt. Nja, jag gör faktiskt en övningar här - för rumpan. Jag ligger så här på golvet med fötterna mot taket. Sen lyfter jag ett ben i taget, ut åt sidan och sedan tillbaka. Sen byter jag ben. Övningen finns här - och kallas Wargens buttkiller. Hm, låter kanske lite löjligt, men verkar funka.

Ja, hur går det annars med mina övningar, höften och allt det där? Nja, jag har fuskat med min rehab. Sedan någon månad tillbaka har jag varit fullkomligt överöst med arbete och det hela kommer att få en grand finale under den här veckan då jag åker till Rom för en konferens. Jag har i stort sett jobbat hela tiden, och hör och häpna, jag är också mänsklig. När jag kommit hem vid 19.30 på kvällarna har jag varit så trött att jag inte orkat. I alla fall inte alla pass. Förra veckan blev det två rehabpass i stället för tre, men jag försöker göra mina rörlighetsövningar. Tyvärr innebär ju allt jobb att jag sitter stilla ganska mycket och det är verkligen ingen successfaktor för min del. 

Med det sagt hoppas jag att ni kan ha lite tålamod med mig - jag kommer förmodligen inte att göra några uppdateringar här på bloggen under den närmsta veckan. Däremot kan ni få se en och annan bild från min rehabträning i Rom på min Facebooksida. Så följ mig där också, så lovar jag mer aktivitet här på bloggen framöver. 

Jenny Johansson Träning Kommentera (2 st)

Två rundor senare

09 Februari

Visst ser de goda ut? Jag har varit sugen på en riktigt god semla hela dagen, så när jag kom hem slängde jag ihop en deg - gluten- och laktosfri såklart! Gud, så goda de var. Av alla bakverk så hör nog semlor till mina absoluta favoriter. Jag kan längta efter en semla när som helst och när jag var gravid med Saga åt jag semlor som en tok. Tur att det finns recept på glutenfira, annars hade jag nog blivit knäpp.

Ok, det där var ett sidospår, tillbaka till träningsbloggen. Här ser ni min nya löparkompis - Lily. Hon är snabb och framför allt entusiastisk. Hon vill verkligen följa med mig ut och springa och det är kul att se när hon susar fram. Som ni förstår har jag varit ute och sprungit igen. Jag har nu klarat av mina 3 gånger som jag skulle springa 5 minuter x 2. Det har gått bra, jag har inte fått ont. I alla fall inte första och andra gången. Tredje gången kändes det lite i benet dagen efter, men då hade jag även varit på ett pass på Active, så det kanske blev lite mycket. Men idag, dagen efter, känns det bra igen. Så håll tummarna. 

Ursäkta kvaliteten på bilderna, men det blir inte mycket bättre än så här med mobilkamera i mörkret. Vi är i alla fall glada när vi far fram på gatorna i Skoftebyn. 

Och i söndags var det dags igen. Efter en helg i Borås med mycket god mat och lite träning kände jag att det perfekta tillfället att springa mina sista 2x5 minuter infann sig när vi kom hem. Lily ville följa med så vi bytte om till löparkläder - det är viktigt att känna sig sportig - och gav oss iväg. Men vi kom inte så långt. Efter ett halvt varv runt kvarteret var Lily trött på regnet och blåsten så hon gav upp. Jag sprang hem med henne och fortsatte själv med musik i mina öron.

Och då mindes jag. Den underbara endorfinkicken man får av att springa med bra musik i öronen. Det härliga med att drömma sig bort och bara låta kroppen flyta fram. Jag blev inte ens trött. Kanske inte så konstigt efter totalt tio minuters löpning. Men ni ser ju endorfinerna spruta ur mina ögon...

Hur går det då med rehaben? Löpning i all ära, men jag glömmer väl inte min rehab. Nej då, jag får allt till ett pass lite då och då, även om jag kunde varit flitigare. Här genomför jag mitt yogapass som jag också försöker klämma in emellanåt. Det känns bra med yoga - blir väldigt lätt stel har jag märkt.

Och så här såg måndag morgon ut. Jag planerade ordentligt kvällen innan, packade väskan, strök arbetskläder och tog fram träningskläderna. Klockan 06.50 var jag på plats på Active och 07.00 körde vi igång med uppvärmningen. Lika underbart som vanligt. Som ni ser gjorde vi krabbgång, och enbensknäböj med kabeldrag - den övningen kändes i dubbel bemärkelse. Jag tror att det var den som gjorde att jag fick lite ont i benet senare under dagen. Den gav mig dessutom härlig träningsvärk när jag vaknade i morse. Det var nog flera år sedan jag hade träningsvärk i min högra skinka, så det var efterlängtat.

I morgon är det dags att öka löpningen till 10x2 minuter med 2 minuters gång mellan löpsektionerna. Jag vill så otroligt mycket att det ska funka och att min kropp ska hålla. Önska mig lycka till så återkommer jag snart med en rapport om hur det gick. God natt!

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Skärpning!

20 Februari

Det gick ju så himla bra. Jag hade självdiciplin och kämpade på. Det blev bättre och bättre och jag fylldes av hopp. Så kom det ett bakslag. 2 kortisonsprutor och jag borde ha återgått till min plan. Men så blev det inte. Jag har slarvat ... och slarvat igen. Nu är det dags för skärpning och fokus. Eller som en av mina nya arbetskollegor sa till mig på jobbet: "Det är ju bara upp till dig". Så sant, så sant - det är helt upp till mig och i veckan som gick tog jag upp det med Andreas. Han höll såklart med och nu har jag en plan.

1. Rutiner. Det är det enda som funkar när man har ett liv som fylls av jobb, barn och andra saker som pockar på uppmärksamhet. Jag och Andreas har nu bestämt att vi återgår till våra bestämda träningsdagar, vilket betyder att jag tränar på måndag, onsdag och lördag. Andreas tar alla andra dagar - utom fredag, då är det mys. Det låter tråkigt med scheman och rutiner, men det är det enda som funkar och ett bra tips för alla er som känner att ni inte har tid för träningen. Gör ett schema som alla i familjen är med på. Då är det lättare att "ta sin tid" och få förståelser för det.

2. Självdiciplin. Ja, så är det. För att komma in i träningen igen är det bara självdiciplin som gäller. Och så måste man har bestämt sig. Det finns inte plats för några tveksamheter. Kraften i oss som styr vår lata sida är så stark och tar varje tillfälle att trycka ner sportiga initiativ. Med andra ord - det man har bestämt gäller - vare sig regn, blåst, sol eller snöstorm. Och är det så illa att det verkligen inte går, då kan man alltid göra något inomhus - hemma eller på gymmet.

3. Prioritera. Jag har en förmåga att prioritera mitt jobb - det är som en drog för mig. Jag älskar mitt jobb, och det är ju jättebra, men det äter liksom upp mig. I min plan ingår att göra saker med måtta. Jobbet är viktigt, men jag måste lära mig att koppla bort det lite då och då till förmån för andra saker - som träning.

4. Använd morgonen och lunchen. Det här har blivit min absoluta favorit de senaste åren. Det är nästan som om jag lurar mig själv. Kör jag ett morgon- eller lunchpass på Active är jag ju redan klar när jag kommer hem och då känns det som en bonus. Plötsligt har man tid till något annat, som att vara med barnen eller att gå en promenad med Saga. 

Ja, så får det bli. Där har ni hela upplägget. Enligt sjukgymnasten är jag ju redo för att köra på ordentligt nu, vilket naturligtvis innebär att jag ska öka succesivt och LYSSNA på kroppens signaler. Så del två i min plan är att planera VAD jag ska träna. Jag skulle vilja testa att köra några spinningpass som alternativ träning till löpningen. Kombinerat med rehab, styrkapass och upptrappning (sakta) av löpningen har jag nog en bra blandning. 

Så hur har det gått under de två senaste veckorna. Lite blandat, kan man säga. Jag har gjort några rehabpass, men tyvärr inte sprungit något. Förra helgen var jag och Lily i Stockholm och under veckan som gått har det varit fullt upp. Det var också då jag bestämde mig för att ta tag i situationen. Så på fredag morgon bar det av till Active för ett SS-pass. Och när man väl är där är det så självklart. Varför är det så svårt att prioritera träningen? 

Jag tycker bäst om morgonpassen så nu satsar jag på måndag eller fredag morgon - eller kanske både och. Vi får se. På fredag ska jag tillbaka till sjukgymnast Johan så vi får se vad han säger. Jag blir fortfarande lite stel i mitt högra ben, på baksidan, så fort jag anstränger det benet. Men han har säkert någon bra lösning på det. 

Vet ni förrestesten hur man kommer åt problem med Ischiasnerven? När jag träffade Johan senaste gången och berättade om min nervsmärta ner i baksida lår sa han: "Det låter inte som om att det kommer från höften, det låter som klassisk Ischiassmärta". Han visade mig två övningar jag skulle göra och det har funkat superbra. 

Ligg så här några sekunder, typ fem, och lägg dig sedan ner på golvet igen. Gå upp i samma position och håll i fem sekunder och ner igen. Upprepa tio gånger och du kan göra det ett par gånger om dagen. Det viktigaste är inte att komma så högt upp som möjligt utan att gå så högt upp man kan och samtidigt slappna av i rygg och rumpa. 

Den andra övningen har jag ingen bild på, men man ligger på rygg, raklång och drar upp ett ben, helt rakt, mot taket. Hjälp till med händerna för att dra benet mot magen, men se till att det fortfarande är rakt. När jag säger magen menar jag att det är dit man ska sträva, det är såklart helt ok om man inte ens får upp benet rakt mot taket. I början börjar benet att skaka för att det är så ovant vid rörelsen, men det blir bättre. 

Sådär ja, det var allt för idag. Lite tips på hur man ska komma igång och hur man ska bekämpa Ischias-smärta. Ge er ut i snöslasket nu och spring. Visst känns det lockande?

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Årets bästa runda - såklart!

29 Februari

Vem kan motstå en runda en sådan här dag? Ja, nu går det allt bra att vara kaxig, nu när jag faktiskt får springa - även om det fortfarande handlar om väldigt korta rundor. För några månader sedan var det annat ljud i källan.

Och med det sagt så förstår ni ju att lördagens runda på drygt tre kilometer var de bästa tre kilometrarna på mycket länge.

 

Solen sken från en klarblå himmel, möjligtvis någon minusgrad men solens strålar värmde gott. Jag hade musik i öronen och det gick bra, jag hade inte ont. Ja, kanske lite i knät i slutet av rundan, men det får väl alla nybörjare?

Med andra ord, världens bästa förutsättningar. Tråkigt bara att jag glömde min kondition 12 månader tillbaka i tiden. Herregud, jag är ju totalt ur form. Trots att jag förmodligen har ett adrenalinpåslag som saknar motstycke, var det riktigt jobbigt. Ni vet så där jobbigt att man blir glad när man inser att skosnöret har gått upp så man tvingas stanna för att knyta det eller att man plötsligt kommer på att det är dags för en selfie. Jag har ingen aning om vilket tempo jag håller, borde ligga någonstans mellan 05:30 och 06:00, men jag kanske springer saktare. Det spelar ju ingen roll, men trött blir jag.

Men det är bara bagateller, jag är så oerhört glad över att få springa igen. Totalt tror jag att jag joggade drygt tre kilometer, kanske 3,5. Jag sprang i tio minuter, gick i två och sprang sedan ytterligare tio minuter. Om allt går bra får jag öka till 20 minuter efter att jag kört 2x10 två gånger till. Så håll tummarna!

Och ska jag springa måste jag även träna styrka. Det har sjukgymnast Johan sagt och det hade jag kanske till och med kunnat klura ut själv. Ni kommer väl ihåg att körde ett Styrka/stabilitetspass på Active förra fredagen? I måndags bar det av igen och samma sak i morse.

  

Morgonens pass var ganska jobbigt, Mathias körde med oss ordentligt. Men så ska det vara! Tyvärr kunde jag inte gå i fredags för då var jag hos sjukgymnast Johan. Och vad sa han då? Jo, han var nöjd med mina resultat, och nu är det bara att kämpa på och öka. Jag fick lite nya övningar för att stretcha ut baksidan av mina lår som är lite spända. Men annars går det åt rätt håll.

Så några slutord till sist - prioritera träningen, kämpa på och var nöjd med det du gör. Så ska jag också försöka att vara det!

 

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)

Hej då bloggen!

25 Mars

Det är inte alltid tiden räcker till. Och det är därför jag inte uppdaterat den här bloggen så flitigt den senaste tiden. En gång varannan vecka är inte tillräckligt bra. Det blir liksom inte någon bra blogg. Och hur jag än försöker och bestämmer mig för att "nu ska jag ta tag i det här och bli bättre" så slutar det med att veckorna går och jag har dåligt samvete för att jag inte skriver mer. Med andra ord blir det här mitt sista inlägg. Så håll i er nu - det blir kort men intensivt.

De senaste veckorna har gett mig både med- och motgångar. Jag har sprungit, fått ont i höften, gått långa promenader, dragit ner på tempot, tränat styrka, gjort min rehab, och försökt springa igen. Och hela tiden går det upp och ner - jag slits mellan hopp och förtvivlan. Förhoppningsvis avtar det där med tiden och det blir ett jämnare flöde. Det gör ont när jag sprungit ett tag, lite efteråt och lite mer dagen efter. Sedan försvinner det. Så det är ju i alla fall bra. 

Och jag tror att det går åt rätt håll, men det kommer nog att ta längre tid än jag hade väntat mig.

Så med det sagt hoppas jag att vi ses i löpspåret i framtiden. Njut så länge det inte gör ont. Springa är något av det bästa som finns och kan man springa ska man vara rädd om den förmågan. Så lycka till!

P.S. Jag kommer fortfarande att finnas på min Facebooksida Jennys joggblogg, om ni skulle vilja fortsätta att följa mig - fast mer kortfattat.

Jenny Johansson Träning Kommentera (0 st)